Lucka #15. Fi och Supervalåret 2014: Om väntad och oväntad röstdelning i svenska val

I detta inlägg gästas Politologerna av Sofie Blombäck och Jenny de Fine Licht, forskare vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Tidigare i år publicerade Sofie och Jenny en artikel i Scandivinian Political Studies där de undersöker Fi:s sympatisörer. Med hjälp av Fi:s framgångar och motgångar under Supervalåret 2014 identifieras tidigare osedda mekanismer bakom röstdelning. Håll till godo!

2014 hade Sverige för första gången sedan vi gick med i EU val till alla nivåer samma år, ett så kallat supervalår. Det innebar bland annat att väljare måste ta ställning till om de ville stödja samma parti i Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september. 2014 var alltså ett utmärkt tillfälle för forskare att studera det som kallas röstdelning. Fortsätt läsa

Lucka #14: Kausalitet utan kontext

De senaste åren har nationalekonomin, och i viss mån statsvetenskapen, alltmer fokuserat på att försöka fastställa orsaksamband, kausalitet. Tidigare har man undersökt samband mellan olika fenomen, och sedan uteslutit alternativa förklaringar genom att på statistisk väg kontrollera för andra faktorer. Om man inte lyckas bortförklara det ursprungliga sambandet har man dragit slutsatsen att det nog är ett orsakssamband.

I många sammanhang duger inte det längre, och man vill nu istället använda experimentella eller kvasiexperimentella metoder. Oftast handlar det om att hitta situationer där någon policy tilldelats slumpmässigt eller nästan slumpmässigt, eller när det finns skarpa gränser som styr tilldelningen. Tanken är att de som hamnar precis under eller över gränsen är rätt lika, men bara de som hamnar över utsätts för policyn. Eller så gör man helt sonika riktiga experiment, där personer får olika typer av information eller incitament i en konstlad situation, och så ser man hur de agerar. Även detta har blivit mycket vanligare, och här är det snarast psykologin som är förebilden.

Fortsätt läsa

Lucka #13. Könskvotering och kvinnligt ledarskap

I detta inlägg gästas Politologerna av Johanna Rickne, docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. Tidigare i år publicerade Rickne en artikel i den högst rankade statsvetenskapliga tidskriften American Political Science Review (tillsammans med Diana O’Brien, Indiana University). I artikeln studeras de svenska socialdemokraternas satsning på ”varannan damernas” och viktiga slutsatser dras kring konsekvenser av könskvotering. Ett gott exempel på hur svenska data och svenska forskare för samhällsvetenskapen framåt! Fortsätt läsa

Lucka #12: Två små klarar sig bättre än ett i en koalition

I en koalition lockar två små partier fler väljare än ett litet. Det visar ny forskning med experiment från Kanada och Sverige. Gästinlägg av Annika Fredén, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I valet i Tyskland 2013 hamnade två partier – liberala FDP och högerpopulistiska AfD – strax under 5-procent-spärren. Inför valet hösten 2017 har båda klättrat över spärren (wahlrecht.de). Centern och KD valdes båda in i riksdagen 2014, som två små partier i samma koalition. Sedan dess har de gått åt olika håll: KD under spärren, Centern över 8 procent. Trots att forskningen visar att KD ofta får taktikröster från Moderatväljare (se t ex Fredén, 2014), kan detta nya läge missgynna KD. Om partiet är ett ”ensamt” riskparti i en potentiell koalition är det större risk att det överges. Det visar laboratorieexperiment som jag gjort som nyligen publicerats i den internationella samlingsvolymen Voting Experiments. Fortsätt läsa

Lucka #11: Samverkan som forskningens överordnade mål?

Följande text är författad av Shirin Ahlbäck Öberg, docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet. Texten är en fortsättning på en text publicerad den 10 december där delar av 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50) diskuteras. I dag behandlar författaren frågan om samverkan och forskning.

Signalord är viktiga. Jag menar att det räcker med att analysera rubriksättningen på de tio forskningspropositionerna från 1982 fram till idag för att avläsa politikens allt större förhoppningar eller krav på vad forskningen ska åstadkomma. Inledningsvis dominerade den sakliga och torra riksdagstryckprosan ”Regeringens proposition om forskning” (1982, 1986, 1989) – inga krusiduller. Därefter har rubriksättningen blivit alltmer uppfordrande. Fromma förhoppningar som ”Forskning för kunskap och framsteg” (1992) och ”Forskning för ett bättre liv” (2004) eskalerar till ren akademisk kapitalism ”Forskning och innovation” (2012) och nu ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft” (2016). Stärkt konkurrenskraft. Givet de verkliga samhällsutmaningarna i vår tid, som stavas illiberala strömningar (tänk Ungern, Turkiet, Brexit, Trump och allmän populism) med ingredienser som faktaresistens och förakt för expertis, så utmanas grundläggande demokratiska värderingar på ett allvarligt sätt. Universitet och högskolor har i denna tid en mycket viktig uppgift att motverka ”post-truth politics” inom alla vetenskapsområden genom att stabilt och oförfärat upprätthålla upplysningsideal.

Fortsätt läsa

Lucka #10: Basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå – villkorad frihet

År 1979 beslöt riksdagen att regeringen vart tredje år skulle presentera en proposition för långsiktig planering och samordning av samhällets insatser för forskning. Den första forskningspropositionen lades fram 1982, och sedan 1992 kommer dessa propositioner vart fjärde år. I november i år presenterades således den tionde i ordningen, och vid en presskonferens den 28 november presenterade Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. I denna proposition ger regeringen alltså sin syn på forskningspolitikens inriktning i ett tioårigt perspektiv, med särskilt fokus på satsningar 2017–2020 (prop. 2016/17:50).

I ett par inlägg här på Politologerna skärskådar Shirin Ahlbäck Öberg två väsentliga aspekter av propositionen. I dag frågan om basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå, och i morgon den om samverkan som överordnat mål. Författaren är docent i Statskunskap och prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet.

Regeringen konstaterar att av lärosätenas finansiering för forskning och utbildning på forskarnivå kommer 57 procent av medlen från externa finansiärer, såväl statliga som privata och utländska. De direkta statsanslagen utgör 43 procent av finansieringen (det anslag som vi brukar kalla basanslaget för forskning och utbildning på forskarnivå) (prop. 2016/17:50 s. 55). På denna punkt har regeringen helt rätt. Innan jag går vidare in i regeringens förslag vill jag dock tydligt peka ut några av de konkreta problem som denna ordning medför.

Fortsätt läsa

Lucka 9: Förlorade Hillary Clinton på grund av att hon är kvinna? Om kvinnliga kandidater i amerikansk politik.

Det amerikanska presidentvalet är över för denna gång. Även om mycket av de analyser som gjorts handlar om hur annorlunda allt har varit med Donald Trump, så finns det ändå en faktor som vi känner igen – den tillträdande presidenten är en man. Kvinnor har haft en mer undanskymd roll och möjligheten att bli politiker har många gånger skett i bakvattnet av deras mäns politiska framgångar.  De första kvinnor som kom i kongressen var exempelvis inte sällan änkor till avlidna kongressledamöter, eller så hade de redan en make som var aktiv i politiken. På så sätt är Hillary Clinton ganska typisk som kvinnlig pionjär – hon klev fram ur skuggen av sin make. Därmed skulle man kunna tro att kön är en central faktor i amerikansk politik. Men så enkelt är det inte.

Fortsätt läsa

Lucka 8: Svensk immigrationspolitik i retrospekt: representationsgap men utan folklig kritik mot förd politik

”Vems fel är den havererade immigrationspolitiken?” Det är ett allt vanligare sätt att formulera sig i samhällsdebatten efter November-omsvängningen av svensk immigrationspolitik i spåren av flyktingkatastrofen hösten 2015. Sättet att ställa frågan stärker en verklighetsbild att tidigare förd politik inte fungerat alls, eller ens någonsin. Samtidigt visar frågeställningen ett behov av att söka syndabockar eller åtminstone rimliga förklaringar till hur det kunde bli så fel. De flesta svar söks emellertid inte i dramatiska skeenden i omvärlden som ställt saken på sin spets och lett till omvändelse under galgen. Istället grävs det på hemmaplan. Det är den nationella politiken som varit fel hela tiden. Det främsta argumentet tycks vara att förd politik varit fel eftersom den varit så annorlunda jämfört med andra länder (finns för övrigt en del andra exempel på förd politik i Sverige som också skiljer sig högst väsentligt från andra länder men som vi icke uppfattar som felaktig, åtminstone inte just nu).

Precis som efter finanskrascher eller spruckna bostadsbubblor skapar en ny situation i kombination med eftertankens kranka blekhet utrymme för kommentatorer som med facit i hand menar att varningstecknen nog funnits där länge och att de minnsann haft rätt hela tiden men att ingen lyssnat. Mer djuplodande analyser? Var god dröj. Det här lär ältas ett tag.

Att akuta kriser skapar ett möjlighetsfönster för aktörer att ompröva etablerade rutiner, justera verklighetsuppfattningar, göra upp med tidigare förhållningssätt och på kort tid göra större kursomläggningar är alls inget märkligt. Flyktingsituationen hösten 2015 och Novemberomsvängningen kan i själva verket betraktas som en sådan klassisk critical juncture i historien. Att omständigheter förändras och leder till förändringar av policy finns många exempel på. Förd politik kan ha varit ändamålsenlig fram till November 2015. Och den kan ha varit ändamålsenlig efter November 2015. Det ena utesluter inte det andra. Ej heller att det kan ha funnits folkligt stöd för förd politik både före och efter. Som case betraktat är händelserna hösten 2015 predestinerat att bli föremål för många statsvetenskapliga uppsatser och avhandlingar.

Ett annat mem handlar om att det skulle vara samhällets eliter — medierna och politikerna — som systematiskt och fullt medvetet under lång tid valt att ljuga och fört medborgarna bakom ljuset i frågor som rör invandring, integration och flyktingmottagning. Man frågar sig hur det skulle kunna vara möjligt i ett representativt demokratiskt system där kvaliteten på förtroendevalda och beslut knappast kan annat än spegla kvaliteten i väljarnas beslut vid valurnorna (omvänt att väljarna tenderar att få det politiska ledarskap de förtjänar). Valdemokrati är som bekant en elitistiskt selekterande mekanism (annars hade det varit mer bekvämt och billigt att lotta fram medborgare till förtroendeposter). Väljarna har två huvuduppgifter i samband med val: 1) att se till förtroendevalda som visar sig vara lögnaktiga eller världsfrånvända inte ges förnyat förtroende (ansvarsutkrävande) och 2) att varsamt delegera sin väljarmakt till de medborgare som är kunnigare, dugligare, mer erfarna och moraliskt mer högstående än vad de själva är (mandatgivande). Faller inte i så fall en del av kritiken mot det politiska ledarskapet på väljarna själva? Är det i så fall i första hand väljarna som ska lastas för en havererad immigrationspolitik?

Normalt med stora åsiktsglapp mellan väljare och förtroendevalda
Vi vet från studier av politisk åsiktsrepresentation att väljare och förtroendevalda i Sverige har hyfsat överensstämmande sakfrågeåsikter i fördelningspolitiska frågor. Men i frågor som rör EU, brott och straff och flyktingmottagning existerar dock sedan länge ett väldokumenterat representationsgap: De personer som vi i fria och allmänna val själva väljer till våra främsta företrädare — riksdagsledamöterna — är systematiskt mer positiva till EU, mer toleranta i frågor som rör brott och straff och betydligt mer positivt inställda till flyktingmottagning. För den som är bekant med statsvetenskaplig forskning på området är detta inte något nytt. Representationsgapet finns där. Och har funnits där åtminstone så länge vi har kunnat mäta det.

I figuren nedan redovisas tidsserierna för den svenska befolkningens och de förtroendevalda riksdagsledamöternas inställning till förslaget att ”ta emot färre flyktingar”, något som kan betraktas som en fullt fungerande indikator på inställning i ett större frågekomplex som rör mångkultur, invandring och integrationsfrågor. Resultaten är hämtade från SOM-institutets undersökningar av personer boende i Sverige mellan 16-85 år och Valforskningsprogrammets undersökningar av nyvalda riksdagsledamöter, Riksdagsundersökningarna. I den mån ett representativt demokratiskt system värdesätter åsiktsöverenstämmelse mellan väljare och valda är representationsgapet för just denna enskilda sakfråga en besvärande omständighet. Varför finns gapet till att börja med just i dessa frågor? Och om representativ demokrati är adaptivt självjusterande: Varför verkar det ta så lång tid för åsiktsskillnaderna att minska?

asiktsoverensstammelse2

Ett representativt demokratiskt system med en väljarkår som väljer sina representanter i huvudsak efter ideologiska övertygelser — de svenska väljarna är nämligen notoriska åsiktsröstare enligt våra valundersökningar — borde helt enkelt kunna prestera bättre, kan man tycka. Å andra sidan går det väl åt rätt håll om man värderar god åsiktsrepresentation: Sedan 2014 har graden av åsiktsöverensstämmelse ökat väsentligt.

Väljarna har betygsatt immigrationspolitiken positivt i tjugofem år
En pusselbit som hittills har saknats i analyserna av svensk immigrationspolitik är vad väljarna egentligen har tyckt om den förda politiken. Har det verkligen funnits en omfattande och ihärdig kritik bland väljarna som samhällets eliter inte lyckats fånga upp under nästan 30 års tid? Svaret på den frågan är nej.

I de svenska Valundersökningarnas besöksintervjuer låter vi väljarna nämna vilka partier som de tycker har en bra respektive dålig politik på upp till 20 olika områden. Frågan lyder: ”Vilken eller vilka partier tycker du har en bra politik när det gäller [OMRÅDE?]” följt av frågan ”Vilken eller vilka partier tycker du har en dålig politik när det gäller [OMRÅDE?]” . Styrkan i sättet att ställa frågan är att respondenterna är helt fria att associera vilka partier de vill till respektive område och betyg. Partier som inte nämns alls på ett område kan klassificeras som att de uppfattas ha varken bra eller dålig politik.

Ett område vi ställt frågor om ända sedan 1991 är ”invandring/flyktingpolitik”. I tabellen nedan återfinns svenska väljares betyg på alla partier på området. Vi täcker in den tidsperiod då immigration i form av ökad invandring och flyktingmottagning har synts på radarn i svenska samhällsdebatt. Resultaten visar för det första att en stor majoritet av väljarna inte har haft särskilt kristalliserade åsikter om partiernas invandrings- och flyktingpolitik. Under 1990-talet var det bara var femte väljare som överhuvudtaget spontant nämnde något parti när vi ställde våra frågor. Motsvarande andel 2014 var en av tre väljare. I

För det andra visar resultaten att den minoritet som ändå haft en uppfattning och valt att betygsätta partiernas politik på området till övervägande delen är positiva. I takt med att politikområdet blivit hetare och allt fler skaffat sig en uppfattning har betygsbalansen blivit än mer mer positiv. I synnerhet 2010 och 2014 har väljarnas betyg på partierna varit särskilt positivt. Intressant nog finns tecken på polariserade uppfattningar även i väljarnas beröm: Socialdemokraternas invandring- och flyktingpolitik 2014 (+19) och Folkpartiets dito i samband med språktestvalet (+17) är de två bästa betygsbalanserna under hela perioden.

De partier som gått fram med invandringskritiska program — Ny Demokrati 1991/1994 och Sverigedemokraterna 2010/2014 — har också fått sin politik på området värderad av betydligt större andelar av väljarkåren. Och då har det handlar om negativa värderingar. Andelen väljare som positivt betygsatt Sverigedemokraternas politik på området invandring/flyktingar har legat mycket nära partiets valresultat i de senaste valen, 7 respektive 14 procent.

väljarnasbetyginvandring19912014.png

Detta är de bästa data jag känner till när det gäller att försöka besvara frågan om hur de svenska väljarna har uppfattat partiernas immigrationspolitik. Bloggläsarna får gärna komma med tips på om det finns andra långa tidsserier tillgängliga någonstans som kan komplettera bilden.

Representationsgap men ingen större kritik mot förd politik
Vi har nu sett att immigrationspolitiken länge lidit av ett kroniskt representationsgap. Samtidigt har det inte funnits någon alarmerande kritik mot den förda politiken från väljarhåll. Förklaringen är förstås att frågor om immigration, flyktingmottagning, invandring och integration inte placerat sig särskilt högt på dagordningen före 2012 då frågan började klättra på allvar. Medborgarna och de som valts att representera dem har helt enkelt haft annat att tänka på.

Så länge representationsgapet handlar om frågor som inte står högt på dagordningen uppstår inte ett hårt slitage på den representativa demokratin. Men i takt med att skavande frågor klättrar blir det förstås ett större problem. Under de senaste sex, sju åren har den kulturella dimensionen eller GAL-TAN, eller flykting- och invandringsdimensionen om du så vill, tillvuxit i betydelse främst genom ökad synlighet för frågorna på agendan, exogena omvärldsfaktorer och en stark politisk polarisering.

 

Läs mera:

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016) Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.

Manin, Bernard (1997). The Principles of Representative Government. Cambridge, Cambridge University Press.

https://politologerna.wordpress.com/2015/02/16/om-asiktsrepresentativitet/

 

Lucka #7: Varför jämförelsevis dåliga betyg för svenska kommuner?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó. Erlingsson och Richard Öhrvall

****

I ett nytt Working Paper från Varieties of Democracy-institutet, undersöker Carl Henrik Knutsen och hans kolleger sambandet mellan kvaliteten på den lokala demokratin och ekonomisk tillväxt. Med grund i ett omfattande material, som täcker både en lång tidsperiod liksom många länder, når de resultat som understryker vikten av den lokala demokratin: ”We find robust evidence that local democracy nurtures growth”. Det är med andra ord viktigt att den lokala demokratin fungerar bra. Fortsätt läsa

Lucka #6: En tumregel för att förstå svenska kommuner

Verkligheten är rörig. Samhället formas av oräkneliga trender, krafter och viljor, som ibland drar åt samma håll och ibland inte. Det är därför svårt att få någon sorts grepp om vad det egentligen är som händer. Nyheter kan vara svåra att ta till sig, om man inte har något ramverk att placera in dem i.

Jag försöker därför lägga olika tumregler och approximationer på minnet, till exempel Robert Östlings fantastiska guide till nationalekonomisk huvudräkning (svensk BNP är ca 4000 miljarder, statsbudgeten ca 1000 miljarder, osv) på Ekonomistas.

I det här inlägget tänkte jag bidra med en mindre elegant men ändå mycket användbar devis som jag kommit fram till när jag i olika forskningsprojekt grävt i högvis med kommundata. Den handlar om hur olika egenskaper på kommunnivå förhåller sig till varandra. Är ni beredda? Här är den:

Fortsätt läsa