Nej, Olof Petersson (2004) blev ingalunda bönhörd. För sisådär 12,5 år sedan uttryckte han – i ett fortfarande relevant och aktuellt debattinlägg – tveksamhet om vi verkligen behöver fler utredningar om kommuner, regioner och landsting, bl.a. med argumentet att området var ”ett av de mest välutredda och genomtröskade i hela svenska samhället”. Sedan dess har ett veritabelt pärlband av utredningar som rör området passerat revy (ffa. SOU 2006:101; SOU 2007:10; SOU 2007:72; SOU 2007:93; SOU 2011:39; SOU 2012:30; SOU 2012:81, SOU 2015:24; och SOU 2016:48, liksom pågående Dir 2016:91; men också SOU 2015:35 och SOU 2017:1 får nog sägas ha ”kommunernas utmaningar” som huvudnummer). Och så nu igen då, när den sittande regeringen tillsatt den kommunutredning det ryktats om ett tag, där direktivet bär titeln Stärkt kapacitet i kommunerna för att möta samhällsutvecklingen (FI 2017:13).
Månad: februari 2017
Opinionsläget februari 2017
Detta blogginlägg är samförfattat av PER OLESKOG TRYGGVASON och HENRIK OSCARSSON
Det är idag femhundrasextiotvå dagar kvar till valet 2018. Under den senaste månaden har vi sett ovanligt stora rörelser i den sömniga mellanvalsopinionen. I det här blogginlägget redovisar vi våra sammanvägningar av opinionsläget i januari och februari (MäMä) och analyserar frågan om huruvida Moderaternas mer pragmatiska inställning till att samarbeta med Sverigedemokraterna kan ha inneburit en väljarflykt av M-sympatisörer till Centerpartiet.
Långt kvar till valet
De regelbundna publiceringarna av väljarbarometrar lider kroniskt av oproportionerlig överexponering och av övertolkningar utan stöd i data. Med dårars envishet vill vi därför först börja med att påminna om några viktiga slutsatser från tidigare analyser av opinionsmätningar som man bör bära med sig. För det första: Prediktionskraften i mätningar som genomförs långt före valet är, åtminstone historiskt sett, relativt liten. Det är först när vi rör oss in ett valår – alltså om ungefär ett år – som prediktionskraften brukar förbättras dramatiskt. Först då börjar valresultatet långsamt frysa fast och mätningarna närma sig något som liknar det slutgiltiga valresultatet. Det är ännu långt kvar till valet 2018. Och först i efterhand brukar man ha tillgång till de data som behövs för att kunna dra slutsatser om när under mandatperioden det inträffat något formativt moment.
För det andra gäller mätningarna en hypotetisk situation om ett tänkt riksdagsval idag. Alltså en situation som inte ens är nära att påminna om den valrörelsekontext under vilken väljare faktiskt fattar sina röstningsbeslut. Som politainment fungerar mätningarna som bränsle för spekulation och spelteoretiska tankeexperiment. Men när allt kommer omkring är mätningar mätningar och valresultat valresultat, en lärdom som under det senaste året efter Brexit, Trump och Isländska skrällval lyckligtvis tycks ha nått spridning även utanför forskningskretsar.
M-utspelet den 19 januari
För det tredje bör man vara ytterst försiktig att koppla samman eventuella förändringar med specifika politiska händelser. För det mesta visar det sig vara ytterst svårt att isolera kortsiktiga opinionseffekter av t ex utspel, skandaler, partiledarbyten, partikongresser. Opinionsforskningen visar att förändringar nästan alltid sker gradvis och dessutom med eftersläpningar. Hela opinionen påverkas oftast inte på en och samma gång. Många effekter som kan detekteras omedelbart blir inte permanenta. Elasticiteten i attityder gör att opinionseffekter kan ackumuleras och ”mellanlagras” för att ge utslag först vid ett senare tillfälle (jämför blixtnedslaget som blir utfallet av en mer långvarig elektrisk uppladdningsprocess).
Därför är det notoriskt svårt att dra säkra slutsatser om orsaker till korttidsförändringar. I synnerhet när det gäller resultat från väljarbarometrar eftersom det i dessa undersökningar inte ställs för ändamålet avsedda andra frågor till de svarande. Vi har bara tidsserien att utgå ifrån för att dra slutsatser. Bra för fri spekulation. Mindre bra om man vill dra vetenskapliga slutsatser.
Men den här gången är det lite annorlunda. Förutsättningarna för slutsatser är ovanligt goda. Opinionsinstituten har nämligen behagat förlägga sina fältperioder så att det blir enklare än vanligt att värdera opinionsläget före Anna Kinberg Batras presskonferens den 19 januari – och de direkta negativa reaktionerna från andra allianspartier – och jämföra med opinionsläget efter utspelet. Vår egen sammanvägning – Mätningarnas Mätning – visar att mellan januari och februari blev Moderaternas skattning i väljarbarometrarna klart lägre samtidigt som Centerpartiets blev klart högre. Den senaste sammanvägningen inkluderar Novus mätning från igår och ger följande resultat (Läs mer om MäMä här).
Figur 1 Mätningarnas Mätning den 23 februari 2017 (%).
Ovanligt stora och samstämmiga opinionsförändringar
Vi har som sagt inga paneldata att tillgå just nu (även om panelstudier faktiskt pågår i skrivande stund och kan komma att bli viktiga såsmåningom). Men sedan den 19 januari har vi har sju opinionsmätningar (från sex institut) som har haft hela eller den absoluta huvuddelen av sina fältperioder efter AKBs presskonferens. I samtliga mätningar, med undantag för Sifos andra extra(?)-mätning under perioden så backar Moderaterna samtidigt som Centerpartiet går framåt. I övrigt finns det lite systematik i förändringarna.
Bland de opinionsinstitut som använder sig av sannolikhetsbaserade urval kan vi konstatera att Moderaternas förändring varit statistiskt säkerställd hos Demoskop och Novus, men inte i någon av Sifos mätningar. Centerpartiets uppgång är säkerställd i Novus och Sifos första mätning, men inte i Demoskops.
Figur 2 Förändringen för respektive parti jämfört med föregående opinionsmätning (sex institut, procentenheters förändring)
Note: Sifo har gjort två undersökningar sedan den 19 januari 2017.
Ser vi till partiernas utveckling över tid kan vi konstatera att Moderaterna haft en nedåtgående trend samtidigt som Centerpartiets siffror pekat uppåt. Men vi kan också se att mätningarna som gjorts efter den 19 januari (de blå och gröna observationerna) accentuerat de båda trenderna. Detta gäller både i de mätningar som använder sig av sannolikhetsbaserade urval och de mätningar som har självrekryterade webpaneler.
Figur 3 Moderaternas och Centerpartiets opinionsutveckling sedan valet 2014 (blå och gröna observationer är resultat där fältperiod varit efter 19 januari)
Note: Undersökningar som genomförts från september 2014 till februari 2017. Opinionsinstituten som ingår är: Demoskop, Inizio, Ipsos, Novus, SCB, SKOP, Sentio, Sifo, YouGov. Inizio, Sentio och YouGov ingår i gruppen självrekryterade övriga institut ingår i gruppen sannolikhetsbaserade.
Huruvida det här en långsiktig trend, en stabilisering eller om vi snart kommer återgå till gamla nivåer får framtida mätningar utvisa.
Vad kan förklara Moderaternas sjunkande stöd?
Vad kan då förklara att Moderaterna tappar väljare efter öppnandet gentemot Sverigedemokraterna? Vi ska självklart vara försiktiga i att spekulera för mycket i konkreta orsakssamband, men vi kan i det här sammanhanget pröva en hypotes att det kan bero på hur Moderata väljare känner inför Sverigedemokraterna som parti. Ms nya linje kom i huvudsak att handla om partiets mer pragmatisk inställning till samarbete med SD även om AKB uppehöll sig mest vid att kritisera regeringen och uttryckte en stark vilja att få till stånd en politisk förändring i Sverige.
Även om Sverigedemokraterna har växt avsevärt i opinionen sedan valet 2014 så är det fortfarande ett parti som väcker mycket starka antipatier i stora delar av väljarkåren och så också inom Moderaterna. I de nationella SOM-undersökningarna ställer vi frågan hur mycket väljarna gillar respektive ogillar de politiska partierna, där respondenterna får använda en skala som går från ”ogillar starkt” (-5), ”varken gillar eller ogillar (0), ”gillar starkt” (+5). I figur 3 nedan redovisar vi andelen av respektive partis sympatisörer som angett det lägsta svarsalternativet, ”ogillar starkt” gentemot samtliga andra partier. Detta för att analysera hur stor andel av partiernas sympatisörer som hyser kraftigast antipatier för övriga partier.
Det är uppenbart att man hyser störst antipatier gentemot Sverigedemokraterna om man sympatiserar med partier till vänster eller med Centerpartiet.
Även om det finns tydliga skillnader mellan partierna i andelen som har de största antipatierna så kan vi konstatera att är en väsentlig andel av moderaternas sympatisörer som tycker mycket illa om Sverigedemokraterna, nämligen 46 procent. Det är till och med så att det är en något större andel av Moderaternas sympatisörer som väljer detta svarsalternativ jämfört med sympatisörer till Liberalerna och Kristdemokraterna. Siffrorna som här redovisas är visserligen från hösten 2015, men beaktar vi att nästan hälften av Moderaternas sympatisörer då hyste starka antipatier mot Sverigedemokraterna är det kanske inte helt överraskande att de några av delar av partiets sympatisörer väljer att söka sig till andra partier när Moderaterna öppnar upp förs samarbete.
Figur 3 Andelen med starka antipatier för respektive parti bland partiernas sympatisörer (procent)
Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2015 Note: Andelen av respektive partis sympatisörer som anger alternativet -5 ”Ogillar starkt” på frågan ”Vart skulle du vilja placera Parti”.
Att det blir Centerpartiet som de flyende M-sympatisörerna väljer har ideologiska orsaker. En kraftig polarisering och ökad konfliktnivå längs den nya kulturella dimensionen – som innefattar ideologiska skillnader i syn på nationalstatens gränser, kultur, identitet, traditioner, mångkultur, globalisering, migration och flyktingmottagning – har på kort tid lett till stora spänningar i det svenska partisystemet i allmänhet och mellan Allianspartierna i synnerhet. De socialliberala partiernas kraftiga reaktion är en tydlig indikation på att den nya kulturella dimensionen håller på att stöpa om den svenska partirymden.
Fler analyser behövs, men givet all kunskap om partiernas sympatisörer och om konfliktstrukturen i partisystemet bedömer vi att det är sannolikt att de flyende M-sympatisörerna hör till den grupp som attraherades av Fredrik Reinfeldts kosmopolitiska Moderata budskap. När M nu väljer att justera sin ideologiska kurs är det dessa väljare som rör på sig. Centerpartiet tycks vara det alternativ som tydligast representerar en liberal, tolerant politik för globalisering, öppen ekonomi, frihandel och internationellt samarbete, just sådant som var kännetecknande för Allianspolitiken under Fredrik Reinfeldt. Framtiden – kanske redan marsmätningarna från opinionsinstituten – får utvisa om AKBs utspel från den 19 januari initierat en omfattande väljarvandring mellan allianspartierna eller om Ms väljarförluster begränsas. När kakafonin i opinionssymfonin dundrat på ett tag kan det till och med ske återflöden om Moderaterna lyckas skingra dimridåer om framtida agerande i ex regeringsfrågan och lugnat Reinfeldt-kosmopoliterna så till den grad att de snabbt återvänder.
Tema MAKT: Väljarmakt
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”
Väljarmakt kan vara avsevärd. Varje enskild röst kan synnerligen ha betydelse. Det lär vi oss gång på gång. Nu senast i det amerikanska presidentvalet som till slut kom att avgöras med ohyggligt små marginaler. Drygt 100 000 röster till hade Hillary Clinton behövt i Wisconsin, Pennsylvania och Michigan för att lyckas bli USAs första kvinnliga president.
De regelbundet återkommande valen är främsta uttrycket för den fredliga civiliserade maktkamp mellan mot varandra stående intressen som kännetecknar ett demokratiskt samhälle. Beslut i gemensamma angelägenheter fattas av medborgare som valts för detta ändamål av andra medborgare.
Väljarna i en demokrati har som bekant två huvuduppgifter när de delegerar sin väljarmakt: ansvarsutkrävande och mandatgivande. Fortsätt läsa
Tema MAKT: Makt, relationer och samhällen i förändring
Detta är ett gästblogginlägg av JESSICA GIANDOMENICO som är doktor i statsvetenskap och affilierad till Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies. Klicka här för att läsa alla inlägg i temaserien om makt.
***
Makt kan låta torrt, formellt och för
legat. Något som dagens mer dynamiska, individbaserade informationssamhälle håller på att spränga bort. Ingenting kunde vara mer fel. Studiet av makt i denna föränderliga värld är ständigt aktuellt. När samhällen genomgår större förändringar är maktstudierna viktigare än någonsin. I det här blogginlägget diskuterar jag några klassiska definitioner av makt och maktteorins olika dimensioner.
Tema MAKT: Makten och folkrätten
Detta är ett gästinlägg från LEIF LEWIN, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.
***
”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.” Strindbergs berömda ord påminner oss om att makt inte bara kan utövas i kraft av ekonomiska resurser. Det brukar ju annars, från högst olika utgångspunkter, vara vad som hävdas av till exempel marxister och anhängare av public choice. Makt kan också vara makt över tanken. Att formulera ideologier. Att bilda opinion.
Ett exempel är tillkomsten av Internationella brottsmålsdomstolen. Att slå vakt om den egna rättsordningen har varit nationalstatens yttersta prerogativ, åtminstone sedan Westfaliska freden. ”The King can do no wrong.” Statschefen ska inte kunna ställas till svars inför någon utländsk domstol. Men när andra världskriget gick mot sitt slut, ifrågasattes denna devis. De allierade började diskutera vad de skulle göra med nazistledarna. Churchills spontana reaktion att skjuta dem på fläcken fick ge vika för uppfattningen att de segrande demokratierna borde visa upp ett föredöme för världen för hur en rättsstat fungerar. Så startade Nürnbergrättegångarna.
Tema MAKT: Statskunskap är vetenskapen om makt
Detta gästinlägg är författat av Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
***
”Statskunskap är vetenskapen om makt.” Med dessa ord lär Pär-Erik Back ha hälsat de nya studenterna välkomna till Lunds universitet i mitten av 1950-talet. Få statsvetare skulle antagligen opponera. Det är väl så som vi vill se oss. Som experter på makt får vi en särställning bland samhällsforskare, med en förmåga att se de stora sammanhangen och avslöja vad spelet egentligen handlar om.
I så fall är statsvetare ambivalenta, för att inte säga hycklande. För hur många avhandlingar och forskningsprojekt tar egentligen sin utgångspunkt i maktbegreppet? Nils Elvander framstår som rätt ensam med sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige (1966). Hans försök att skilja mellan basinflytande och rörligt inflytande fick knappast några efterföljare. Blickar man tillbaka på de arbetsgrupper som funnits vid de senaste årsmötena med Statsvetenskapliga förbundet så letar man förgäves efter någon som behandlat makt.
Men när jag läste statskunskap i Göteborg i slutet av 1960-talet gick jag en fin kurs om lokalmakt. Vi läste Floyd Hunter, Robert Dahl, Nelson Polsby och de andra namnen i community power-diskursen. En central fråga var om valet av metod (att studera uppfattningar om makt eller faktiskt beslutsfattande) påverkade resultatet (en monolitisk eller pluralistisk bild av makten i en stad).
politologerna.wordpress.com 