Tema MAKT: Statskunskap är vetenskapen om makt

Detta gästinlägg är författat av Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

***

”Statskunskap är vetenskapen om makt.” Med dessa ord lär Pär-Erik Back ha hälsat de nya studenterna välkomna till Lunds universitet i mitten av 1950-talet. Få statsvetare skulle antagligen opponera. Det är väl så som vi vill se oss. Som experter på makt får vi en särställning bland samhällsforskare, med en förmåga att se de stora sammanhangen och avslöja vad spelet egentligen handlar om.

I så fall är statsvetare ambivalenta, för att inte säga hycklande. För hur många avhandlingar och forskningsprojekt tar egentligen sin utgångspunkt i maktbegreppet? Nils Elvander framstår som rätt ensam med sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige (1966). Hans försök att skilja mellan basinflytande och rörligt inflytande fick knappast några efterföljare. Blickar man tillbaka på de arbetsgrupper som funnits vid de senaste årsmötena med Statsvetenskapliga förbundet så letar man förgäves efter någon som behandlat makt.

Men när jag läste statskunskap i Göteborg i slutet av 1960-talet gick jag en fin kurs om lokalmakt. Vi läste Floyd Hunter, Robert Dahl, Nelson Polsby och de andra namnen i community power-diskursen. En central fråga var om valet av metod (att studera uppfattningar om makt eller faktiskt beslutsfattande) påverkade resultatet (en monolitisk eller pluralistisk bild av makten i en stad).

Det fanns en förklaring till att denna främmande fågel tagit sig in i kursprogrammet just vid denna tid. Bakgrunden var ett en grupp yngre forskare vid institutionen engagerats i det stora kommunalforskningsprogrammet. De hade inspirerats av de amerikanska maktstudierna och tyckte nu att de svenska kommunerna borde analyseras i ett maktperspektiv.

jwpic

Jörgen Westerståhl (1916-2006)

Så blev det emellertid inte. Projektledningen, i praktiken Jörgen Westerståhl, bestämde att kommunalforskningen inte skulle bli någon maktstudie. I stället valdes en systemteoretisk ansats. Kommunalpolitiken kom att betraktas som en låda med väljarkrav som inflöde och beslut som utflöde.

När jag blev ordförande för Maktutredningen bad jag Jörgen Westerståhl att motivera sin skepsis mot maktbegreppet. Han skrev en kort uppsats, anspråkslöst betitlad ”Några kritiska punkter”, som publicerades i antologin Maktbegreppet (1987). En invändning var att mycket av diskussionen om makt bestod i begreppsanalys, delvis beroende på att engelskans ”power” hade delvis annan betydelse än ”makt”. Dessutom var maktstudier normalt aktörsorienterade och därför begränsade. Maktanalyser överdriver ofta aktörernas egenintresse. Så fortsatte Westerståhl att rada upp ett antal invändningar. Men han avslutade med ett erkännande. Maktbegreppet kan tjäna som ett ”banér för en strävan att komma fram till övergripande sammanhang och stora utvecklingslinjer”.

Jörgen Westerståhl illustrerar bättre än någon den svenske statsvetarens ambivalens inför maktbegreppet. Vid denna tid skickade han över en gammal stencil som han sa sig hittat under städning. Han skrev en hälsning och kallade aktstycket för ett utkast till ”maktutredning”. Det var det stora projektutkast som publicerades i Statsvetenskaplig tidskrift 1952 under rubriken ”Ett allmänt statsvetenskapligt forskningsprogram”. Syftet var att analysera ”statslivets realiteter”. Projektet var tänkt att utmynna i en bok om ”Sveriges faktiska statsskick”.

Det var sammanfattningen, helhetsperspektivet som då var viktigt för Jörgen Westerståhl. Han kritiserade den alltmer specialiserade amerikanska statsvetenskapen för att ha ”desintegrerats”. Detaljerade studier var förvisso angelägna, men om de allmänna sammanhangen var bättre klarlagda ”skulle man börja med det centrala och därifrån gå ut på specialområdena”.

Den unge Westerståhl väjde inte för maktbegreppet. Tvärtom. För att kunna kartlägga ”de faktiska maktrelationerna” gällde det att komma åt ”det dynamiska och konkreta elementet i politiken”. Den politiska beslutsprocessen borde därför läggas upp som fallstudier av exempel socialpolitik, jordbrukspolitik, skattepolitik och annan ”intressepolitik” liksom av utrikes- och försvarspolitik.

Det gällde också att undersöka folkopinionens inflytande i den politiska beslutsprocessen. Frågan var vilken roll som ”folkets stora massa” spelade i demokratin: ”fungerar den väsentligen som klangbotten eller dirigent för politiken?”. Under alla styrelseformer har vissa personer större inflytande än andra. I en demokrati vore det av ”utomordentligt intresse” att undersöka denna elits rekrytering, struktur och roll. Jörgen Westerståhl ansåg att laborerandet av ”elitmodeller” skulle utgöra en av de mest fruktbara metoderna vid försöken att tolka det politiska skeendet.

En engelsk version av detta forskningsprogram skickades in till Rockefellerstiftelsen i USA. Men han fick avslag och forskningsprogrammet stannade vid en storslagen plan att modernisera svensk statsvetenskap. Jörgen Westerståhl flyttade i stället till Göteborg och initierade valforskningsprogrammet, engagerades i det psykologiska försvaret och blev författningsutredare.

Och visst finns det likheter mellan Westerståhls forskningsprogram och direktiven till Maktutredningen drygt tre årtionden senare. Maktutredningen försökte också se till de stora perspektiven. Det centrala uppdraget var att bedöma om samhällsutvecklingen totalt sett närmar sig det svenska demokratiska idealet. Utredningen genomförde bland annat en stor medborgarundersökning och samlade in data om den svenska makteliten.

Arbetet med Maktutredningen bekräftade en av Jörgen Westerståhls kritiska punkter. Makthavare beskrev sällan sin egen verksamhet i makttermer. Makt är något som finns hos andra men inte i den egna omgivningen.

Denna observation gjorde det ännu mer angeläget att analysera maktlöshetens anatomi. I medborgarundersökningen utvecklade vi en uppsättning intervjufrågor som gjorde det möjligt att skilja mellan maktlöshet och tyst vanmakt.

Och nu i efterhand kan jag erkänna att jag gjorde en mycket medveten redigering av en tabell i huvudrapportens avsnitt om politiskt deltagande. Först hade jag tänkt göra en vanlig redovisning av svaren på frågorna om olika aktiviteter: 64 procent i en delgrupp hade exempelvis någon gång talat inför ett möte. Men för att dramatisera resultaten valde jag i stället att beskriva glaset som halvtomt och inte halvfullt. Så i den publicerade tabellen står det att 36 procent aldrig talat inför ett möte. Tabellen fick rubriken ”Politisk passivitet och vanmakt” (tabell 6.6, sid 220 i SOU 1990:44).

sou9044-maktutredningen-bild-huvudrapportDet här blev ett av Maktutredningens viktigaste avsnitt. Vi kunde belägga hur stora skillnader det fanns mellan olika befolkningsgrupper. Bland de äldre kvinnorna i arbetarklassen var det 68 procent som inte ansåg sig själva kunna författa en skrivelse till en myndighet. Motsvarande siffra bland medelålders män i medelklassen var 7 procent.

Vi kunde också fästa uppmärksamheten på maktlöshetens cirklar. Den politiska vanmakten drivs delvis av sin egen självförstärkande process. Deltagande och medvetande betingar varandra. Om man inte tror att man kan påverka så tar man heller inga initiativ. Passivitet förstärker därmed ytterligare känslan av maktlöshet. Så utvecklas maktlöshetens egen negativa spiral.

Men utredningen påpekade också att vanmaktens självgående process inte behövde vara ödesbestämd. Historien visar många exempel på hur maktlösa genom motstånd och mobilisering har kunnat övervinna de bristande resursernas hinder. Vi uppmärksammade också de institutionella faktorernas betydelse för att framkalla maktlöshet. Det sätt på vilket en institution är organiserad får betydelse för människors inbördes förhållanden och för den enskildes upplevelse av maktlöshet. Avsnittet avslutades med konstaterandet att medborgarnas deltagande i politiken inte i första hand avgörs av personlighetsegenskaper utan av samhällets organisation.

Det sägs ibland att det behövs en ny maktutredning. Det är möjligt, men själva utredningsformen har sina nackdelar. Vad som hur som helst skulle behövas är fortsatta undersökningar av vad som kan bryta och vända vanmaktens självförstärkande processer.

/Olof Petersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s