Tema MAKT: Makten och folkrätten

Detta är ett gästinlägg från LEIF LEWIN, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.

***

”Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt.” Strindbergs berömda ord påminner oss om att makt inte bara kan utövas i kraft av ekonomiska resurser. Det brukar ju annars, från högst olika utgångspunkter, vara vad som hävdas av till exempel marxister och anhängare av public choice. Makt kan också vara makt över tanken. Att formulera ideologier. Att bilda opinion.

Ett exempel är tillkomsten av Internationella brottsmålsdomstolen. Att slå vakt om den egna rättsordningen har varit nationalstatens yttersta prerogativ, åtminstone sedan Westfaliska freden. ”The King can do no wrong.” Statschefen ska inte kunna ställas till svars inför någon utländsk domstol. Men när andra världskriget gick mot sitt slut, ifrågasattes denna devis. De allierade började diskutera vad de skulle göra med nazistledarna. Churchills spontana reaktion att skjuta dem på fläcken fick ge vika för uppfattningen att de segrande demokratierna borde visa upp ett föredöme för världen för hur en rättsstat fungerar. Så startade Nürnbergrättegångarna.

Förhoppningarna började spira om en framväxande internationell rättsordning. Det fanns principer, som var överordnade det nationella egenintresset och som varje land måste acceptera. Men med kalla kriget stannade denna utveckling av. Stormakterna hade svårt att enas om vad som borde menas med ”brott mot freden” eller ”kränkning av de mänskliga rättigheterna”. En järnridå gick ner och splittrade det internationella samfundet och varje stat återgick till sin nationella lagstiftning.

Men när världen blev ny år 1989, vände vinden också för folkrätten. Den konkreta startpunkten var ganska kuriös. Premiärministern i Trinidad och Tobago hade tröttnat på den omfattande narkotikasmugglingen som drabbade hans land och begärde att FN skulle undersöka om det inte gick att inrätta en internationell domstol, som kunde ta itu med frågan. Premiärministern anknöt till den optimistiska stämningen från fyrtiotalet, närmare bestämt till FN:s folkrättskommission. Och ser man på! I den nya tidsandan av fred och samarbete mellan staterna föll premiärministerns ord i god jord. När sedan världen nåddes av de chockerande nyheterna om folkmord i forna Jugoslavien och Rwanda uppstod en formlig opinionsstorm till stöd för en internationell rättsordning.

Ett antal inflytelserika non-governmental organizations (NGO:s) bildade en påtryckargrupp – ”The Coalition for the International Criminal Court”. Snart fick organisationen stöd av flera nationalstater; femtiofem länder bildade i detta syfte sammanslutningen ”Like-Minded States”.

Opinionskantringen var verkligen anmärkningsvärd. I årtionden, för att inte säga århundraden, hade tanken på en övernationell domstol avvisats som verklighetsfrämmande idealism. Och så, mer eller mindre över en natt, var alla – eller nästan alla – med på båten. Forskarna talar om att det skedde en ”normkaskad” (Finnemore & Sikkink: ”International norms Dynamics and Poliotical Change”, International Organizations 1998).

Sommaren 1998 samlades företrädare för 160 stater och ett stort antal NGO:s för att grunda Internationella brottsmåldomstolen. 120 stater röstade för bildande av domstolen (däribland stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland), sju emot (USA, Kina, Irak, Israel, Libyen, Quatar och Yemen). Att supermakten USA ställde sig utanför var självfallet ett nederlag men att domstolen alls blev till var en oväntad seger, som bara några år tidigare framstått som alldeles osannolik.

Makt utövas ofta i det tysta. Aktörerna handlar i överenstämmelse med ett rådande normsystem. De får som de vill därför att deras förslag ligger i linje med allmänt omfattade värderingar. Vem som vinner eller vem som förlorar avgörs inte genom en öppen dragkamp under sammanträdet, vid valurnorna eller på slagfältet. Frågan avgörs redan tidigare, när dagordningen fastställs. Vissa frågor blir över huvud taget aldrig föremål för övervägande. De försvinner genom ”icke-beslut”. Hegemoni är ett annat namn för denna sorts makt. De härskande behåller sin makt genom att också de dominerade accepterar ordningen. Mellan 1950 och 1990 utövade nationalstasförespråkarna i bästa samförstånd hegemonisk makt över lagstiftningen, när de avvisade varje förslag som kunde inskränka på den nationella suveräniteten.

Men maktstrukturen kan rubbas. Det behöver inte vara någon extremt stark aktör, som kastar ordningen över ända. I stället är tidsandan ofta en avgörande omständighet. Utmanarens främsta tillgång är att vara representativ för vad som kommit i rörelse, ha en förmåga att fånga det som ligger latent och så kunna uttrycka det med kraft och klarhet. Men också de exceptionella ledare, diktatorer som Napoleon eller Hitler, har burits fram av något som varit mäktigare än de själva, av revolutionens slagord respektive tusenårsrikets myter. Virtù är nödvändigt, lärde oss Machiavelli. Den egna förmågan är själva förutsättningen för framgång. Men man måste sätta in den när stjärnorna står gynnsamt, när fortuna är på ens sida. Det gäller att gripa ögonblicken i flykten. Premiärministern i Trinidad och Tobago hade framgång med sitt utspel, därför att han gjorde det när tiden var mogen.

När makten rubbas, går sedan utvecklingen snabbt. Den drivs ofta fram av unga människor med hett blod och otåligt sinne. Det var 23-åringarna som utgjorde gatans parlament i Paris 1789, i Petrograd 1917 och i Berlin 1989. När processen väl kommit igång, faller makthavarna som dominobrickor. Att bygga ett hus tar lång tid men spränga det kan man göra på bara några minuter. Det plötsliga stödet under 1990-talet för en internationell rättsordning började formligen forsa fram, som ett flödande vattenfall.

Ingen maktordning varar för ett evigt. Historien kommer aldrig till ett slut. Makten går i ett ständigt kretslopp. Knappt har en tyrann störtats förrän befriaren etablerar sig som ny diktator och det är dags att blanda giftbägaren igen. Internationella brottsmålsdomstolen var på sin höjd ett embryo till en internationell rättsordning. Domstolen måste utvecklas för att kunna bestå. Det kan också tänkas att den i historiens ljus kommer att framstå som ett misslyckande. Visserligen har en handfull krigsherrar lagförts och dömts men oroande tecken finns också på att flera länder vill dra sig ur – afrikanska länder som ser en etnisk eller rasistisk bias hos en domstol som bara ägnar sig åt krigsbrott begångna på den afrikanska kontineten, Ryssland som kan finna det mera förenligt med sina nya världspolitiska ambitioner att göra sig fritt från alla folkrättsliga bindningar.
LEIF LEWIN
Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap
Uppsala universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s