“Det kommer att gå som på 1930-talet!”

Jämförelser med mellankrigstiden börjar bli närmast kliché i den offentliga debatten. Många är det som ser likheter mellan demokratins sammanbrott i Tyskland och Italien efter första världskriget, och attacken på de demokratiska institutionerna i Polen, Ungern och Turkiet, eller populistiska politikers framgångar i till exempel Frankrike.

Vad var det egentligen som hände under mellankrigstiden? Demokratin bröt ihop i många länder, med särskilt ödesdigra konsekvenser i Tyskland. Men det fanns ett mönster i vilka länder som klarade sig. I en ny forskningsartikel skriver statsvetarna Agnes Cornell, Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning att demokratin överlevde i de europeiska länder där demokratin hade hunnit slå rot före första världskriget. Där demokratin istället var ny föll den, vilket illustreras slående av den här tabellen, saxad ur artikeln:

Faktum är att Sverige är något av ett undantag, då demokratin klarade sig trots att vi bara haft val med manlig allmän rösträtt sedan 1911.

Forskarna menar att starka civilsamhällen bidrog till att upprätthålla demokratin, tillsammans med väletablerade institutioner. Jämförelser mellan idag och mellankrigstiden är överdrivet pessimistiska menar de; den viktigaste lärdomen från tiden är att etablerade demokratier är stabila, trots stora påfrestningar.

Därmed inte sagt att det inte är någon fara nu. Polens senaste angrepp på domstolarna stoppades bara i sista stund av presidenten. I USA underminerar Trump hel tiden tidigare okontroversiella normer om hur en president ska agera. Oppositionen och myndigheter gör motstånd, men det hade troligen kunnat gå mycket längre om inte Trump och hans administration inte agerat så taffligt och oplanerat i alla lägen.

Men om vi ska lära av historien så verkar det i alla fall som om ryktet om demokratins nära förestående död än så länge är något överdrivet.

Hela artikeln “The real lessons of the interwar years” går att läsa gratis här. 

Vem tar vem? Ömsesidiga sympatier hos partiernas sympatisörer

Vem tar vem? Det parlamentariskt osäkra läget inbjuder till allsköns analyser och spekulation i regeringsfrågan inför valet 2018 (se t ex Leif Lewins artikel på DN debatt den 13 juli). Eftersom laguppställningarna på elitnivå är låsta är det svårt att se hur en majoritetsregering eller en stabil minoritetsregering skall kunna formas. Blockpolitiken — vårt tvåpartisystem i flerpartisystemet — som tidigare skänkt förutsebarhet och tydlighet till vårt politiska system är utmanat.

Koalitionssignaler från de politiska partierna kommer att bli osedvanligt viktiga inför valet 2018. I likhet med valet 1994 gissar jag att partierna kommer att avkrävas på sina första-, andra- och tredjepreferenser i regeringsfrågan. Givet den parlamentariska situationen kan det vara ansvarsfullt att bland sina egna anhängare bygga upp en beredskap för flera olika utfall av regeringsförhandlingar efter valet.

Väljarnas dom den 9 september 2018 blir förstås avgörande för om Sverige kommer att kunna stabilt regeras 2018-2022. Frågan om vem tar vem är dock inte enbart en fråga om torr matematik eller ren spelteori. Partier i flerpartisystem har nämligen en stark tendens att samarbeta eller bilda koalitioner tillsammans med partier som står dem ideologiskt nära. Bedömningar av hur goda möjligheterna är att nå inflytande och resultat är väsentliga; partier vill saker! Trots denna grundläggande insikt från det statsvetenskapliga studiet av koalitionsbildning och partisamarbeten är det fortfarande få analyser av regeringsfrågan som tar hänsyn till ideologiska avstånd mellan partier.

Eftersom vi väljer partier och inte regeringar i Sverige är det därför rimligt att försöka få kläm på väljarnas syn på regeringsfrågan. Hur tolkar väljarna partiernas koalitionssignaler? Hur bedömer väljarna sannolikheten för att olika samarbeten ska komma till stånd? Hur bedömer väljarna trovärdighet/stabilitet/duglighet i de olika regeringsalternativ som annonserats före valet? Hur ser väljarnas egna favoritregeringar ut? Och vem är väljarnas favorit att bilda regering? Tipset till beställare av opinionsmätningar är att försöka få till stånd mätningar av annat än partiers styrkeförhållanden.

Ett sätt att undersöka hur förutsättningarna ser ut för olika scenarior i regeringsfrågan är att analysera den djupare liggande preferensstrukturen i väljarkåren, det vill säga hur starka sympatier och antipatier olika väljargrupper har för olika partier. Sedan 1960-talet används i internationella valundersökningar ett slags ”känslotermometer” för att mäta hur starkt väljarna sympatiserar med olika partier. Den svenska varianten som använts sedan 1979 i Valundersökningar och sedan 1986 i SOM-undersökningarna kallas för ogillar-gillarskalan. Skalan går mellan -5 (ogillar starkt) till +5 (gillar starkt).

Ogillar-gillarskalan är utomordentligt användbart redskap för en hel rad analyser, inte minst eftersom evalueringarna står i stark relation till ideologiska avstånd — grunden för spatial valteori och Anthony Downs flitigt citerade An Economic Theory of Democracy (1957). Ett enkelt medeltal visar om ett parti är gillat eller ogillat i olika grupper av partisympatisörer. Figuren nedan visar för vart och ett av nio partiers sympatisörer det genomsnittliga gillandet för alla nio partier. Åttioen medeltal i en enda figur! Resultaten är hämtade från 2016 års SOM-undersökning. Detaljer kring dessa analyser finns att läsa i det nyskrivna SOM-kapitlet Det svenska partisystemet i förändring (Oscarsson 2016).

Figuren är hämtad från SOM-institutets årliga seminarium som hölls den 24 april, och där gjordes en särskild analys av Sverigedemokraternas plats i ett föränderligt svenskt partisystem (du kan se en inspelning av seminariet här). Sverigedemokraterna är därför utmärkta med orangea punkter i figuren. Resultaten illustrerar tydligt att SD gör skäl för namnet pariaparti. SD är ett starkt ogillat parti bland alla grupper av partisympatisörer utom, förstås, de egna sympatisörerna. Endast bland Moderaternas sympatisörer finns partier som är avgjort ännu mer ogillade (FI och V) än Sverigedemokraterna.

Med hjälp av medeltalen i figuren ovan är det möjligt att gå vidare och konstruera fler mått på avstånd mellan partiers sympatisörer. Mått för partisympatisörers ömsesidiga gillande av varandras partier (ÖS) är ett sådant värdefullt avståndsmått. ÖS-mått har tidigare används i Oscarsson (1998) och Oleskog & Oscarsson (2014). De beräknas genom att multiplicera partisympatisörers sympatier för varandras partier med varandra (se förklarande texten i figuren).

Resultaten visar att det är partisympatisörerna till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som hyser starkast ömsesidiga sympatier för varandras partier (ÖS=41,4). Avståndet V-FI är följdaktligen det kortaste av alla uppmätta avstånd mellan partiparen 2016. Omvänt är det längsta avståndet och de i minst utsträckning besvarade känslorna mellan V- och SD-sympatisörerna (ÖS=0,8).

Partiparens rangordning visar tydligt att laguppställningarna i svensk politik har en tydlig motsvarighet i preferensstrukturen bland väljarna. Det är korta avstånd (höga ÖS-mått) mellan partier som befinner sig bland de rödgrönrosas skara eller bland Allianspartierna. Den första blocköverskridande partiparet återfinns först på 13:e plats (S-L).

Tar vi analysen ett steg till kan vi beräkna ömsesidigt gillande mellan fler än två partier. Ett sätt är att beräkna ett genomsnittligt ÖS-mått för en rad tänkta framtida regeringskoalitioner/riksdagssamarbeten. Den nuvarande regeringen (S-MP) kan tjäna som ett slags jämförelsepunkt med ett ÖS-tal på 34,7). Rödgröna och rödgrönsrosa kombinationer ger ÖS-tal som är jämförbara (34,3 respektive 34,7), vilket speglar det starka ömsesidiga gillande som råder bland partier till vänster. Även Allianspartierna har ett starkt ömsesidigt gillande för varandras partier (ÖS=31,7). Så långt inga direkta överraskningar.

Det intressanta börjar när vi utsträcker analysen till mer udda men ändå flitigt diskuterade alternativ. Ett sådant alternativ är att Alliansen skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Men då faller ÖS-talet ned till 23,1 på grund av de starka antipatierna för SD som finns bland framför allt de liberala Allianspartierna. I så fall har mittenliberala samarbetet S-C-L jämförbara förutsättningar (ÖS=24,2). Ett konservativt trepartisamarbete mellan M-KD-SD får ett klart lägre ÖS-tal (18,0), ett Allianssamarbete med Socialdemokraterna ännu något lägre (12,0). Slutligen visar sig det matematiskt tänkbara samarbetet S-SD vara fullkomligt otänkbart sett till de mycket svaga ömsesidiga sympatierna mellan de båda partiernas sympatisörer (ÖS=4,3). Räkna gärna själv vidare på egna kombinationer.

 

Detta blogginlägg är inspirerat av analyserna i mitt kapitel i den senaste forskarantologin från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Läs gärna vidare:

Oscarsson, Henrik (2017) Det svenska partisystemet i förändring i Ulrika Andersson, Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red) Larmar och gör sig till. Göteborgs universitet: SOM-institutet.