När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

Det här är ett gästinlägg av Erik Bengtsson, forskare vid
Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

I ett tidigare blogginlägg har jag presenterat nya beräkningar av privata förmögenheter i Sverige år 1750, 1800, 1850 och 1900 och deras fördelning. Utifrån dessa, och tidigare studier av inkomstfördelningen sedan 1903, argumenterade jag att det inte finns någon kontinuitet av jämlikhet i svensk historia, och att den ekonomiska jämlikhet som utmärkte Sverige under 1900-talets andra hälft, måste förklaras med skeenden under decennierna runt 1900, snarare än som en fortsättning på en sedan tidigare existerande jämlikhet.

I detta blogginlägg skisserar jag den förklaring som jag själv tror fungerar bäst för att förklara den drastiska minskningen av ojämlikhet ca 1920-1980, och varför denna gick längre i Sverige än i andra industriländer. Jag utvecklar den förklaringen i ett pågående arbete som är tillgängligt här. (Kommentarer och kritik mycket välkomna!)

Paradoxalt nog så är det politiska systemets exkluderande karaktär en nyckelfaktor i denna förklaring. Närmare bestämt, samspelet mellan å ena sidan ett exkluderande politiskt system och å andra sidan särskilt starka folkrörelser, grundat ca 1865-1920.

Det är välkänt att ”folkrörelserna” – frikyrkorna, nykterismen, arbetarrörelsen –  växte fort i Sverige under 1800-talets sista fjärdedel. Stora delar av befolkningen, särskilt de lägre klasserna, engagerade sig i religiösa möten utanför konventikelplakatet och statskyrkans långa arm, i studiecirklar, i ömsesidiga föreningar, och så vidare. (Nyligen har Ronny Ambjörnssons klassiska studie Den skötsamme arbetaren getts ut igen; detta nedslag i Holmsund har nog mer än någon annan enskild studie format nutidens bild av den tidens folkrörelser.) Medan frikyrkorna och nykterismen inte i själva sin kärnverksamhet utmanade den tidens politiska och ekonomiska elit, så är det dock så att de till största del organiserade svenskar ur arbetarklassen och den lägre medelklassen (Lundkvist 1977). Dessa svenskar, som i hög grad var exkluderade från rösträtt, skolades i dessa folkrörelser i mötesteknik och organisering; Lundkvist (1977, s 203-212) kallar dem för ”medborgarskolor”.

I det svenska samhället var man inte omedveten om att det egna samhällsstyret var utpräglat odemokratiskt i ett jämförande perspektiv. Tabell 1 samlar data om rösträtt och valdeltagande runt 1896 från Statistisk Tidskrift år 1898.

Tabell 1. Rösträtt till andra kammaren eller motsvarande, 1896

  Röstberättigade, % av folket Röstberättigade, % av män över 21 år Valdeltagande bland de röstberättigade
Sverige, 1896 6.3 24.0 45.3
Norge, 1898 18.7 77.2 70.4
Danmark, 1898 17.0 65.7 59.7
Storbritannien och Irland, 1897 16.2 64.7 60.9
Nederländerna, 1897 11.8 45.1 76.7
Belgien, 1896 21.9 79.4 n.a.
Tyska riket, 1898 21.2 82.2 68.1
Österrike, 1897 19.9 75.6 41.8
Ungern 5.2 19.5 n.a.
Schweiz, 1890 22.6 83.5 58.9
Frankrike, 1893 27.2 84.9 71.1
Italien, 1897 6.8 24.2 58.5
Spanien, 1891 22.4 82.0 73.7
Portugal, 1890 19.0 74.6 n.a.
Serbien, 1890 16.6 68.0 n.a.
Grekland, 1881 23.0 83.7 66.7

Källa: Statistisk Tidskrift nr. 114-115, år 1898, tabell 20.

Av de 16 länder som SCB 1898 samlade in statistik för, var det bara Ungern (5.2 procent av befolkningen) som hade en mer begränsad rösträtt än vad Sverige (6.3 procent) hade; Italien var i ungefär samma liga med 6.8 procent, men alla andra länder hade en betydligt mera utsträckt rösträtt. Bland de som faktiskt hade rösträtt var valdeltagandet också allra lägst i Sverige: med en så begränsad rösträtt och extremt begränsade politiska ambitioner, var den politiska passiviteten utbredd, eftersom väldigt lite ändå stod på spel i politiken i den exkluderande oligarki som var Sverige (jfr Åberg 1998; Möller 2007, s 34-38).

Att folkrörelserna framför allt organiserade människor som var exkluderade från formellt politiskt deltagande gjorde att utvidgad rösträtt blev ett mål för delar av frikyrkorna och nykterhetsrörelsen: frikyrkorna ville att deras medlemmar skulle få politiskt inflytande för att kunna förbättra den religiösa friheten, och nykterhetsrörelsen för att motverka alkoholen och politiskt främja nykterismens sak (Lundkvist 1974, s. 36-45). I arbetet för allmän rösträtt på 1870-80-90-talen kunde också de fackliga organisationerna och Socialdemokraterna samarbeta med frikyrkor och nykterhetsrörelser, och inte minst låna deras lokaler för politiska möten. En rad politiker i arbetarpartierna skolades i de andra folkrörelserna; av 1910-talets socialdemokratiska riksdagsmän var 84 procent nykterister, och av de invalda för Sveriges Socialistiska Vänsterparti år 1917, var alla nykterister (Lundkvist 1977, s. 175-177).

Det fanns alltså en tät väv av organisering för de lägre klasserna, som var politiskt exkluderade (särskilt före 1909 års rösträttsutvidgning och införandet av den 40-gradiga skalan). Dessa utomparlamentariska rörelser kunde mobilisera i stor skala. År 1909 samlade nykterhetsrörelsen in 1.9 miljoner underskrifter för prohibition, vilket är imponerande med tanke på att landet då hade 5.5 miljoner invånare (Lundkvist 1974, s 44-45). Också talande för folkrörelsernas styrka är att det år 1893 var ungefär 100 000 personer som röstade till riksdagens andra kammare, men 150 000 personer som röstade på liberala eller socialdemokratiska kandidater till den alternativa ”folkriksdagen” som möttes flera gånger på 1890-talet och som var en påtryckningsorganisation för allmän rösträtt (Vallinder 1962, s. 90).

Det fanns alltså i Sverige vid 1800-talets slut ett starkt civilsamhälle av organisationer som samlade medlemmar från de lägre klasserna. Under 1900-talets första decennier växte särskilt arbetarrörelsens organisationer snabbt. Dessa organisationer fick en starkare ställning i det svenska civilsamhället än i jämförbara länder. Tabell 2 visar fyra indikatorer, där Sverige jämförs med nio andra europeiska länder. Det svenska arbetarpartiet SAP hade en mycket stark ställning i Sverige just före första världskriget: trots den begränsade rösträtten fick det en stor andel av rösterna (ungefär en tredjedel), och det var en massrörelse, vars organisering per capita var högst i Europa, tillsammans med Danmark och Norge. I tabellen sticker Sverige inte ut vad gäller facklig organisering, men det beror på den tillfälliga dippen på grund av förlusten i storstrejken 1909; hade jämförelseåret varit 1900 eller 1920 hade Sverige varit i toppgruppen också här.

Tabell 2. Arbetarklassens organisering, ca. 1910

  Arbetarpar-tiers andel av rösterna, sista valet före 1914 Arbetarparti-medlemmar per 1000 invånare Antal manliga arbetare per arbetartidning Facklig organiserings-grad
Danmark 30 26.2 3.5 20
Norge 32 24.0 4.2 14
Sverige 36 26.0 4.9 13
Tyskland n.a. 19.4 9.0 17
Belgien 30 n.a. 9.0 11
Schweiz 10 8.4 13.0 10
Nederländerna 19 4.6 39.0 16
Frankrike 17 2.5 53.3 4
Italien 23 1.5 67.8 n.a.
Storbritannien 6.4 n.a. 214 27

Källor: röstetalen och informationen om tidningar kommer från Luebbert (1991) s. 167, 188. Facklig organisering kommer från Crouch (1993), s. 114–122. Högsta antal medlemmar före 1914 kommer från Eley (2002), s. 66; antalet har delats med landets befolkning år 1900 från Wikipedia.

En mer esoterisk indikator på arbetarrörelsens styrka, men inte mindre intressant, är hur stor andel av befolkningen som läste en arbetarrörelsetidning. I de skandinaviska länderna gick det bara 3.5 till 5 manliga arbetare per såld arbetartidning, medan siffran i Storbritannien var astronomiska 214, i Italien 68, i Nederländerna 39, och till och med i Tyskland med sin erkänt starka arbetarkultur (jfr Lidtke 1985), gick det 9 manliga arbetare på en arbetartidning. Skandinaverna fick alltså i oproportionerligt hög grad sina nyheter från ett arbetarrörelseperspektiv. Tidningarna lästes också i bredare cirklar än vad de rena trycksiffrorna talar om, eftersom de kunde läsas på gemensamma lokaler som klubbar, caféer och barer (jfr Eley 2002, s. 44). Medan svensk forskning om a-pressens öden under 1900-talen ofta har haft perspektivet ”varför misslyckades a-pressen med att konkurrera ut den borgerliga pressen?”, så är det slående i ett internationellt perspektiv snarare hur stark a-pressen var här. Detta gav ett ständigt inflöde av arbetarrörelseperspektiv i arbetarhushåll, och en uppsjö av arbeten för arbetarrörelse-intellektuella.

Sverige ca 1890-1910: höggradigt exkluderande och elitdominerat politiskt system, välorganiserad arbetarklass. Det finns en timing-effekt här (vad historiska institutionalister skulle kalla sequencing, jfr Thelen 1999, s. 389). Historikern Madeleine Hurd (2000) bidrar i sin jämförande studie av politisk kultur i Hamburg och Stockholm 1870-1914 med en viktig pusselbit. Sverige och Stockholm hade ett mer exkluderande valsystem än vad Hamburg och Tyskland hade, och Hurd visar hur detta paradoxalt nog främjade framväxten av en bredare och mer effektiv demokratisk koalition i Sverige. Just eftersom en så stor del av befolkningen var utestängd från rösträtten, så kunde det bildas en bred och inkluderande koalition av ”småfolk” som inkluderade arbetare och lägre medelklass, med demokratisering och brett progressiva målsättningar gemensamt. I Hamburg allierade den lägre medelklassen av typen affärsidkare och småborgare istället med den ekonomiska eliten i en allians för att fortsätta begränsa arbetarklassens inflytande över samhället. Hurd menar att den svenska arbetarrörelsen kompromissade med ”renheten” i sin arbetarkultur för att istället samarbeta med medelklassen och liberaler, och på detta sätt förlorade i kulturellt svängrum, men i gengäld fick ett socialt kapital som kunde användas för att få politiskt inflytande och tillskrivas en rätt att delta politiskt, genom en ”respektabilitet” på de borgerliga villkor som gällde. Bredden i den liberal-socialdemokratiska alliansen stärkte kraften för demokratisering och sociala reformer på 1910-20-talen.

Den välorganiserade arbetarklassen hade 1910 knappast gjort några avtryck i ekonomiska variabler som löneökningstakt eller inkomstfördelning, men lade grunden för en transformativ kraft, som verkade lika mycket efter att den gamla ”vänstern” av socialdemokrater och liberaler gått skilda vägar. Detta, är mitt argument, genom att gjuta en stark klass-identitet som identifierade socialdemokratin som vägen framåt, mot större rättvisa. Denna starka identitet garanterade SAP ett starkt väljarstöd ur arbetarklassen, och en bred rekryteringsbas för kadrer. Det starka väljarstödet gav partiet möjligheter att genomföra socialdemokratisk politik, och den breda rekryteringsbasen innebar att partiet hade kompetent folk (mest män, i och med tidens patriarkala strukturer) till att utforma och genomföra politiken.

Storstrejk

Strejkmöte under storstrejken 1909.

Det finns förstås inga opinionsmätningar från 1910-talet som kan användas för att testa detta argument. De nationella valundersökningarna började i mitten av 1950-talet. Bo Särlvik (1970) påpekade dock i en studie av 1950- och 60-talens väljare att partisystemet inte hade förändrats mycket sedan 1920-talet, och visade att socialdemokratiska väljare var de väljare som hade starkast identifikation med sitt parti. I valet 1968, när SAP vann en egen majoritet i riksdagen, uppgav 51 procent av partiets väljare att de ”starkt identifierade” med partiet, och ytterligare 25 procent att de identifierade sig svagare med partiet; det var mindre än en fjärdedel av väljarna som uppgav att de bara röstade på SAP, utan att identifiera sig med dem. Sverige var på 1950-talet också det land som tillsammans med Österrike hade den högsta graden av medlemskap i politiska partier, inte minst tack vare masspartiet SAP; ungefär en fjärdedel av väljarkåren var medlemmar i ett politiskt parti (Scarrow 2002, tabell 5.2). Den klassidentifikation som skapades och förstärktes under det tidiga 1900-talets massiva organiseringsdrive, levde kvar länge. Sören Holmberg (1981, s. 338) konstaterade i analysen av 1979 års val att ”Väljarnas klasserfarenheter från barndomshemmet spelar en viktig roll för deras nuvarande röstning.” Personer som 1979 själva var medelklass, men hade vuxit upp i arbetarklassen, röstade i hög grad på Socialdemokraterna, medan medelklasspersoner som vuxit upp i medelklassen inte gjorde det. Holmberg kunde också konstatera något som stödjer mitt argument:

”Socialdemokratiska väljare har i genomsnitt en mycket starkare känsla av anhängarskap med sitt parti än andra partiers väljare. Och ju starkare denna känslomässiga bindning är desto svårare är det satt slita banden med sitt gamla parti, även om de egna åsikterna inte alltid stämmer överens med partiets.” (Holmberg 1981, s. 290)

Den exceptionella organiseringsgraden och skapandet av en stark folkrörelsekultur grundad i arbetarklassen och den lägre medelklassen sedan 1870-talet stärkte identiteten med klassen och med det socialdemokratiska projektet, och detta klingade ut endast långsamt och successivt under 1900-talets andra hälft, när samhällets strukturomvandling gjorde att man rörde sig längre och längre ifrån det Sverige i vilket arbetarrörelsens styrka grundlades. Den första opinionsstudien av klassmedvetande i Sverige gjordes i Katrineholm år 1948 och visar också den hur starkt arbetarnas klassmedvetande var. 80 procent av arbetare och 50 procent av tjänstemän uppgav att de var arbetarklass, och en majoritet av respondenterna svarade på frågan om vilken klass som hade makten i det svenska samhället, att det var arbetarklassen. När den statliga Maktutredningen 1990 gjorde om undersökningen, så var utfallet helt annorlunda: det var inte längre en majoritet som identifierade sig som arbetarklass, och de identifierade sig definitivt inte med en klassrörelse som stod i stånd att ta makten. I slutet av 1980-talet så dominerade istället känslan av att makten förts över till en anonym och fjärran elit (SOU 1990, s. 36f).

Hur omsattes då den exceptionellt höga graden av arbetarklassorganisering i Sverige, i en särskilt stark utjämning av inkomster och förmögenheter? Detta är inte platsen för en detaljerad utredning av bestämningsfaktorerna bakom fördelningen över 1900-talet, men två faktorer betonas i den empiriska litteraturen (framför allt Roine och Waldenström 2008): omfördelande skatte- och välfärdssystem, och en minskning av kapitalinkomsterna. Kapitalinkomsternas minskning efter 1920 berodde inte minst på facklig organisering och lönepolitik (Bengtsson 2014); utvecklingen av skatte- och välfärdssystemet berodde på den starka socialdemokratin (Esping-Andersen 1985, Korpi 1983). När den socialdemokratiska regeringen 1948 ökade arvsskatten från 4 till 60 procent – arvsskatter ses ju av dagens ekonomer som Piketty (2014) som en nyckelfaktor bakom 1900-talets jämlikhet – så blev det ramaskri på den borgerliga sidan av politiken. En nyare studie av reformen visar att det helt enkelt var socialdemokratisk ideologi och vilja att utjämna inkomster och förmögenheter som ledde till skärpandet av arvsskatten, liksom den starka höjningen av progressiviteten i inkomstskatten samma år (Henrekson och Waldenström 2014, s. 13–15; Stenkula et al 2014, s. 173).

Det var reformistisk politik som minskade ojämlikheten i Sverige, och utjämningen gick längre i Sverige eftersom de reformistiska krafterna var starkare här. Dessa reformistiska krafter har, tror jag, missförståtts och underskattats av senare forskning och historieskrivning. I den typen av litteratur där Sverige tillskrivs en kontinuitet av jämlikhet sedan tidigmodern tid (se mitt tidigare blogginlägg), så har 1900-talets reformism underskattats, eftersom man missförstått ojämlikhetens utveckling i  grund och botten, och missat de kraftiga svängningar i ojämlikheten som präglade perioden 1850-1950 (först upp, sedan ner). Också Socialdemokraternas egen historieskrivning har ironiskt nog underskattat deras effektivitet i att förändra Sverige, eftersom man retoriskt utmålat SAP som en logisk fortsättning på ett nationellt arv av jämlikhet och frihet (Linderborg 2000). Forskningen om SAP under 1900-talets första hälft har i hög grad fokuserat på dess ideologiska karaktär – marxism, katedersocialism, gillesocialism, fabiansk reformism, något annat? – och medan detta är intressant i sig så menar jag att det inte var på grund av särskilt bra idéer som SAP blev mer framgångsrikt än andra socialdemokratiska partier. Den svenska socialdemokratins idéer var allmänt talat samma amalgam av marxism, sociala frågan-liberalism, fabianism etc. som de europeiska systerpartiernas; det som gjorde partiet unikt starkt var graden av organisering och den därmed sammanhängande graden av klassmedvetande och klasskänsla (se Tabell 2).

Den konsekventa lojaliteten mot socialdemokratin som var utbredd i stora skikt av arbetarklassen och den lägre medelklassen gav SAP en styrka i allmänna val som gav rörelsens kadrer tid vid makten, tid som tillät stegvis, stapplande, famlande reformer mot jämlikhet, ett slags ”muddling through”. Nyare forskning om SAP, eller för den delen läsning av t.ex. Tage Erlanders dagböcker, visar att det aldrig fanns någon genialisk plan för utvecklingen, någon färdig design för en ”svensk modell”, utan man provade sig fram (se särskilt Stråth 1998). Och tack vare stora väljargruppers tillit till partiet och identifikation med det, så fick man tid, mycket tid, för sådan politisk utveckling – jag tänker på regeringsperioden 1932-76. Herbert Tingsten, då liberal, ondgjorde sig 1966 Ifrån idéer till idyll över tillståndet i svensk politik: ”Valen är snarast att likna vid en folkräkning, och man uppger sin partifärg med samma slöa tillmötesgående som då det gäller att deklarera ålder, yrke och civilstånd.” (cit i Holmberg 1981, s. 416). Från ett borgerligt samtida perspektiv var arbetarnas lojalitet med socialdemokratin (och böndernas med sitt parti) givetvis frustrerande just eftersom de lägre klassernas stora andel av befolkningen gav dem ett naturligt övertag i valen. (Marx: ”Allmän rösträtt är liktydigt med de arbetande klassernas politiska makt, där proletariatet utgör den stora massan av befolkningen.” Cit Korpi 1978, s. 92.) Nyutgåvan av Den skötsamme arbetaren har föranlett en del nostalgi över sågverksarbetarnas bildningsambitioner, inte så konstigt med tanke på deras nykterhetscirklars ambitiösa pensum, men i mitt perspektiv är det, lite tillspetsat, den slentrianmässige arbetaren, inte den skötsamme, som var nyckeln till socialdemokratins styrka och de jämlika utfallen. Den utbredda identifikationen med arbetarrörelsen gav stöd i valen, och skapade en mycket stor pool ur vilken politiker och byråkrater kunde rekryteras. Tillsammans gav detta den reformistiska arbetarrörelsen en unik kraft i Sverige ungefär 1920-1990. Och därför blev Sverige jämlikare än andra länder, och på grund av urholkningen av arbetarrörelsens maktresurser kan ojämlikheten idag öka kraftigt igen.

Under Reinfeldtåren fick idén om jämlikhet som ett svenskt nationellt-kulturellt särdrag ny populär spridning (reportagen i Fokus 2011 och Arena 2013 är klargörande). Om jämlikheten låg i vår kultur, sättet som svenskar umgås och relaterar till varandra i samhället, så spelar det vad gäller jämlikheten inte heller någon roll vilken politik som förs, om arvsskatten och fastighetsskatten avskaffas, eller hur mycket inkomstskatterna sänks – vi är ju kulturellt betingade att vara jämlika! Som antagligen framgår så anser jag att detta är ett fullständigt felslut, som är oförenligt med hur den ekonomiska, politiska och sociala jämlikhetens historia faktiskt ser ut under de senaste femhundra åren eller så. Ett felslut, men ett politiskt användbart sådant, användbart som ett retoriskt drag i den ständiga dragkamp om ”who gets what, when, and how” som, har det sagts, ligger i politikens kärna.

Referenser

One thought on “När och varför blev Sverige ett jämlikt land? Del II

  1. En smärre detalj i Katrineholmsundersökningen (tror vi tänker på samma sociolgiska studie) var statistiken över partisympatier. Man frågade inte bara efter bästa, utan näst bästa partiet. Bland arbetarna låg socialdemokraterna högst, men näst bäst var bondeförbundet. Kanske inte så underligt om man antar att de flesta arbetarna kom från lantliga miljöer. Med andra ord borde S-partiledningens enhetsarbete med bönderna ha haft ett visst gensvar även i de djupare partileden och spelat in vad det gäller eventuella jämlikhetssträvanden. Landsbygden var väl inte så jämlik, men man måste kanske skilja mellan jämlikhet totalt i samhället och jämlikhet inom olika skikt? Godsägaren, bonden eller torparen var inte jämlika mot varandra, men inom gruppen kunde man kanske vara det?

    Jag minns att när socialdemokraterna till första maj (1970 eller -71?) lade fram parollen ”ökad jämlikhet” så ironiserades över att de egentligen vill ha ”begränsad jämlikhet”. Annars hade de ju bara kunnat kräva ”jämlikhet” rakt av!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s