Vilka problem löser omlokalisering av statliga myndigheter?

Detta är en längre version av en krönika som publicerats i Södermanlands Nyheter.

***

Sverige dras med två politiska problem som (nog) är intimt sammanlänkande. För det första urbaniseras landet raskt. Över den gångna 40-årsperioden har nästan hälften av landets kommuner upplevt befolkningsminskning, samtidigt som rikets befolkning som helhet ökat med nästan två miljoner. Med sviktande befolkningsunderlag, får flera av småkommunerna svårt att klara sina välfärdsåtaganden. För det andra ser vi tecken på att landet litet grand slits isär, illustrerat av att vi i dag har en ganska tydlig stad-land-skiljelinje i svensk politik (som politologkollegan Henrik Oscarsson visade helt nyligen i en presentation på konferensen 250 möjligheter):

… det existerar stora och beständiga skillnader i socioekonomisk sammansättning och i grundläggande materiella livsvillkor mellan stad och landsbygd.
… de olika livsvillkoren har konsekvenser för politiskt relevanta attityder och preferenser. Institutionsförtroende, nöjd med demokratin, intresse för politik och en mängd sakfrågeåsikter skiljer mellan stad och landsbygd.

 

Detta är knappast obetydliga politiska problem. De har ekonomiska konsekvenser, och skulle kunna få partipolitiska konsekvenser om något parti förmår exploatera stand-land-dimensionen. Problemen är alltså värda att ta på allvar, och här har statsmakten ett stort ansvar för att ta fram lösningar.

När det kommer till att lösa krympande kommuners och glesbygdsregioners problem, för att t.ex. öka sammanhållningen landet, är därför alla förslag värda att överväga. En av våra mer reformdrivna ministrar – Ardalan Shekarabi – har nyligen presenterat ett skarpt förslag som ibland setts som en dellösning på problemen: för att signalera statens närvaro i hela landet, ska sju myndigheter omlokaliseras från Stockholm:

  • Delar av Strålsäkerhetsmyndigheten till Katrineholm
  • Polarforskningssekreteriatet till Luleå
  • Myndigheten till Kulturanalys till Göteborg
  • Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor till Växjö
  • Delar av svenska ESF-rådet, som förvaltar europeiska socialfonden, till Gävle
  • Delar av universitets- och högskolerådet ska flytta till Visby
  • Delar av Tillväxtverket till Östersund

Jag har stor respekt för drivet, viljan, att åtgärda ovan nämnda bekymmer. Så i grunden finner jag idén sympatisk, att staten skickar en tydlig signal om en vilja att bryta Stockholmscentreringen, att göra en markering om att staten har närvaro i hela landet. Men, omhuldar vi tanken på att reformer ska vara evidensbaserade – t.ex. att de ska uppnå avsedda mål utan betydande negativa sidoeffekter – blir jag månne något mer skeptisk. För, vad vet vi egentligen om effekterna av omlokalisering av statliga myndigheter?

För att besvara frågan, kan vi snegla på Danmark. Där genomfördes en ambitiös utlokaliseringsreform år 2015: nästan 4 000 statliga jobb flyttades från Köpenhamn till andra regioner och nästan 40 olika samhällen i hela Danmark skulle få ta del av statliga jobb. Hur har det då gått? Tyvärr vet vi inte. Trots att danskarna drar igång med en ny omgång utlokaliseringar 2018, har man inte utvärderat den första fasen. Däremot har en dansk fackförening för akademiker och statstjänstemän, Djøf, försökt få grepp om effekterna. Den bild som framträder, får åtminstone mig att inte riktigt bli superupphetsad över reformen. Ska man tro Djøf tycks den danska reformen i reda kronor och ören blivit dyrare än planerat, handläggningstiderna ha saktats ned, och arbetsmiljön på myndigheterna ha försämrats.

Från tidigare erfarenheter av utlokalisering av myndigheter i Sverige har vi dessutom sett detsamma som i Danmark: ungefär 80–90 procent av de anställda uppger att de inte tänker flytta med när myndigheten flyttar ut i landet. Just detta torde ge upphov till en särskild sorts oro. Vad händer egentligen med det nebulösa, men sannolikt ack så viktiga ”organisatoriska minnet”, liksom med den allmänna kompetensen på arbetsplatserna, när så mycket personal ska bytas ut och lära sig nytt? På kort till medellång sikt är åtminstone min förhandsgissning: lite dyrare, lite sämre effektivitet med lite brister i kvalitet.

Vi ska dessutom inte riktigt vara särskilt säkra på att utlokalisering leder till någon boom på arbetsmarknader i de kommuner/regioner där jobben placeras. De sammantagna intrycket vid läsning av underlag från Riksrevisionen och Statskontoret ger vid handen att det är dyrt att flytta jobb, samtidigt som de inte förefaller ge några arbetsmarknadseffekter, utöver just de jobb som omlokaliseras.

Det finns anledning att applådera initiativ till att bryta urbaniseringstrenden, stockholmscentreringen och att minska stad-land-gapet. Men, när stora reformer genomdrivas bör förväntade vinster (här: ökad sammanhållning i landet?) också ställas mot förväntade kostnader (här: dyrare, mindre effektivt/sämre service?). Jag är inte fullständigt övertygad om – när allt är räknat och klart – att det är mottagarna av statens service, liksom skattebetalarna, som är slutsegrare; åtminstone på kort till medellång sikt.

 

2 thoughts on “Vilka problem löser omlokalisering av statliga myndigheter?

  1. Värt att notera att även om nästan hälften av landets kommuner har minskat sitt befolkningsunderlag under de sista 40 åren så är samtliga sju orter som verken flyttar till sådana som ökat sin befolkning. Det kan alltså knappast vara ett relevant argument.

    Det blir svårt att komma ifrån två saker. För det första bär detta alla spår av ”Någonting måste göras. Detta är någonting. Därför måste detta göras.” För det andra att regeringen knappast är särskilt intresserad av vad dessa myndigheter gör om dagarna. Det är ju inte som att det får särskilt många att rösta annorlunda än vad de annars skulle gjort om myndigheten för kulturanalys skulle sänka sin effektivitet.

    • Det är en bra poäng du gör. Och i ärlighetens namn, så har jag nog aldrig sett Shekarabi säga att skälet till reformen är att rädda krympande kommuner, utan snarare att hålla ihop landet. Men frågan är om det verkligen är i dessa sju orter – där åtminstone fyra-fem måste betraktas som ett slags regionala motorer (tänker på Växjö, Östersund, Luleå, Göteborg, kanske också Kalmar) – där skepsis mot staten/Stockholm är särskilt stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s