Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet (Regeringens hemsida).
Så står det alltså på regeringens hemsida. Inte sällan har vi i Sverige en hög svansföring vad gäller den egna öppenheten. Förra året firades t.ex. den svenska tryck- och yttrandefrihetens 250-årskalas med en baluns i Bryssel. På kalaset underströks just att ”öppenhet och transparens … är utmärkande för Sverige.” Måhända är detta riktigt. Åtminstone på papperet. Och relativt andra stater. När den här typen av lagstiftning jämförs länder emellan brukar faktiskt Sverige klara sig bra (se t.ex. här). Men stark lagstiftning är en sak, att som tjänsteman implementera lagstiftningen i det vardagliga arbetet är en annan.
Detta uppmärksammades av Peter Wolodarski i gårdagens DN, när han skrev om hur UD av allt att döma försvårat för journalistisk granskning och därmed ansvarsutkrävande:
Att begära ut handlingar från UD var som att fastna i en evighetslång passkontroll. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ”skyndsamhet” framstod som ett skämt. I praktiken försvårades arbetet med att granska regeringen … [O]m inte regeringen lever upp till offentlighetsprincipen, kan man då förvänta sig att någon annan myndighet ska göra det?
Frågan är relevant och viktig, inte minst i ljuset av att ”transparens” kommit att betraktas som centralt för granskning och ansvarsutkrävande. Så, hur lever t.ex. kommunala verksamheter upp till offentlighetsprincipen? Den frågan stod i centrum för Emanuel Wittbergs och min nya studie De kommunala bolagen och offentlighetsprincipen. Vårt syfte var primärt att studera hur väl kommunala bolag efterlever offentlighetsprincipen. Detta dels för att kommunala bolag blir allt fler och spelar en allt större roll för kommunernas ekonomi; dels för att en hel del tidigare forskning antytt att det är si och så med öppenheten och transparensen i den här typen av hybridorganisationer, som befinner sig i gränslandet mellan privat rätt (Aktiebolagslagen) och offentlig rätt (Kommunnallagen) – se t.ex. resultaten i den s.k. OFUKI-utredningen och i rapporten ”Kommunala bolag – laglöst land?”.
Dock dras dessa undersökningar med ett litet metodproblem. Endast bolagen har undersökts; och sålunda görs ingen jämförelse med ”ordinarie” kommunal förvaltning. Så visst: kommunala bolag är långt ifrån bra på att följa offentlighetsprincipen. Men är förvaltningar så mycket bättre? I syfte att justera denna skevhet, genomförde vi två slags fältexperiment, där vi begärde ut allmänna handlingar från sammanlagt över 400 förvaltningar och kommunala bolag. I figuren här nedan ser vi resultaten från det första av våra två stresstest, där alla förvaltningar och alla kommunala bolag i ett urval av 30 svenska kommuner prövades:
Som märks av grafen: efter fyra dagar hade lite drygt hälften av de kommunala bolagen svarat, och knappt hälften av förvaltningarna. Vid undersökningstidens slut hade 1/10 förvaltningar inte reagerat på vår förfrågan, och motsvarande siffra för bolagen var 1/5. Våra resultat ligger ungefär i linje med vad som hittats vid liknande äldre ”stresstest”. Tidigare i år genomförde Sveriges Radio t.ex. en liknande undersökning, och också här nåddes dystra resultat. För sju år sedan granskade just Dagens Nyheter 322 svenska myndigheter där endast hälften fick godkänt.
Att studier upprepade gånger noterar detta glapp mellan ”stark lagstiftning” och ”faktisk efterlevnad”, är föga imponerande och faktiskt oroande. Offentlighetsprincipen är en förutsättning för granskning, och goda förutsättningar att granska makten är i sin tur en viktig förutsättning för ansvarsutkrävande. Ansvarsutkrävande är, slutligen, en förutsättning för en välfungerande demokrati. Sålunda, om offentlighetsprincipen inte efterföljs är det illavarslande ur demokratisynpunkt.
politologerna.wordpress.com 