Lucka #3: Problemet med förtida avhopp

Andelen kommunpolitiker som i förtid lämnar fullmäktige – dvs. innan mandatperioden är slut – har ökat över tid. Hela 19 procent av ledamöterna hoppade av under mandatperioden 2010–2014. Förhållandevis färska siffror från Statistiska Centralbyrån visar att vi går mot ett nytt rekord i förtida avhopp under innevarande mandatperiod: redan tre fjärdedelar in i mandatperioden har 18 procent av ledamöterna lämnat sina uppdrag. Hur ska man se på detta, och vad är det för typ av politiskt problem? 

Det har debatterats hur förtida avhopp ska värderas demokratiskt. En undersökning har menat att avhoppen ”kan och bör ses som ett tecken på att vår demokrati inte fungerar fullt ut” (Institutet för lokal och regional demokrati 2006). En annan att det är brister i interndemokrati och toppstyre inom partierna tenderar att inverka på avhoppsbeslutet (Hassis m.fl. 2009). När media rapporterar om förtida avhopp väljs inte sällan denna vinkel, och man har t.ex. kunnat läsa att ”De omständliga arbetsformerna, trögheten i organisationen och känslan av att inte kunna påverka skrämmer bort unga och kvinnor från politiken” (SVT 2006-02-13).

Vi ska förstås och absolut inte bagatellisera avhopp som sker av dessa skäl – de finns och är högst reella. Men vi ska också vara medvetna om att den här bilden av avhopp inte är den generella. En studie som Richard Öhrvall och jag skrev 2010 fann en hyfsat tydlig grund för slutsatsen att avhopp i huvudsak inte beror på dåliga erfarenheter av politiska processer eller lokalpolitikens strukturer. Nej, avhopp förklaras främst av förhållanden i privatlivet (flytt från kommunen, bök att få ihop livspusslet etc.). Drygt 8 av 10 avhoppare uppgav dessutom att de hade haft en mycket eller ganska positiv syn på tiden i kommunpolitiken; och man har sett att cirka 4 av 10 kan tänka sig att kandidera igen. Resultaten bekräftades i allt väsentligt av en mer omfattande undersökning som Statistiska Centralbyrån genomförde något år senare.

I en färskare studie av nya politiker, fann Öhrvall och jag ytterligare upplyftande saker. De flesta som kandiderade i 2014 års val för första gången upplevde att deras politiska engagemang bemöttes positivt av familj, släkt, vänner, arbetskamrater, grannar och av andra förtroendevalda. Dessutom, och intressant nog, var de flesta påfallande nöjda med de interndemokratiska procedurerna före och efter valet avseende hur valsedlarna hade satts samman, liksom hur fördelningen av uppdrag hade gått till. Detta gällde såväl vilket uppdrag de själva fick liksom när de fick bedöma genomskinligheten i processerna. Argumentet att avhopp generellt kan förklaras med missnöje och illa fungerande interndemokrati håller inte riktigt streck.

Vad är då problemet med förtida avhopp? Mina fem cent: det stora problemet är att det leder till att redan icke-representativa församlingar, under mandatperiodens lopp blir än mindre representativa. Vi vet att unga och kvinnor är underrepresenterade i politiken. Och vi vet att det är dessa grupper som lämnar sina uppdrag i förtid i större utsträckning jämfört med andra grupper. Generellt sett ersätts de heller inte av individer som är en demografiska kopior av dem. Så, vid slutet av en mandatperiod är fullmäktigeförsamlingar mindre representativa jämfört med situationen direkt efter ett val. Detta är inget vidare. Det gör det angeläget att leta efter nycklar för att utveckla fullmäktiges arbetsformer så att fullmäktige bättre ska kunna härbärgera unga och kvinnor.

Litteratur

Hassis, L., H. Kåks och J. Söderfeldt (2009) Unga politiker i Dalarna. Varför hoppar de av och vad kan få dem att stanna kvar i politiken? Falun: Dalarnas forskningsråd

Institutet för lokal och regional demokrati (2006). Att sluta i förtid. Växjö: Institutet för lokal och regional demokrati.