Lucka #7: Till urnan under tvång

I en demokrati är rätten att få rösta i allmänna val fundamental. Vissa demokratier har dessutom fastslagit att det inte bara är en rättighet att få rösta, utan även en skyldighet. Enligt IDEA är det i dag 27 länder som har någon form av röstplikt. Det senaste tillskottet till den gruppen är Bulgarien, som 2016 införde röstplikt i ett försök att höja landets låga valdeltagande. Bulgarien är dock ett undantag; sett över de senaste årtiondena har ett flertal länder med röstplikt valt att avskaffa den och i andra länder, såsom Australien, har debatten om att göra röstandet frivilligt varit intensiv.

Röstplikten hade fler tillskyndare förr. När en våg av rösträttsreformer sköljde in över Europas stater för omkring hundra år sedan, var det många som ville lagstifta om en skyldighet för medborgarna att bege sig till valurnorna. Belgien hade visserligen genomfört en sådan reform redan 1893, men det var på 1910- och 1920-talen som den stora vågen ägde rum och röstplikt infördes i Nederländerna, Luxemburg, Tjeckoslovakien, Ungern, Grekland, Bulgarien (där den senare avskaffades innan den 2016 infördes igen), och även i vissa Österrikiska provinser och Schweiziska kantoner. Utvecklingen höll sig inte bara inom Europas gränser; vid samma tid fattades beslut om röstplikt i Chile och i Australien.

Även i Sverige hördes röster för en reform av sådant slag. Statsvetarprofessorn och riksdagsledamoten Rudolf Kjellén lade 1912 en motion i första kammaren om införande av röstplikt. Motionen väckte inget nämnvärt gehör, även om riksdagen tillsatte en utredning i frågan. Politiskt befann sig Kjellén till höger på den politiska skalan och han var av uppfattningen att om att ett tvång skulle ge fler röster till högerpartier på vänsterns bekostnad. Detta då framför allt socialdemokraterna hade en bättre organisation och uppfattades vara mer framgångsrika med att mobilisera sina sympatisörer. Icke-röstare sympatiserade därför, enligt Kjellén, framför allt med icke-socialistiska partier. Han var inte ensam om den uppfattningen, liknande argument framfördes i andra europeiska länder. De som valde soffan framför att bege sig till valurnan framställdes ofta i ett nästan romantiskt skimmer som intellektuellt framstående personer som förstod bättre än att låta sin valsedel drunkna i det hav av valsedlar som kom från den stora massan av röstande. Röstplikten ansågs därmed kunna moderera de radikala krafter som annars skulle släppas lösa vid införande av allmän rösträtt. Den skulle, som Kjellén uttryckte det, lägga ”sordin på partisträngarna”,

Dessa resonemang avfärdades av Herbert Tingsten i klassikern Political Behavior (1937) som högst dubiöst. Som Tingsten påpekade hade de ingen grund i empiri. Genom att studera valstatistiken nådde Tingsten istället slutsatsen att det troliga vore att vänstern skulle gynnas av röstplikt, då valdeltagandet var lägre i arbetarklassen. Den svenska statistiken över valdeltagande hade introducerats av SCB efter 1911 års val och Tingsten ställde sig frågande till varför inte Kjellén har tagit del av det faktaunderlag som trots allt fanns att tillgå.

I debatten var det dock inte endast dessa röststrategiska argument som fördes fram. Många som var för ett införande av röstplikt hävdade att rösträtten inte var privat utan offentlig och till för det allmännas bästa, och därav följde även förpliktelser. Ett obligatoriskt röstande sågs även som en garant för att de representativa församlingarna verkligen skulle bli representativa. Motargumenten tog ofta sin utgångspunkt i att röstande bör vara en frivillig handling. Ett annat vanligt motargumentet bestod i att röstplikt skulle sänka kvaliteten på röstandet; många röster skulle avges utan vare sig kunskap eller eftertanke. Dessutom framfördes att en sådan reform skulle medföra praktiska svårigheter för såväl väljare som administration.

compulsory_turnout_netherlands

Även om den samhälleliga debatten avtagit, har röstplikten fått ett ökat intresse i senare tids statsvetenskaplig forskning: ett flertal artiklar som innehåller studier av röstpliktens effekter har de senaste åren publicerats i internationella tidskrifter. Att röstplikt medför ökat valdeltagande stod klart redan för Tingsten, och senare tids forskning har med bättre data och metoder nått samma slutsats. Ett flertal studier har också bekräftat att det högre deltagandet gynnar vänstern och därmed också den förda politiken, exempelvis visar de att införandet av röstplikt i Australien medförde ökade offentliga utgifter till pensioner och avskaffandet av röstplikt i Venezuela ledde till större ekonomisk ojämlikhet (även om det finns studier som inte finner någon sådan effekt på den förda politiken, se t.ex. här). Att tvinga folk till valurnorna tycks endast ha begränsade effekter på övrigt politiskt deltagande och i de fall där obligatoriet har avskaffats har deltagandet återgått till den nivån innan röstplikten infördes – någon bestående vana av att röst förefaller alltså inte formas. De flesta av dessa resultat är i linje med vad Tingsten framförde för länge sedan, men vi kan i dag dra dessa slutsatser med bättre stöd i data, vilket inte är att förakta.

Lästips
Kjelléns inlägg i debatten fick statsvetaren Sigfrid Wallengren att 1913 diskutera Österrikes röstplikt i Statsvetenskaplig tidskrift.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s