Lucka #15: Stärk det pedagogiska uppdragets status

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson, Douglas Brommesson, Jörgen Ödalen och Johan Karlsson Schaffer. De har nyligen medverkat med kapitlet ”Högskolepedagogiska meriter: En valuta med svag kurs” i antologin Universitet AB: Om kommodifiering, marknad och akademi.

***

Våren 2016 publicerades vår rapport Att möta den högre utbildningens utmaningar (IFAU). Rapporten inleddes med att vi ramade in den högre utbildningens utmaningar genom att uppmärksamma forskning och debatt om att allt fler läser vid våra universitet och högskolor, med allt svagare förkunskaper, samtidigt som lärarna inte får ökade resurser att hantera ett allt mer betungande uppdrag. Utvecklingen väcker principiella frågor om universitetslärares arbetsmiljö och villkor; liksom i vilken grad pedagogisk skicklighet värderas av arbetsgivare liksom av lärar- och forskarkollegiet.  

Problemet
Debatten om högskolans kris har knappast avtagit under de 18 månader som gått sedan vår rapport publicerades. För någon vecka sedan skrev Tunde PüskasDN-debatt att ”Uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs- och skrivfärdigheter”. I en miniessä i Dagens Samhälle – där Mats Alvesson bl.a. menar att ”i Pisaskolans efterföljd får vi Pisahögskolan” – sammanfattar han också ett par iakttagelser från golvet:

Universitetslärare i historia menar sig också behöva lära studenter svenska och engelska på gymnasienivå – exempelvis meningsbyggnad och läsförståelse – eftersom förkunskaperna brister. En studie visar att 20 procent av alla studenter vid teologiska och humanistiska fakulteterna vid Lunds universitet saknar förmåga att skriva ordentligt.

Man skulle kunna tänka sig att statsmakten skulle ha skjutit till mer resurser till högskolesektorn för att hantera dessa utmaningar, men så verkar inte fallet vara (Berggren 2012). Nej, ska man tolka statsmakten rätt, ska högskolesektorn åläggas ytterligare ofinansierade uppgifter. För på annat sätt kan vi inte tolka promemorian ”Breddat deltagande” från i somras:

I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brett deltagande’ markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.

Den berättigade kritiken mot förslaget behöver vi inte gå in på här; den hugade kan fördjupa sig t.ex. här, här, här och här. Förslaget får här illustrera hur ytterligare tung börda läggs på universitetslärarnas axlar (även om ansvarig minister nu verkar ha backat från dessa tankegångar). En nyckelfråga här är nämligen hur vi ska kunna undvika en utveckling mot en ”Pisahögskola” och en ”urholkning av högre utbildning”. Mer resurser vore förstås fint, för att inte säga nödvändigt. Men ska problemet på något sätt lösas inifrån systemet, tror vi att ett viktigt steg på vägen skulle kunna vara att stärka det pedagogiska uppdragets status.

Idag lönar det sig inte riktigt att vara en bra lärare
Mycket tyder på att det pedagogiska uppdraget är nedvärderat idag, i vart fall jämfört med det forskande uppdraget. Hur vi vet det? Notera att ett lektorat i sin grundkonstruktion innehåller cirka 80 procent undervisning. Man skulle därför kunna drista sig till att tro att när vi tillsätter lektorstjänster i konkurrens, att pedagogisk skicklighet diskuteras och värderas åtminstone lika mycket och med lika god kvalitet och noggrannhet som forskningen. I Högskoleförordningen står faktiskt att bedömningen av pedagogisk skicklighet ”ska ägnas lika stor omsorg som prövningen av andra behörighetsgrundande förhållanden” (HF 4:4).

Den studie vi genomförde i ovannämnda rapport var entydig: när sakkunniga granskar sökande till lektorat, ägnar de betydligt mindre utrymme åt att diskutera pedagogiska meriter jämfört med vetenskapliga meriter. De är dessutom mer benägna att låta vetenskaplig meritering avgöra en placering i rankingen av sökande än pedagogisk meritering. En pinfärsk avhandling av Sara Levander från Uppsala universitet fann ungefär samma saker som vi gjorde. Så, klart tycks vara att det sätt pedagogiska meriter värderas inte ger universitetslärare några superstarka incitament till att lägga tid och energi på att stärka och utveckla sin pedagogiska skicklighet. Det är ingen bra utgångspunkt om vi vill undvika urholkning av högre utbildning.

Hur kan det pedagogiska uppdragets status stärkas?
Vad kan då göras för att stärka incitamenten för att satsa på pedagogisk utveckling?  I det nyligen publicerade bokkapitlet ”Högskolepedagogiska meriter – en valuta med svag kurs?” (publicerat i boken Universitet AB – om kommodifiering, marknad och akademi, red. Marcus Agnafors) formulerar vi fyra åtgärdsförslag för att höja värdet på pedagogiska meriter, och därmed stärka den individuelle lärarens incitament till pedagogisk utveckling:

  1. Utveckla pedagogiska karriärvägar: Vi menar att ett starkare inslag av pedagogiska karriärvägar ger incitament för lärare att satsa på högskolepedagogik. Pedagogiska karriärvägar kan också vara ett medel för att ge särskilt skickliga lärare en position från vilken de kan konkurrera om attraktiva uppdrag som ledare för det pedagogiska utvecklingsarbetet. Det finns redan några exempel på lärosäten som infört system med pedagogiska karriärvägar. Lunds Tekniska Högskola lanserade sin pedagogiska akademi redan 2001 och Mälardalens Högskola införde 2008 en pedagogisk kompetensstege. Universiteten i Uppsala och Örebro är ytterligare exempel på lärosäten som nu infört pedagogiska karriärspår.
  2. Tillsätt pedagogiskt sakkunniga: Vid tillsättning av lektorat bedöms de sökande av forskare, och som vi kunde visa i vår rapport lägger dessa avgjort störst vikt vid forskningsmeriter. Detta är måhända inte så konstigt givet att de sakkunniga rekryteras just på basis av sina forskningsmeriter. Men med särskilda pedagogiskt sakkunniga, som har i uppgift att granska de sökandes pedagogiska meritering och på så vis komplettera de ämnessakkunnigas bedömning, skulle högskolelärares incitament för att utveckla sin pedagogik öka. Det skulle dessutom ge särskilt skickliga pedagoger en viktig roll som sakkunniga i rekryteringsprocessen. Några lärosäten, såsom Chalmers och KI, använder sig redan av pedagogiskt sakkunniga i sina rekryteringsprocesser. Förhoppningsvis kommer fler lärosäten följa deras exempel.
  3. Decentralisera pedagogisk kompetensutveckling: Vi menar att de pedagogiska utmaningarna ser olika ut inom olika akademiska discipliner. Det finns därför ett behov av att flytta verksamheten för pedagogisk kompetensutveckling närmare lärarna i den operativa verksamheten, från de centrala högskolepedagogiska enheterna. En sådan reform skulle göra det möjligt att utveckla attraktiva specialinriktade kurser av större relevans för den egna disciplinen. I arbetet med sådana kurser kan de pedagogiskt särskilt meriterade lärarna ha en nyckelroll. Samtidigt skulle de högskolepedagogiska enheterna kunna gå från att vara producenter av likriktade kurser till att bedriva högskolepedagogisk forskning och vara en stödresurs till det pedagogiska utvecklingsarbetet ute på institutionerna. Om de högskolepedagogiska enheterna blir mer forskningsinriktade skulle de få lättare att locka till sig de allra skickligaste och pedagogiskt drivna lärarna från olika discipliner.
  4. Ge lektorerna tid att förena forskning och undervisning: Det största hindret för god pedagogik vid högskolor och universitet är bristande tid. Med fler studenter och mer heterogena studentkullar har de pedagogiska utmaningarna ökat. Samtidigt har inte lärarresurserna ökat i samma takt. Det gör att en lektor som har ett betydande undervisningsuppdrag svårligen kan kombinera detta med aktiv forskning. Detta leder till mindre forskningsunderbyggd undervisning och det leder också till en risk att undervisningsuppdragets status nedvärderas än mer. Med mer fast forskningstid i tjänsten för lektorer – i likhet med situationen i Norge och Danmark, där universitetslärare som regel har ca 50 procent internfinansierad forskning i tjänsten – snarare än villkorade medel via externa forskningsfinansiärer, skulle undervisning och forskning på allvar kunna förenas till gagn både för lärare och studenter.

Att möta den högre utbildningens utmaningar med bättre pedagoger
Med starkare incitament för att satsa på pedagogisk utveckling, en uppvärdering av pedagogisk meritering vid tjänstetillsättningar, en mer verksamhetsnära pedagogisk kompetensutveckling och bättre möjligheter att förena forskning och undervisning skulle vi få bättre pedagoger inom svensk högre utbildning. Vi skulle också få bättre möjligheter att möta den högre utbildningens utmaningar, som i allt väsentligt är pedagogiska utmaningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s