Lucka #22: Polarisering i Sveriges riksdag

Det här är ett gästinlägg av professor Johannes Lindvall vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

***

Många talar om att den politiska polariseringen har ökat, särskilt på senare år (se figur 1), men den statsvetenskapliga forskningen om polarisering i Sverige är ännu inte särskilt omfattande – vare sig när det gäller väljarna (se dock Henrik Oscarssons bidrag till boken Larmar och gör sig till, som utkom tidigare i år) eller när det gäller den politiska eliten.

Figur 1. Förekomster av termen ”polarisering” i svensk storstadspress

4888ADA1-FFFD-43B5-879E-4CB72C66D1E9

Källa: Retriever/Mediearkivet. Den gröna streckade linjen är en lokalt viktad regressionslinje.

I detta blogginlägg analyserar jag data från de svenska Riksdagsundersökningarna för att ta reda på om polariseringen i Sveriges riksdag har ökat eller minskat de senaste trettio åren. Vissa av analyserna bygger på ett avsnitt i kapitel 4 i Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (SNS 2017), den rapport om den svenska demokratins hälsotillstånd som Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin, Jan Teorell och jag presenterade i höstas.

Nationalencyklopedins definition av polarisering, ”skärpning av (politiska) motsättningar”, överensstämmer rimligt väl med den vardagliga användningen av ordet. Den överensstämmer också ganska väl med hur termen polarisering användes i tidig statsvetenskaplig forskning. Men Nationalencyklopedins definition är inte tillräckligt precis för att den skall kunna användas i empirisk forskning, eftersom det inte är alldeles klart vad som menas med att politiska motsättningar ”skärps”.

I modern statsvetenskaplig litteratur används termen polarisering på minst två olika sätt. Å ena sidan används den för att beskriva ett tillstånd där de ideologiska avstånden ökar mellan väljare, politiker och politiska partier. Det var polarisering i denna mening den italienske statsvetaren Giovanni Sartori avsåg när han i sin klassiska studie Parties and Party Systems (1976) beskrev vissa partisystem som ”polariserade” (se kapitel 2 i Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin). Å andra sidan används termen för att beskriva ett tillstånd där olika grupper av väljare, politiker och politiska partier blir mer distinkta. Henrik Oscarssons uppsats i Larmar och gör sig till handlar om polarisering i denna mening; ”polarisering” betecknar i Oscarssons studie en situation där det finns goda möjligheter att ”gissa en persons partisympati genom att ta utgångspunkt i vad personen anser i en specifik sakfråga”.

Poängen med distinktionen mellan dessa två definitioner är att polariseringen mycket väl kan öka i det första avseendet (ideologiska avstånd) men inte i det andra (distinkta grupper) – och vice versa.

I USA:s kongress har polariseringen ökat över tid i bägge avseendena (vilket lätt kan ses med hjälp av de vackra grafer som går att ladda ned här) – dels har det ideologiska avståndet mellan den genomsnittlige demokraten och den genomsnittlige republikanen ökat, dels har de två partierna blivit mer distinkta eftersom få republikaner idag ligger till vänster om den mest högerorienterade demokraten (och vice versa).

Hur är det då med Sveriges riksdag?

Figur 2. Vänster-högerideologi i Sveriges riksdag sedan 1985

B3BB902F-9447-492F-B6E4-CF85A7ADDB82

Källa: Riksdagsundersökningarna. Den gröna streckade linjen bygger på en kernel density-skattning av fördelningen av ledamöternas vänster-högerpositioner

Mitt svar på den frågan bygger på en analys av data från de svenska Riksdagsundersökningarna. Efter varje val sedan 1985 har riksdagsledamöterna ombetts att ange sin position på en elvagradig vänster-högerskala där 0 betyder långt åt vänster  och 10 betyder långt åt höger.

Figur 2 beskriver fördelningen av riksdagsledamöternas positioner på denna skala i mitten av 1980-talet (1985), mitten av 1990-talet (1994), mitten av 2000-talet (2006) och mitten av 2010-talet (2014). De grå staplarna visar hur stor andel av riksdagsledamöterna som angav vart och ett av de elva värdena på vänster-högerskalan. De gröna streckade linjerna ger med hjälp av så kallad kernel density-skattning en mer lättfattlig bild av fördelningen av vänster- och högerståndpunkter.

Att döma av figur 2 är den politiska polariseringen i den riksdag som valdes i riksdagsvalet 2014 faktiskt ganska låg, eftersom de flesta riksdagsledamöterna ligger relativt nära mitten och eftersom det bara finns en ”topp”, någonstans mellan 4 och fem på skalan (fördelningen är alltså ”unimodal”). Den riksdag som valdes år 2006 var annorlunda eftersom de mer extrema värdena var vanligare och eftersom det fanns två ”toppar” (fördelningen var ”bimodal”).

Figur 3. Vänster-högerideologi i vänsterblocket och högerblocket i Sveriges riksdag sedan 1985

24F6CCED-CC2B-4DDF-B0FB-E8CC6A58C54B

Källa: Riksdagsundersökningarna.

Figur 3 analyserar fördelningen av ideologiska ståndpunkter inom de två stora blocken – å ena sidan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet (de röda linjerna) och å andra sidan Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna (de blå linjerna). Som figuren visar har det ideologiska avståndet mellan blocken minskat, såtillvida att den genomsnittliga ledamoten i vänsterblocket ligger betydligt närmare den genomsnittliga ledamoten i högerblocket idag än under 1980-, 1990- och 2000-talen. Men blocken har samtidigt blivit mer distinkta, såtillvida att ledamöterna i de två blocken överlappar i lägre grad än tidigare.

Fördelningen av vänster- och högerståndpunkter i Sveriges riksdag är alltså ett bra exempel på att polarisering i betydelsen ”växande ideologiska avstånd” inte är samma sak som polarisering i betydelsen ”mer distinkta grupper”. I USA:s kongress har polariseringen ökat i bägge avseendena; i Sveriges riksdag tycks polariseringen ha minskat något i det första avseendet och ökat något i det andra avseendet.

Åtminstone när det gäller konflikten mellan vänster och höger i riksdagen, den viktigaste konfliktlinjen i Sverige, är det alltså långtifrån klart att polariseringen har ökat. Det kan nog finnas andra tendenser i samtiden som är rimliga att beskriva som ”polarisering”, men den som påstår det bör vara precis – polarisering hur, av vad, och bland vilka?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s