Lucka #24: Svensk demokrati mår hyfsat, ändå

”Det kunde vara värre, kan alltid vara värre; tänk på det.”
Freddie Wadling, Nu lyfter vi från marken(2016)

***

Ni känner till Hans Roslings retoriska grepp? Att säga att: ”Du tror att allt är på väg åt helvete, när det mesta i själva verket är på väg åt rätt håll”. Något så dramaturgiskt elegant och upplyftande julbudskap kan jag inte bjuda på. Istället ska jag försöka säga något i stil med: ”Många framhärdar att svensk demokrati är rejält på dekis; men även om förbättringspotential existerar, finns ingen grund för alarmism”.

Demokratipolitikens hypokondri & flagellering i offentlig debatt
Argumentet tar avstamp i två iakttagelser. Den ena är att svensk demokratipolitik lider av politisk hypokondri, den andra att svensk offentlig debatt präglas av självflagellering.  Den första iakttagelsen sammanfattas fint av Kerstin Jacobsson (1999), i ett bidrag till en av dåvarande demokratiutredningars forskarvolymer:

Det tycks som om i stort sett varje ny regering har sett sig föranlåten att tillsätta en egen demokratiutredning. Som pärlor på ett radband, skriver Henry Bäck (1990), har kommittéerna om kommunaldemokrati och organisation avlöst varandra under 1970- och 80-talen. Och detta radband av statens offentliga utredningar (SOU) på demokratitemat har fortsatt under 1990-talet.

Och inte avstannade det på 2000-talet precis. Det ter sig litet ängsligt, rent av småhypokondriskt, för ett land som närmast regelmässigt rankas i topp bland världens mest demokratiska, minst korrupta och mest rättssäkra, att med korta intervaller göra dessa demokratins hälsoundersökningar. På 1990-talet såg vi alltså bl.a. Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:10) och Demokratiutvecklingskommittén (SOU 1996:162). Därefter radade vi upp den stora Demokratiutredningen (SOU 2000:1), Kommundemokratikommittén (SOU 2001:48) och Kommittén för förstärkning av den lokala demokratin (SOU 2012:30). Demokratifrågan får också sägas ha spelat en framträdande biroll i ”En kommunallag för framtiden” (SOU 2015:24), Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) liksom Ansvarskommittén (SOU 2007:10). Och så förra året, i ”Låt fler forma framtiden!” (SOU 2016:5), var den förstås huvudnumret. Knappt vart tredje år publiceras betänkanden som försöker definiera vilka demokratiproblem vi har, och formulera motdrag för att komma till rätta med dessa.

I offentlig debatt ser vi också ett slags flagellering, ett självplågeri, där debattörer ställer mer eller mindre alarmistiska diagnoser. För att dra exempel ur hatten: I arbetet med demokratiutredningen, menade utredningens ordförande – Olle Wästberg –  att den kommunala demokratin inte mår bra. Den politiske journalisten Torbjörn Nilsson jämförde svensk demokrati med en cancerpatient. En socialdemokratisk kommunstyrelseordförande påstod att tilliten i Sverige minskar. Krönikören och den politiske kommentatorn Lotta Gröning har skrivit att ”Bristen på kompetens [hos politiker] är tydlig på alla nivåer”; och för fyra år sedan kallade ett folkbildningsförbund till ett seminarium med försäljningsargumentet:

Sedan 10-20 år tillbaka har människors förtroende och intresse för partierna sjunkit. Medlemsantalet sjunker, liksom valdeltagandet och människors misstro mot systemet har ökat i de flesta länder

Hur illa är det då?
Inget av det ovan sagda låter vare sig muntert eller särskilt lovande. Låt oss därför fortsätta den medicinska parallellen och se närmare på (som vi för effektens skull kallar) sju vitalparametrar: 1) Sjunker valdeltagandet? 2) Minskar politikerförtroendet? 3) Litar vi mindre på partier? 4) Sjunker medborgarnas vilja att på sig politiska uppdrag? 5) Blir den mellanmänskliga tilliten sämre? 6) Sjunker nöjdheten med demokratin, och 7) är våra politiker inkompetenta?

1. Från 1973-års val till och med 1982, hade vi ett slags valdeltagandets guldålder. Vid fyra val på raken låg vi över eller omkring 90 procents valdeltagande i riksdagsval. Sedan gick det raskt utför. Vid 1998 och 2002 års val nådde vi rock-bottom med cirka 80 procents valdeltagande. Men vet ni vad? Det är 15-20 år sedan. Sedan dess har det vänt. Valdeltagandet har ökat i alla val sedan dess. I 2014 års riksdagsval utnyttjade nästan 86 procent röstberättigade sin rösträtt. Så, de senaste tre valen har valdeltagandet ökat.

2. Intresserar vi oss för politikerförtroende, är det intressant att se vad de s.k. Valundersökningarna säger oss. Här har man ställt frågan ”Allmänt sett, hur stort förtroende har du för svenska politiker?” I figuren nedan har jag slagit ihop andelen som svarar ”mycket stort” och ”ganska stort”, och vi finner följande trend:

julinlägg_förtroende

1998 var ett katastrofår för politiker; men notera den kraftigt stigande trenden därefter. Valåret 2010 sa 6 av 10 att de mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker, en siffra som sjönk 8 procentenheter – till 53 – i valet 2014; lite sämre än valet dessförinnan, men fortfarande bättre än vid valen 1991-2006. Det är inte helt lätt att säga något vettigt om siffran. Är 53 procent mycket eller litet; är glaset halvfullt eller halvtomt? Hur som helst, under perioden 1991-2014: det är fel att säga att politikerförtroendet har sjunkit. Om något, stärktes det. Vi får förstås se vad som sker 2018, men som Holmberg och Oscarsson (2016) skriver i Svenska väljare:Det är en fråga om en rejäl comeback för politiken som förtroendebransch”.

3. Men partierna då, dem litar vi väl ändå mindre på? Ja, så är det. Men bilden är inte helt entydig för det är uppriktigt sagt något vi sett bara de sista två åren. Ger vi oss i clinch med SOM-institutets Svenska trender (s. 7), ser vi hur förtroendet för partierna har en starkt uppåtgående trend från 1996 till och med valet 2010, för att där plana ut på en hög nivå ett par år fram till och med 2014 (detta beskrivs och diskuteras lite utförligare i Mikael Perssons och min text ”Ingen partikris, trots allt?”, publicerad just 2014). Därefter dyker partitilltron igen, och det ordentligt; fast ligger fortfarande på litet högre nivåer än 1996-2000. Med andra ord har partitilltron fått sig en törn de senaste två åren.

4. Det sägs ibland att nya värderingar gör att medborgarna inte längre är särskilt intresserade av att vara partimedlemmar och att ta på sig uppdrag som förtroendevalda i t.ex. kommunfullmäktige. Och i debatten om de ungas förhållande till demokratin, möts vi ibland av uppfattningen att unga människor vänder demokratin och politiskt deltagande inom ramen för det representativa systemet ryggen. Men hur ser det ut – blir vi allt mindre villiga att på oss politiska uppdrag. När Richard Öhrvall och jag sammanställde befintlig data (s 16), såg vi inga sådana trender; siffrorna fluktuerar lite upp och ned och mellan 20-25 procent av medborgarna säger sig vara mer eller mindre beredda att ställa upp som förtroendevald för det parti man sympatiserar med i hemkommunen om de får en fråga. Och som Sanna Johansson visat, är unga (15 – 30 år) mer villiga att ta på sig uppdrag än äldre! Med andra ord är det svårt att finna stöd för påståendet att vi blir allt mindre intresserade av att ställa upp och ta på oss politiska uppdrag.

5. Litteraturen om mellanmänsklig tillit lär oss att den är central för att få demokrati och fungerande samhällen till stånd. Men ibland hävdas alltså att den svenska tilliten urholkas. Men är det så? Nja. Som Sören Holmberg och Bo Rothstein skrev förra året: ”Graden av mellanmänsklig tillit är mycket hög i Sverige … Någon tendens till nedgång kan inte spåras”; och Richard Öhrvall gjorde en liknande poäng i ett hyggligt färskt blogginlägg här på Politologerna. Av allt att döma är svensk mellanmänsklig tillit ganska robust.

6. Alla de fem variablerna ovan är olika slags proxys, uppskattningar, för om demokratin försämrats eller inte. Vad händer då om vi frågar medborgarna själva om de är nöjda med demokratin eller inte? Har vi sett några förändringar över tid? Figuren nedan är hämtad från SOM-institutets Svenska trender.

julinlägg_demokratiBilden som framträder är inte entydig, men vi kan i vart fall konstatera att det inte är någon avgjort nedåtgående trend de senaste 18 åren. 2016 års siffra är högre, eller i nivå med, vad vi såg 1999-2005; om än något lägre än vad vi såg 2006-2014. Det vore fel att med grund i dessa siffror säga att svensken blir allt mer missnöjd med hur demokratin fungerar.

7. Inget av det sagda skulle spela särskilt stor roll om det skulle vara på det viset att politikerna vore inkompetenta. Men är de då det? Nej, den enda mer omfattande studien (Dal Bó m.fl.) av svenska politiker finner faktiskt motsatsen. Av allt att döma är de faktiskt betydligt mer kompetenta än väljaren i allmänhet, och tillika tycks det vara så att det är de allra mest kompetenta politikerna som i slutänden når de mest inflytelserika posterna i det politiska livet. Hypotesen att politiker är inkompetenta kan alltså tillbakavisas.

Den värsta alarmismen inte välgrundad
Betraktar man den stora aktiviteten i demokratipolitiken, liksom den ofta förekommande demokratialarmismen i offentlig debatt, skulle man kunna tro att det går utför med svensk demokrati. Nu tänker jag inte lajva Pangloss, säga att vi bor i den bästa av världar och allt är alldeles utmärkt, för trenderna är inte enhetliga och svensk demokrati har förövrigt flera utvecklingsområden.

Men kombinerat med hur bra Sverige och svensk demokrati brukar klara sig i internationella index, säger de sju parametrarna ovan oss att den svenska demokratins hälsotillstånd inte har genomgått någon dramatisk försämring. Ett sådant budskap motsägs hursomhelst inte av t.ex. Arkhedes och Oscarssons Svenska demokratitrender; eller av SNS Demokratiråd, där en av poängerna just var att ”den svenska parlamentariska demokratin i grunden är robust”.

***

Och med detta önskar vi på Politologerna er en synnerligen god jul!

 

 

 

En tanke på “Lucka #24: Svensk demokrati mår hyfsat, ändå

  1. Man kan väl se samhället som en av mänsklighetens främsta konstruktioner. Ingen enskild kan pekas ut som dess skapare utan flera generationer av människor före oss har varit med och skapat sin lilla bit. Samhället som nu har fått den form som den har idag med en väl spridd välfärd. Samhället som finns där och backar upp oss som individer och låter många leva fria att forma våra liv inom ramar som många är med och formar tillsammans. Ett samhälle som vi i stora delar ärvt och som vi kommer lämna efter oss till kommande generationer.
    Med den vetskap vi har idag anser vi att för att ett samhälle ska ha de här goda egenskaperna behöver vi använda just demokrati som procedur för att fatta våra gemensamma beslut.
    Det här gör demokratin till ett av vårt moderna samhälles maskineris viktigaste kugghjul. Det är också det som installerats senast i maskineriet och är lite av kronan på verket. Det ligger i mångas intresse att den här demokratin funkar. Det är därför många som, i all välmening, sitter på vakt och lyssnar efter minsta gnissel och ser till att putsa och smörja maskineriet (och larmar ibland). För med ökande förväntningar på våra liv förväntar vi oss också mer. De liv många av oss lever idag skulle ju te sig som naiva fantasier för bara några decennier sedan.

    Så hatten av till alla ni politiska spelare, byråkrater, politologer och demokratins väktare som gör ert för att se till att det här systemet håller sig på banan medans vi andra gör annat.
    Det är nog er förtjänst att det funkar så väl som det gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s