Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Det drar ihop sig

Riksdagsvalet är mindre än fyra månader bort, och de senaste opinionsmätningarna tyder på att det kan bli politisk jordbävning. Socialdemokraterna går mot sitt sämsta resultat genom tiderna, och Sverigedemokraterna mot ännu ett succéval. Vore majmätningarna valresultat skulle regeringsbildningen bli extremt komplicerad.

Men det är långt kvar till valdagen! Valkampanjerna har knappt dragit igång! I undersökningar säger över hälften att de bestämmer sig först i slutet av valrörelsen! Än kan mycket förändras! Eller?

Troligen inte. Även om många bestämmer sig sent, så tenderar olika rörelser att ta ut varandra, skriver Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg i boken ”Svenska väljare”.

Den ideologiska spelplanen inför höstens riksdagsval

Detta inlägg är författat av Per Oleskog Tryggvason, doktorand vid instititionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.

***

Idag släpper Valforskningsprogrammet rapporten Utvärdering av Sveriges Televisions valkompassfrågor 2018. I rapporten har vi på uppdrag av SVT analyserat ett stort antal politiska sak- och prioriteringsfrågor med syftet att ge ett underlag till vilka frågor som bäst särskiljer valmanskåren som helhet, samt vilka frågor som är bäst på att separera sympatisörer till ideologiskt närliggande partier. Resultaten i rapporten fungerar ibland som underlag till vilka frågor som inkluderas i SVT:s planerade valkompass. Rapporten bidrar också till att på ett systematiskt sätt kartlägga den svenska åsiktsrymden bland partiernas sympatisörer inför 2018 års riksdagval, något som är viktigt inte minst i planeringsarbetet med Valforskningsprogrammets stora väljarstudie i samband med 2018 års val. Rapporten kan laddas ner i sin helhet här.

I det här inlägget tänkte jag uppehålla mig vid en specifik del av rapporten som handlar om hur partiernas väljare spatialt placerar sig längs två flitigt använda och ständigt omdebatterade ideologiska dimensioner: vänster-höger och GAL/TAN.