Emot allmänna val

Riksdagen är folkets främsta företrädare, och den utses i fria, hemliga och direkt val, förkunnar den svenska regeringsformen. Genom att vi i folket i val utser våra representanter garanterar vi att våra intressen kommer att representeras i det politiska styret.

Fel, menade redan de gamla grekerna, och författaren och historikern David van Reybrouck, i sin bok Emot allmänna val. I antikens Aten ansåg man att val var ett elitistiskt och aristokratiskt system, som ledde till att vanliga människor inte fick tillgång till de viktigaste politiska posterna. Det vi dagligdags kallar demokrati, den moderna representativa demokratin, skulle inte fått godkänt av Atenarna, som fattade beslut genom omröstning i storforum.

almännavalomslag

Och visst är det så. Den representativa demokratin av idag har sitt ursprung i USA, men grundlagsfäderna pratade inte om demokrati, utan om republikanism: folksuveränitet, men indirekt styre. Senaten och det ofta bespottade elektorssystemet syftar till att vakta mot alltför stort folkligt inflytande.

Personerna som väljs i representativa demokratier är inte heller som folk är mest. Ett trivialt men kanske talande exempel är att amerikanska presidenter i genomsnitt är längre än vanliga amerikanska män. Dessutom är de, just det, män, och dessutom (rättelse – se kommentar nedan) vansinnigt mycket  rikare än genomsnittsamerikanen.

Svenska politiker är betydligt mer vanliga, men avviker åsiktsmässigt från genomsnittet i befolkningen.  Riksdagsledamöter har i undersökningar till exempel varit mycket mindre negativa till flyktingmottagning än genomsnittsväljaren, för att ta en aktuell fråga. Innan någon börjar tala om PK-eliten kan man dock notera att folket (säger sig!) vara betydligt mer villiga att förbjuda all form av pornografi än politikerna.

Sannolikheten att så stora åsiktsskillnader mellan väljare och valda skulle uppkomma av slump är i princip noll. Det är någonting i systemet. Atenarna, och van Reybrouck, ansåg därför att vi istället borde låta slumpen utse våra representanter. Vi ska helt enkelt lotta fram riksdagsledamöterna.

Om målet med riksdagen bara var att skapa en miniatyrkopia av folket så är lottningen odiskutabelt överlägsen. Jag vill dock inte att politiker ska vara som folk är mest. Jag vill att de som styr landet ska vara mer engagerade, mer insatta, smartare och mer empatiska än vad folk i allmänhet är.

Visst finns det problem när det uppstår en klass av politiska proffs, som i mångt och mycket är frånkopplade från verkligheten. Den amerikanska kongressen är djupt impopulär och dysfunktionell, men omväljs ändå i mycket hög utsträckning, troligen på grund av att kampanjfinansieringssystemet gynnar insiders. Valsystemet gör det också svårt för nya partier att ta sig in. I Sverige är situationen dock annorlunda. Sverigedemokraternas intåg visar att folkviljan kan få genomslag och skaka om det politiska systemet.

Min största invändning mot van Reybroucks rosenskimrande beskrivning av ett lottningssystem är att det krävs erfarenhet och kunskap för att kunna vara en effektiv politiker. De flesta frågor är helt enkelt väldigt komplicerade, och man kan inte sätta sig in i dem på kort tid. Men det finns ju tjänstemän, menar van Reybrouck. Ja, och det är antagligen de som skulle få ökad makt i ett system där politikerna lottades in. I en undersökning vi gjorde med kommunpolitiker 2008 ansåg 44 procent att tjänstemännen i kommunen borde ha mindre inflytande, mer än för någon annan grupp. Antagligen beror det på att fritidspolitikerna har ett informationsunderläge gentemot tjänstemännen, som jobbar heltid med frågorna. Ett system som skulle försvaga politikerna gentemot tjänstemännen – vilket jag tror skulle bli resultatet de facto – stärker knappast demokratin.

David van Reybroucks bok ska ha en eloge för att den nyanserar bilden av demokratin, och tydliggör de (avsiktligt) elitistiska inslagen i vårt politiska system. Som konkret reformförslag är den mindre intressant.

3 tankar om “Emot allmänna val

  1. ”vansinnigt mycket rikare än genomsnittsamerikanen.” Det här är inte korrekt. De studier som jag antar att du utgår ifrån har tittat på hur rika presidenterna är nu, inte hur rika de var när de blev presidenter. Clinton är t.ex. väldigt rik nu, just för att han har varit president, men han var inte särskilt rik när han blev vald. Detsamma gäller för i stort sett alla utom Trump (om han nu talar sanning om sin förmögenhet) och Kennedy.

    De var förstås fortfarande rikare än genomsnittsamerikanen, men inte ”vansinnigt” mycket så.

    • Tack för detta förtydligande – jag kanske tog i lite för mycket. Men om man ser på kandidaterna de senaste valen var både Hillary Clinton rik (visserligen efter en framgångsrik politisk karriär) och Mitt Romney var väl också miljardär i kronor i alla fall. Sen tänkte jag såklart på Kennedy.

      Hur som helst tillhör de ju alla i alla fall en elit i fråga om utbildning och nätverk. Men tack för rättelsen.

  2. Du skriver: “Ett system som skulle försvaga politikerna gentemot tjänstemännen – vilket jag tror skulle bli resultatet de facto – stärker knappast demokratin.”

    Det beror ju helt och hållet på hur man definierar demokrati. Menar man med demokrati den representativa partipolitiken och folkmajoriteter eller menar man reellt folkinflytande – folkstyre?

    Partipolitiker, professionella eller ej, kan ifrågasättas för sin representativa funktion såväl som sin kompetens. Den representativa funktionen kan ifrågasättas när forskningen visar i stort sett all avsaknad av korrelation mellan riksdagsledamöternas och medborgarnas såväl problemformulering som -lösning. Kompetensen kan ifrågasättas tack dagliga rapporter i media om monumentala misslyckanden – även när man anlitat “experter”. Vilket man också kan förvänta sig när man ser på våra moderna samhällens komplexitet som snarare kräver insatsen av en kollektiv intelligens än ett antal besserwissrars subjektiva problemlösningar.

    Menar man däremot reellt folkinflytande (folkstyre) behöver civilsamhället skiljas från staten för att möjliggöra ett reellt inflytande över civilsamhällets fenomen – medborgarnas vardag – samt organisera problemlösningar på ett nytt sätt som inte helt och hållet bygger på den enkla majoritetsprincipen. Samtidigt som en problemorienterad hantering av samhällsproblemen omöjliggör en problemformulering enligt ideologiska (populistiska trosföreställningars) narrativ.

    Problemlösningar framtagna av folket skulle sedan kunna lagfästas av en riksdag som bygger på sortition.

    Nuvarande system har bevisligen, t.o.m. enligt forskningen, inte mycket med folkstyre (demokrati) att göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s