Vad händer med väljarnas missnöje när politiker faktiskt lyckas göra saker bättre?

Det här är ett gästinlägg av Björn Rönnerstrand och Maria Oskarson, verksamma vid SOM-institutet och Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

Välfärdsstatens kärnområden är medelpunkt för den svenska politiska debatten. I VALU-undersökningen i samband med valet 2018 placerade väljarna sjukvården, skola och utbildning samt social välfärd i topp bland valets viktigaste frågor.

De politiska kontroverserna är många, inte minst kring ”ettan” i undersökningen, sjukvården. Å ena sidan indikerar forskning att den svenska sjukvårdens medicinska kvalité kvalar in bland de bästa i världen. Å andra sidan brottas svensk hälso- och sjukvård med långa väntetider och bristande tillgänglighet och, inte minst, ständigt ökande förväntningar från brukare och allmänhet. Precis som för många andra universella sjukvårdssystem är just tillgänglighet akilleshälen.

Bristande tillgänglighet är långt ifrån ett nytt problem. I ljuset av den pågående debatten om vårdköer finns det anledning att vända blickarna mot de tidigare försök som gjorts med att korta vårdköerna i Sverige. Just detta har vi faktiskt gjort i en nyligen publicerad artikel i Policy Studies Journal. Den kastar ljus inte bara på problem inom svensk sjukvård, utan också på en grundfråga inom teorier om den representativa demokratin – vad händer med väljarnas missnöje när politiker faktiskt lyckas göra saker bättre?

Folkets främsta företrädare – nya resultat från Riksdagsundersökningen

Det här är ett gästinlägg av David Karlsson, lektor vid förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet.

***

Runt om i världen ställs demokratin inför nya utmaningar. Etablerade partier förlorar val och nya populistiska och auktoritära krafter vinner mark. På många håll gror ett missnöje med demokratins aktörer och institutioner. Mot denna tankeväckande fond ställs den svenska nationella demokratin under hösten 2018 inför nya utmaningar: Över sex veckor efter riksdagsvalet vet vi fortfarande inte vem som vann. Partierna samråder och tonen i medias rapportering är bekymrad. Hur ska det gå för den svenska demokratin?

Det är mot denna bakgrund förhoppningsvis lite lugnande att ta del av forskningsresultaten från den nya antologin ”Folkets främsta företrädare” som kom ut strax före valet. I antologin analyserar 13 forskare resultat från Riksdagsundersökningen (RDU), en enkätundersökning till ledamöterna i riksdagen som genomförts återkommande vid Göteborgs universitet sedan 1960-talet. Och ett huvudintryck från de olika delstudierna är att den svenska demokratin – som under denna mandatperiod kommer att fylla hundra år – trots allt mår ganska bra. 

Lokalt ansvarsutkrävande revisited

Här på Politologerna har jag några gånger, t.ex. här, funderat kring i vilken utsträckning väljarna utkräver ansvar i kommunpolitiken. I valet 2018 erbjöd Sverigedemokraterna, i sammanlagt 14 kommuner, datapunkter som kan vara användbara för oss som vill fundera vidare kring ämnet.

Men först, en teorikrumbukt: När man pratar om väljarbeteende, brukar man skilja mellan ”mandatmodellen” och ”ansvarsmodellen”. Enligt den första blickar väljarna framåt och röstar på det parti som har det bästa handlingsprogrammet för framtiden och kanske också de trovärdigaste politikerna. Enligt den andra ansvarsmodellen tänker man sig att väljarna inte tänker så mycket på framtiden, utan blickar istället tillbaka på den gångna mandatperioden och utvärderar hur politiker/partier skött sig och om några resultat uppnåtts.

Ett (begränsat) mandatmodells-test
Ur mandatmodells-perspektivet, kan noteras att Sverigedemokraterna valde att låsa sina listor i nio kommuner och sätta upp ett namn på en person som inte är skriven i kommunen. Syftet uppges ha varit att man ville undvika att väljarna skriver upp egna namn och röstar in en kandidat som partiet inte vill ha.

Effekten blir därmed att SD här skickade ut signalen till väljarna: ”en röst på oss i den här kommunen är bortkastad i bemärkelsen att den bara leder till tomma platser; alltså, du får ingen representant som driver vår – och din föredragna – politik”. Tar man mandatmodellen på allvar, borde arbetshypotesen vara att väljarna lät bli att rösta på SD i dessa kommuner, och la sin röst på sitt andrahandsalternativ istället. SD borde sålunda ha tappat rejält här. Vad såg vi?

	2014	2018
Arjeplog	3,1 (1)	2,6 (0)
Arvidsjaur	5,4 (2)	2,4 (1)
Haparanda	3,7 (1)	3,5 (1)
Pajala	2,7 (1)	2 (0)
Norsjö	2,6 (1)	2,3 (1)
Sorsele	6,4 (1)	3,3 (1)
Åsele	2,1 (0)	2,3 (1)
Gagnef	7,5 (3)	5,3 (2)
Vansbro	4,4 (1)	2,8 (1)

Kommentar: Sverigedemokraternas valresultat 2014 och 2018 i de nio kommuner där de låsta sina valsedlar. Inom parentes, erhållna mandat.

Partiet gick tillbaka med mindre än en procentenhet i fyra av kommunerna; med mer än en procentenhet i fyra, och – faktiskt – framåt i en. Man tappade så många röster att man blev helt utan mandat i två av dessa kommuner. Men, kanske intressantare, partiet samlade sammanlagt 8 mandat i dessa kommuner, där man alltså var tydlig med att rösten i princip skulle bli bortkastad under innevarande mandatperiod.

Det är förstås svårt att veta hur detta ska tolkas utan att tillfråga väljarna själva. En tanke är att en hygglig andel av väljarna i dessa kommuner slentrianmässigt röstat i kommunalvalet som i riksdagsvalet, en annan är att dessa väljare inte riktigt varit informerade om att rösten skulle leda till en tom stol, och en tredje är att man helt enkelt struntade i att det blev en tom stol – att viljan att missnöjesmarkera mot de etablerade partierna var så stor att man struntade i om det ledde till en representant eller inte.

Ett (begränsat) ansvarsmodell-test
Under mandatperioden 2014 – 2018 nådde Sverigedemokraterna ett rekord i innehav av tomma stolar. Fem kommuner stod ut litet extra: I tre av dessa fanns 3 tomma SD-stolar, i två av dem fanns 4 tomma SD-stolar. Med stöd i antagandet om ansvarsmodellen, vore det väl ingen allt för vild arbetshypotes kunna vara att SD-väljaren här skulle resonera ungefär som att: ”om nu partiet jag röstade på inte klarade av att besätta rätt många fullmäktigeplatser i min hemkommun efter 2014-års val, känner jag mig aningen sviken; jag testar därför ett nytt parti den här gången”. Så, hur gick det då för SD i dessa kommuner?

	Tomma stolar 2014	2014	2018
Olofström	4 (av sammanlagt 7)	14,10	21,8
Borlänge	4 (av sammanlagt 10)	18,80	16,1
Hedemora	3 (av sammanlagt 4)	10,1	13,3
Leksand	3 (av sammanlagt 3)	5,8	7,8
Säter	3 (av sammanlagt 4)	10,5	12,4

Kommentar: SD:s valresultat i kommuner där partiet haft 3 eller fler tomma stolar. Första kolumnen antal tomma stolar 2014-2018; andra och tredje, valresultat 2014 resp. 2018.

Hypotesen sa att vi förväntade oss tillbakagång, men partiet gick framåt i alla kommuner utom Borlänge. Igen är det inte helt lättförklarat. Kanske är teorin om bakåtblickande, ansvarsutkrävande röstning svag när det kommer till partier som inte är i majoritet. Kanske hade SD musklat upp sin organisation i dessa kommuner, och trovärdigt signalerat till väljarna att det inte blir några tomma stolar under kommande mandatperiod. Alternativt, som nämndes ovan, kanske man 1/ slentrianmässigt röstar på SD lokalt om man föredrar dem i riks, 2/ tycker att det är viktigt att markera missnöje mot etablerade partier oavsett vad SD hittade på 2014-2018, eller 3/ så var man inte informerad om att man i stor utsträckning saknade representanter under 2014-2018 i dessa kommuner.

Vad ska vi tro då?
Märk nu att det här inte ska förväxlas med en vetenskaplig undersökning. Det är ett blogginlägg, skrivet litet på volley. För att kunna säga något initierat om SD-väljarnas bevekelsegrunder, partiets organisatoriska styrka lokalt och valresultaten i dessa 14 kommuner, krävs betydligt mer fylligt material.

Jag har spelat upp ett antal mer eller mindre rimliga hypoteser för att förklara de observerade utfallen. Klart torde i vart fall vara att det är en smula ögonbrynshöjande att mellan 2 – 5,6 procent av väljarna röstade på SD i de nio kommuner där SD garanterade tomma stolar 2018-2022.  Kanske inte fullt lika klart överraskande, men värt att utforska närmare, är att SD gick framåt i fyra av de fem kommuner där man haft tre-fyra tomma stolar under den gångna mandatperioden.

Nå, båda resultaten är dock tillräckligt intressanta – i min värld åtminstone – för att väcka frågan om effektiviteten i såväl framåtblickande som bakåtblickande modeller om väljarbeteende i just svenska kommunala val. Frågan är om det inte till del skulle kunna hänga med den gemensamma valdagen.

Var i landet har partierna sina väljare?

Efter det senaste inlägget om Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden fick jag blodad tand och gjorde en drös med kartor till. SVT har gjort en extremt snygg och pedagogisk översikt av vilket parti som blev störst i de olika valdistrikten, och hur det hänger ihop med olika variabler så som inkomst, utbildning och utländsk bakgrund.

Men en översikt som de inte har är hur partiernas stöd fördelar sig över landet, som en andel av respektive partis väljarbas, i riksdagsvalet. Jag har tagit fram kartor, ett för varje parti, där distrikt där partiet har sitt starkaste stöd färgläggs. Den mörkaste färgen visar den kvintil – det vill säga den femtedel – där stödet är som allra starkast. Den något ljusare färgen visar kvintilen därefter. De 60 procent av distrikten där partiet fick minst andel röster är gråa. Upplägget är hämtat från kartor min medpolitolog Richard Öhrvall gjorde för några år sedan. Kartorna kan alltså inte användas för att jämföra stödet för olika partier. Ett distrikt kan vara ett av Miljöpartiets starkaste fästen, även om Socialdemokraterna fick många fler röster där, för att ta ett exempel.

Varje parti har sin egen profil, som känns igen från tidigare val. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är starkast i ”det röda Norrland.” Miljöpartiet, Liberalerna och Moderaterna är starka i städerna; och Moderaterna särskilt i Stockholms län. Centerpartiet får en väldigt grön karta, vilket beror på att många av de starka distrikten är glesbefolkade och därmed stora på kartan (distrikten är konstruerade så att det är ungefär lika många i varje, 500 till 2000 personer ungefär). Sverigedemokraterna går som jag visade i förra inlägget också starkt i landsbygdskommuner, och framförallt i södra Sverige. Nästan alla distrikt i Skåne och Blekinge tillhör SD:s hemmaplan, med undantag för Malmö och Lund.

Kristdemokraterna har stort stöd i och kring Jönköpings län. När partiet gick som sämst i opinionen och såg ut att missa fyraprocentsspärren spekulerades det om att partiet ändå skulle kunna klara sig kvar i riksdagen genom att få minst 12 procent av rösterna i en enskild valkrets. Spärren klarades med god marginal, och det var tur för man fick ”bara” 11,95 procent i Jönköpings läns valkrets.

Om du vill skriva ut någon karta kan du ladda ned PDF-versioner av dem här. Det går också att zooma i PDF-filerna för att till exempel se närmare på städer, där valdistrikten är väldigt små.
Alla partier i en bild
Vänsterpartiet
Socialdemokraterna
Miljöpartiet
Centerpartiet
Liberalerna
Kristdemokraterna
Moderaterna
Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas stöd i städer och på landsbygden

De senaste åren har det talas allt mer om en växande politisk skiljelinje mellan stad och land i Sverige. I USA är den högst påtaglig. Stadsväljare stödjer i hög utsträckning Demokraterna, landsbygdsväljare republikanerna. Här i Sverige har diskussionen mest rört Sverigedemokraterna.

Statsvetaren Erik Vestin skrev före valet en LO-rapport om just detta, och kom fram till att det finns en påtaglig skillnad i Sverigedemokraternas väljarstöd mellan stad och landsbygd, mätt framförallt på kommunnivå. SD går sämre i stadskommuner. Skillnaden har också blivit större och större fram till och med valet 2014.

Hur ser det då ut nu när vi har resultatet för 2018? Jag har kollat stödet i riksdagsvalet för Sverigedemokraterna och de andra partierna i landets ungefär 6000 valdistrikt. Kartan här ger en första bild. Ljusare gult betyder större stöd för SD, mörkare blått mindre. Vi ser att stödet är starkast i Skåne och svagast i Norrland; inga överraskningar där. Även om det är svårt att se ser det också blåare ut i storstadsregionerna (om sjöar och kuster ser konstiga ut beror det på att valdistrikten i Valmyndighetens data sträcker sig ut i vattnet).

Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.