Är statsvetare meningslösa?

Eller, om man ska vara lite snällare, är det vi gör meningslöst? Den frågan ställer sig Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen i boken Return to meaning. A social science with something to say, utkommen förra året. Som titeln antyder handlar boken inte bara om statsvetare, utom om samhällsvetenskap i allmänhet.

Och ja, mycket av den samhällsvetenskapliga forskning som görs är meningslös, menar författarna. Förklaringarna är flera. Det har gått inflation i forskare; forskare bedöms i stor utsträckning på mängd publicerade alster; de vetenskapliga tidskrifterna har blivit fler; det har blivit mer accepterat att i sina artiklar bara göra små tillägg till litteraturen. Kontentan blir ett stort fokus på kvantitet, istället för kvalitet.

omslag

Men, säger vän av ordning, man kan inte göra ett stort genombrott i varje artikel; så länge vetenskapen framskrider något är allt i sin ordning, eller? Tyvärr inte. Vetenskapen i allmänhet och samhällsvetenskapen i synnerhet lider just nu av en så kallad replikationskris. Accepterade forskningsresultat har visat sig omöjliga att upprepa när oberoende forskare försöker återskapa dem. Det har tolkats som ett utslag av slarv och eller fusk orsakat av publiceringshetsen.

Att denna problematik finns är ett okontroversiellt påstående i forskarsamhället. Det mesta av kritiken känns igen från sociologen Stanislav Andreskis Social sciences as sorcery (1972) – en mycket underhållande bok på exakt samma tema som märkligt nog inte återfinns i referenslistan.

Frågan är hur utbrett problemet är. Är nästan alla publicerade artiklar meningslöst nonsens, eller hälften, eller en tiondel, eller någon procent? Alvesson, Gabriel och Paulsen har inga data, förutom några välkända replikationsstudier som citeras. Men det låter på dem som att det är merparten.

Överlag är bevisföringen i boken ofta anekdotisk. Till exempel anför de både i bok och artikel på DN Debatt att många forskare på en konferens applåderade åt en vitsighet om forskningens meningslöshet. Roligt, men inte särskilt övertygande. Själv ser jag ofta exempel på både bra och dålig statsvetenskap. Att beräkna kvoten är svårt – jag försöker ändå bara förhålla mig till det som är välgjort, noggrant och relevant.

Men att problemet kanske inte är lika akut som författarna påstår undergräver inte nödvändigtvis deras rekommendationer. Alla samhällsforskare skulle må bra av att, som boken förespråkar, återkommande fråga sig om forskningen känns meningsfull. Och deras målsättning – att forskningen ska integreras med undervisning och diskussion med det omgivande samhället – ställer jag helhjärtat upp på. Denna blogg är ett uttryck för just det. Vi borde också publicera färre men bättre vetenskapliga artiklar, och att tidskriftssystemet borde göras om är alla överens om.

Alvesson, Gabriel och Paulsen romantiserar visserligen gentlemannaforskaren a la Max Weber, som gärna svingar sig mellan ämnen, tänker stort och inte tyngs av världsliga ting som empiri eller referenser. Även om vi bara räknar den högkvalitativa forskningen så finns det oändligt mycket mer att förhålla sig till nu än för hundra år sedan, eller för 2400 år sedan, när Aristoteles kunde vara världsledande på samtliga vetenskapsområden. De enda som gör anspråk på att behärska allt nuförtiden är charlatanerna.

Vetenskapen kännetecknas i mina ögon av noggrannhet och viss fyrkantighet, även om den inte ska vara livlös eller steril. För den som vill ha friare tyglar finns andra utlopp. Namedropping är ett otyg, men vetenskapliga referenser (som författarna tycker bör minimeras) är en förutsättning för transparens och kvalitetskontroll, för att ta ett exempel. Jag kan inte här heller låta bli att nämna att författarna refererar en undersökning publicerad på denna blogg, utan att nämna källan. Märkligt när de också argumenterar för att tex bloggande borde uppvärderas. Men det är en petitess.

Överlag är Return to meaning ett frejdigt frontalangrepp på samhällsvetenskapen, universitetsväsendet och alla som är för bekväma i det. Och man behöver inte fullt ut hålla med om verklighetsbeskrivningen eller ens de specifika reformförslagen för att ändå uppskatta tanken.

En tanke på “Är statsvetare meningslösa?

  1. Ett annat kriterium på discipliners vetenskaplighet är i vilken utsträckning det låter sig ideologiseras. Hur känsliga är de för icke-empiriska trender med teorier vars substans är svår att avgöra. Det är nog svårt at få ett tillförlitligt mått på det här – vilket är en del av problematiken.
    Stanislav Andreskis bok är ett motmedel. En annan kan vara Richard J Evans Lying about Hitler. Den senare är troligen ett av de längsta seminarium med historiker som hållits.

    Det finns ingen enkel väg till god humanistisk vetenskap. Däremot är det rätt enkelt att upptäcka ideologiska tendenser för den som är intresserad. Det gör inte till exempel inte marxistiska historiker, vars grundsyn jag inte delar, tendentiösa.Så det är komplicerat.

    Men med tanke på hur mycket strunt som sägs av (s.k.) samhällsvetare nuförtiden stå får man vara tacksam för den kritik som framförs. (Det måtte vara lätt att bli professor).

    Med vänlig hälsning
    Lorentz Lyttkens

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s