Det var en gång en stad

Det var en gång en stad, och i den staden fanns ett konstgalleri. Att ställa ut på galleriet ansågs vara en stor ära, och ett kvalitetsmärke för de målare eller skulptörer som fick visa upp sin konst där. För att göra sig ett namn i stadens konstvärld var det nödvändigt att ha haft åtminstone någon större utställning på galleriet.

Galleriet var mycket noga med vilka som fick ställa ut, men gjorde själva inte den huvudsakliga bedömningen av verkens kvalitet. ”Det vore inte rätt – konsten kan bara bedömas av andra konstnärer”, menade man från galleriets håll. Stadens konstnärer förväntades därför lägga en del av sin tid på att besöka kollegors ateljéer och granska deras verk. Utan ersättning, givetvis – det var ju för själva konstens skull.

Inträdespriserna till galleriet var naturligtvis mycket höga, eftersom det bara visade upp de allra bästa konstnärerna och de yppersta konstverken. Intäkterna räckte dock inte till att ersätta skaparna för deras verk – men exponeringen och ryktbarheten som följde var väl god nog? Att ställa ut var som sagt en stor ära.

Konstnärernas uppehälle kom istället från donationer från allmänheten. Konstintresserade invånare hade gått samman och skapat en fond för att finansiera de duktigaste målarna och skulptörerna, för vad vore ett samhälle utan kultur? Att sälja konst ansågs ofint, den skulle komma alla till del.

Efter ett tag började det ändå knotas i stadens befolkning. Var det verkligen rätt att inträdesavgifterna till galleriet var så höga, när konstnärerna ändå ställde ut där gratis? Och när invånarna var de som försörjde konstnärerna?

Galleriet svarade att man visserligen kunde tänka sig att ha vissa specialutställningar där ett antal speciella verk förevisades utan avgift, i syfte att sprida kulturen till folket. Men då var man tyvärr tvungen att inkräva ordentlig ersättning av verkens skapare för de förlorade biljettintäkterna. För att konstnärerna skulle ha råd med dessa ersättningar var stadens invånare därför tvungna att höja donationerna till konstnärsfonden.

Vissa konstnärer försökte bojkotta galleriet och ställde ut på egen hand, men de fick aldrig samma uppmärksamhet som sina kollegor, och i avsaknad av den kvalitetsstämpel som en utställning medförde fick de snart se sina anslag indragna.

Publiken fortsatte att komma. Verk fortsatte att ställas ut. Och galleriets ägare levde lycklig i alla sina dagar.

***

Låter det som ett dysfunktionellt upplägg? Det är det. Det är också en exakt bild av systemet för publicering av vetenskapliga uppsatser. Forskare på universitet genomför forskningen och skickar in sina uppsatser till privatägda vetenskapliga tidskrifter. Granskningen sköts av andra forskare, utan ersättning. Godkända uppsatser publiceras, och universiteten betalar sedan enorma summor i prenumerationsavgifter. Skattebetalarna betalar alltså för forskningen två gånger, och då är uppsatserna ändå bara tillgängliga för universitetsanställda.

Allt fler forskningsfinansiärer kräver därför att uppsatser ska göras till ”open access”, så att vem som helst kan läsa. Men för detta kräver tidskrifterna betalt. En kollega betalade nyligen 30000 kronor (!!!) för att göra en (1) uppsats om ca 20 sidor tillgänglig för allmänheten. Tidskriftsförläggarnas vinstmarginaler är samtidigt extremt stora.

Samtidigt är det inte lätt för enskilda att kämpa emot systemet, eftersom tidskriftspubliceringar anses vara det mest meriterande på en forskares CV. I Norge pågår just nu en debatt om ”Plan S”, det Europeiska Forskningsrådets krav på att all forskning till 2020 ska publiceras i Open Access-tidskrifter. Eftersom många länder – till exempel Sverige – valt att inte gå vidare med planen, är många forskare rädda att hamna efter i den internationella konkurrensen om de förbjuds publicera i de mest ansedda tidskrifterna

En rävsax, alltså. Men klart är att formerna för publicering måste förändras. Kollegial granskning är helt avgörande inom vetenskapen, men dagens system medför stort godtycke. Tidskrifterna utser några få granskare, vars olika egenheter får stor inverkan på utfallet. Inom fysik och matematik har man istället gått över till att mer och mer publicera nya uppsatser fritt på sajten arXiv. Granskningen sker sedan i realtid, av vem som helst. Bra uppsatser uppmärksammas, dåliga kritiseras eller glöms bort. Lösningen hade inte varit möjligt före internets genombrott, men kostnaderna för publicering och spridning är nu försumbara.

Någon måste dock gå först, och det hjälper inte att enskilda forskare, universitet eller ens små länder gör det. Antagligen krävs att de främsta amerikanska universiteten, som Harvard, Yale, Stanford, och MIT gick samman och omfamnade något nytt. En komplicerad omställning, som också är helt nödvändig.

 

 

 

En tanke på “Det var en gång en stad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s