Historiska perspektiv på det politiska läget i Sverige hösten 2018

Det här är ett gästinlägg av Johannes Lindvall, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

***

I den politiska debatten förutsätts ofta att det efter 2018 års val bara finns två regeringsalternativ – antingen blir Ulf Kristersson statsminister eller så sitter Stefan Löfven kvar. Men resultatet har ofta blivit annorlunda när Sverige har befunnit sig i liknande lägen tidigare.

1921 års andrakammarval var det första demokratiska valet i Sverige. Under sammanlagt 30 av de 97 år som har gått sedan dess har följande två villkor varit uppfyllda:

A: Partierna till höger om Socialdemokraterna (och till höger om Miljöpartiet) har haft en majoritet i riksdagen (i andra kammaren under tvåkammarriksdagens tid).

B: De politiska konflikterna mellan partierna till höger om Socialdemokraterna har varit så stora att dessa partier inte har kunnat bilda en gemensam koalitionsregering.

Närmare bestämt har villkoren A och B varit uppfyllda under följande perioder:

  • Valet 1921 till valet 1936 (15 år)
  • Valet 1956 till valet 1958 (1 år och 8 månader)
  • Upplösningen av regeringen Fälldin I till valet 1979 (11 månader)
  • Upplösningen av regeringen Fälldin II till valet 1982 (1 år och 4 månader)
  • Valet 1991 till valet 1994 (3 år)
  • Valet 2010 till valet 2014 (4 år)
  • Valet 2014 till i dag (4 år och två månader)

Under dessa sammanlagt 30 år har Sverige haft följande typer av regeringar (jag använder för enkelhetens skull de partibeteckningar som gäller i dag):

  • Socialdemokratiska minoritetsregeringar: 7 och ett halvt år (25 procent av tiden)
  • Mittenminoritetsregeringar (C, L eller C + L): 7 år och 2 månader (24 procent av tiden)
  • Borgerliga koalitionsregeringar (”Alliansen”): 7 år (23 procent av tiden)
  • Vänsterminoritetsregering (S + MP): 4 år (13 procent av tiden)
  • Konservativa minoritetsregeringar (M): 3 år och 2 månader (11 procent av tiden)
  • Blocköverskridande koalition (S + C): 1 år och 2 månader (4 procent av tiden)

De socialdemokratiska minoritetsregeringarna är Branting II och III, Sandler, Hansson I och Erlander III. Mittenminoritetsregeringarna är Ekman I och II, Hamrin, Pehrsson-Bramstorp, Ullsten och Fälldin III. De borgerliga koalitionsregeringarna är Bildt och Reinfeldt II. Vänsterminoritetsregeringen är regeringen Löfven. De konservativa minoritetsregeringarna är Trygger och Lindman II.

Det politiska läget hösten 2018 är på många sätt annorlunda än någon av dessa tidigare perioder i Sveriges historia, inte minst på grund av Sverigedemokraternas storlek och position i partisystemet. Men jag konstaterar ändå följande:

Den typ av regering som prövades i riksdagen tidigare i veckan – en borgerlig minoritetsregering i vilken vare sig C eller L ingick – har förekommit tidigare, men inte sedan regering Lindman II avgick år 1930.

Den typ av regering vi har haft sedan 2014 – en vänsterminoritetsregering ledd av Socialdemokraterna – har varit den vanligaste typen av regering under perioder då villkoren A och B har varit uppfyllda (men alla tidigare sådana regeringar har varit enpartiregeringar).

Blocköverskridande koalitionsregeringar har varit mycket ovanliga. Det enda exemplet under perioder då villkoren A och B har varit uppfyllda är koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, som satt kvar i ungefär ett år efter 1956 års val.

Under de två tidigare perioder då de fyra partier som nu ingår i Alliansen bildade regering trots att villkoret B var uppfyllt var de parlamentariska förutsättningarna för en sådan regering betydligt mer fördelaktiga än i dag.

De flesta bedömare i dag tycks ha räknat bort möjligheten för enpartiregeringar och koalitionsregeringar i mitten. Men under tidigare perioder med samma förutsättningar – det vill säga att partier till höger om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) haft en majoritet i riksdagen, utan att kunna enas om ett gemensamt regeringsalternativ – har sådana regeringar varit förhållandevis vanliga.

En tanke på “Historiska perspektiv på det politiska läget i Sverige hösten 2018

  1. Värdefullt och intressant (förstås)! Som alltid vid historiska paralleller kan man också lyfta fram skillnader. Under lång tid, och av olika skäl, var avståndet mellan högern och övriga borgerliga partier mycket större än säg från och med perioden Bildt och framåt (under 70-talet var det under vånda som fp- och c-ledarna ens lät sig fotograferas med Bohman). Sådant var helt borta under allians-tiden. Det som eventuellt händer nu är att c- och l distanserar sig från m igen (eller om det är m som är drivande). Förutsättningen för att de historiska parallellerna skall ha bäring på dagens förhållanden är just att denna distansering finns. Alltså en förändring i två steg: först distansering, sedan relevant att jämföra med äldre tider igen. Som ett komplement till resonemanget i inlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s