Det omöjliga mandatet

Väljarna har bara givit Centerpartiet mandat att…!

Mandatet från miljöpartistiska väljare innebär…!

Björklund har inte mandat att…!

Exemplen på tvärsäkerhet kring vad partierna får och inte får göra för att ”inte svika sitt mandat” har varit många under hösten 2018. Jag har slagits av den lätthet med vilken politiker, journalister och allmänhet avgör vad partierna har lovat. Det framstår så enkelt i debatten att definiera vilket mandat partierna har fått. Den statsvetenskapliga litteraturen är betydligt mer velande och ödmjuk. Den ifrågasätter faktiskt om vi alls kan veta vad väljarna kommunicerar i val. Och den lägger stort ansvar på partierna att själva stå för sin tolkning av vilket mandat de har fått och att inte skicka över tolkningen till en allmän (och omöjlig) bild av vad ”väljaren” eller ”partimedlemmen” har ”sagt åt dem” att göra.

En central idé i den representativa demokratiteorin är till och med tanken om ”det omöjliga mandatet”. En av de klassiska, och lättlästa, böckerna på området är Stanley Kelleys Interpreting Elections från 1983. Bokens poäng är att utgångspunkten för mandattänkandet -”the belief that elections carry messages about problems, policies, and programs – messages that are plain to all and specific enough to be directive” är vilseledande (“illusory”). Mandatet är inte “upptäckbart” (”discoverable”) på det viset, menar Kelley (1983:126, 133). För att på allvar kunna hävda att en regering har ett tydligt mandat så måste den bli vald av en ordentlig majoritet av medborgarna. Och sådana jordskredssegrar är ovanliga eftersom alla medborgare inte deltar i valen, och eftersom det ofta finns många partier att välja mellan. Dessutom är det en omöjlighet att skicka med ett heltäckande budskap på valdagen ens för en individ. Istället skickar väljaren iväg sin röst på ett parti och/eller en person. Det går inte ens att rangordna de viktigaste regeringsalternativen på valsedeln.

En annan del av den representativa demokratiteorin som är aktuell denna höst är kritiken av mandatets ”negativa imperativ”, formulerat av demokratitänkare som Joseph Schumpeter och Robert Dahl. Ett negativt imperativ är en uppmaning om att det som väljaren inte säger något om just nu inte heller får göras något åt. Ett ivägskickat mandat antyder att väljares budskap innehåller just en sådan uppmaning om att ”allt annat” inte får göras förrän partierna har bett om ett nytt mandat. I faktiska demokratiska styren har partier ofta möjlighet – och ansvar – att fatta beslut på områden där väljare och medlemmar ännu inte har kommunicerat sin uppfattning.

Hur kan vi använda idéerna om det omöjliga mandatet och det negativa imperativet denna förhandlingarnas och vallöftesuppfyllandets svenska höst 2018? Kanske kan de hjälpa till att påminna om att partierna måste tillåtas – och pressas till – att lyfta blicken och omfamna sin egna viktiga uppgift som uttolkare av väljarnas intressen. Detta är inte en höst där mandatet är tydligt och direktiven enkla att följa. Detta är en höst som kräver att partierna tänker själva. Det innebär förmodligen att vi bör ha tålamod med att de tar extra tid på sig att tänka igenom vad de måste göra. Och det innebär att när besluten väl är fattade så måste de förklara varför de gör som de gör, så att väljarna får en chans att förstå hur de tänker och – ännu viktigare – får möjlighet att hålla dem till ansvar för de fattade besluten. Det innebär också att argument som har med ”mandatet” att göra bör granskas och ifrågasättas. Partierna – och de som uttalar sig om partierna –måste uppmanas att förklara och ge argument för sin tolkning av mandatet. Det kan inte räcka med att upprepa förenklade påståenden om att ”väljarna har (inte) gett oss/dem mandat att…”. Journalister och allmänhet bör istället kräva motiveringar av varför mandatet tolkas just så som det tolkas, och de bör rimligtvis belöna dem som ger goda sådana motiveringar.

Lästips: Robert A. Dahls artikel Myth of the Presidential Mandate innehåller många relevanta referenser. Om ni googlescholrar på dem som citerar honom så får ni nyare referenser dessutom.

En notering: I förlängningen blir diskussionen om det omöjliga mandatet besvärlig för oss som sysslar med empirisk vallöftesforskning: Om vi inte kan slå fast vilka mandat partierna får är det svårt att slå fast huruvida de uppfyller sina mandat. Forskare talar därför istället ofta i mer konkreta termer, som om ”huruvida förslag som formuleras i valmanifest genomförs”. Poängen blir då att ansvaret att formulera det sammanhållna budskapet läggs på partierna snarare än hos väljarna. Då lättar kraven på att väljarkåren ska vara enhetlig och genomtänkt på alla punkter. Läs gärna vidare på Politologernas olika inlägg om vallöften.

Förövrigt och à propos höstens vallöftesdiskussioner: Det är inte alls självklart att uppfyllda löften belönas av väljare. I en nyligen accepterad artikel (som jag ska blogga om när den kommer i elektronisk form så att ni kan klicka på den och läsa själva) hittar vi att brutna löften bestraffas av de flesta, men att uppfyllda löften (typ) bara belönas av dem som verkligen gillar policyn. Uppfyllda löften kan alltså också leda till ansvarsutkrävande av väljare. Slutsatsen blir att löften är användbara för väljarna, men kostsamma för partierna när de ska uppfyllas eller brytas. Inte mycket är enkelt i den representativa demokratin. Och det är därför vi behöver ansvarstagande partier.

 

2 tankar om “Det omöjliga mandatet

  1. ”Inte mycket är enkelt i den representativa demokratin.” Det allra svåraste borde dock vara att definiera ovan anförda partipolitiska fundamenta som folkstyre/demokrati.

    Politokrati ja, folkstyre nej!

    Vilket även Smith, Schulz, Dupont och Svensson helt tydligt verkar bli mer och mer medvetna om.

  2. Vill bara tillfoga att en demokratidefinition som sätter partipoliken (ideologiska trosföreställningar, om sociala helhetslösningar enligt en viss karta och eliters allt övergripande intellektuella kompetens samt flockens nävrättsprivilegium) framför människors – folkets – sociala problemformulerings- och problemlösningsbehov lider av irrationalitet och legitimitetsillusioner när den försöker göra en elitistisk flockrepresentation till folkviljan.

    Helt klart falsk marknadsföring!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s