EP-valet 2019: Självuppfyllande profetior

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet planerar i detta nu den sjätte nationella väljarstudien i samband med svenska Europaparlamentsval. Väljarbeteende i Europaval är särskilt spännande att studera, inte minst eftersom väljarkåren i princip är densamma samtidigt som valkontexten kan skilja sig en hel del från våra samtidiga val till lokala, regionala och nationella val. Det kanske mest uppenbara är att det har varit lägre valdeltagande i EP-valen än vad vi är vana vid.

Inför och i samband med EP-val agerar demokratins aktörer — partier, kandidater, medier, medborgare — på ett annorlunda sätt, valrörelserna har en annan karaktär, det är en annan mix av sakfrågor, och så vidare. Därför brukar Europaparlamentsvalen avvika resultatmässigt från såväl nationell väljaropinion som Riksdagsval. Vi har lärt oss en hel del om varför i de rapporter och böcker som blivit resultatet av tidigare studier, i synnerhet i samband med 2014 års supervalår då det förflöt blott 112 dagar mellan Europaparlamentsvalet i maj och riksdagsvalet i september.

Gynnsamt för små partier

Väljarna fattar andra slags röstningsbeslut i Europaparlamentsval. Fyra av tio väljare (40 procent) valde att rösta på olika partier i Europaparlamentsvalet 2014 och Riksdagsvalet 112 dagar senare!. Det allmänna mönstret i EP-val — även utanför Sverige — är att stora partier och regeringsbärande partier tenderar att klara sig sämre än i nationella val. Huvudskälen är att det inte bildas någon regering på basis av resultatet i ett Europaparlamentsval och att valrörelseagendan rimligt nog skiljer sig från de nationella valen. I Sverige har Socialdemokraterna och Moderaterna haft svårt att nå lika goda resultat som i riksdagsvalen. För mindre partier — och för olika typer av små utmanarpartier — tycks Europaparlamentsvalen ha varit en mer gynnsam miljö. Då, för snart fem år sedan, var det Miljöpartiet och Folkpartiet som i sedvanlig ordning gjorde klart bättre ifrån sig i EP-valet än i Riksdagsvalet. Historiskt har utmanarpartier som Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ lyckats vinna svenska mandat i Europaparlamentet.

Självuppfyllande profetior om lågt valdeltagande

Diskussioner om det historiskt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen har vid flera tillfällen satt grundackordet för svenska EP-valrörelser. Valrörelserna har öppnat upp med rätt deppiga beskrivningar av Europaparlamentsvalen som ett andra rangens val (second order election) som har svårt att intressera och engagera väljarna,  som behandlas styvmoderligt av medierna och där partier och kandidater satsar mindre på sina valkampanjer (statsvetare med ryggsäcken full med i vårt tycke jättespännande forskningsresultat har absolut bidragit). När ett sådant narrativ väl är etablerat på ett tidigt stadium är det svårare att bryta. Molltonerna blir en självuppfyllande profetia som kan kringskära möjligheterna att förvandla valrörelsen till ett fyrverkeri av spänstiga diskussioner om Sveriges, Europas och världens framtida öden och äventyr.

Så låt oss ”få detta ur systemet” på ett tidigt stadium: Ja, det ÄR svårare att engagera väljare vid EP-val än vid samtidiga val till nationell, regional och lokal nivå. Så har det varit varje gång sedan det första svenska Europaparlamentsvalet 1995. Och även under supervalåret 2014 — då valdeltagandet i Europaparlamentet ökade och passerade 50-procentstrecket — fanns tydliga skillnader i hur väljarna upplevde valrörelserna i maj och september. I figuren nedan har vi samlat ihop jämförelser EP-val–RD-val för några nyckelindikatorer på valrörelseaktivitet. De bygger på data från vår unika sommarpanel från 2014 där samma personer återintervjuades med omkring 100 dagars mellanrum. På snart sagt varje punkt finns signifikanta skillnader i bedömningar av EP-val och RD-val.

Det är lätt att fastna i resonemang av typen att ”förra gången var valdeltagandet högre därför att det var supervalår”, ”väljarna är val- och politiktrötta efter riksdagsval och 130 dagar regeringsbildning”. Jag ser goda förutsättningar för en intressant och spännande EP-valrörelse med ungefär samma historiskt höga valdeltagande som 2014. Vi har Brexit-dramatiken, auktoritära omsvängningar i Ungern och Polen (”EP-valet som den liberala demokratins stora försvarsstrid!?”), diskussioner om klimat, migration och brottsbekämpning, nationalistiska partier som utmanar maktförhållandena i Europaparlamentet, handelsfrågor, en potentiellt spännande kamp mellan spitzenkandidaten ute i Europa och mellan partiernas toppkandidater här på hemmaplan. Nej, det är nog bara en kombination av allmänt tungsinne, lättja och grävande i historiska EP-valrörelser som kan förvandla denna anrättning till något oaptitligt. Europaparlamentsvalrörelserna blir vad vi gör dem till. Sveriges 21 mandat i Europaparlamentet spelar större roll än någonsin tidigare.

Systematisk kunskap är förstås en bra grund. Ambitiösa som vill läsa våra beskrivningar och analyser av de fem tidigare EP-valen kan följa några av länkarna nedan. Och: vi har ännu inte namngivit våra Europaparlamentsval så vi lättare kan komma ihåg dem. Det kanske är dags!? Om Politologerna-läsarna har kreativa förslag är vi idel öra.

 

Källor/litteratur:

Berg, Linda & Rutger Lindahl, Red. (2014) Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU. Göteborgs universitet: CERGU.

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2015). Supervalåret 2014. Demokratistatistik nr 21. Stockholm: SCB.

Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1998) Sveriges första EU-parlamentsval. Stockholm: Norstedts Juridik.

Hix, Simon & Michael Marsh (2010) ”Second-order effects plus pan-European political swings: An analysis of European Parliament elections across time.” Electoral Studies 30: 4-15.

Hobolt, Sara B. & Jae-Jae Spoon (2012) ”Motivating the European voter: Parties, issues and campaigns in European Parliament elections.” European journal of Political Research 51(6): 701–727.

Holmberg, Sören, Per Hedberg, Henrik Oscarsson, Martin Bennulf, Staffan Kumlin, et al. (2001) EuropaOpinionen. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (red) (2010). Väljarbeteende i Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2006). Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen (med bidrag av Per Hedberg & Stefan Dahlberg).

 

Attityder till infrastruktur och politiskt förtroende i Göteborg

Det här blogginlägget bygger på kapitlet ”Västlänken – en fråga om förtroende” av Dennis Andersson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid i boken Hemma Väst av Anders Carlander och Björn Rönnerstrand (red) från 2018. Inlägget lyfter fram några av resultaten från kapitlet med fokus på attityder till infrastrukturfrågor (särskilt Västlänken) och förtroende för politiker i Göteborg. Resultaten bygger på svar från den västsvenska SOM-undersökningen respektive SOM-undersökningen i Göteborg. Den som vill läsa kapitlet i sin helhet, se tabeller och figurer med resultatdetaljer samt alla referenser hittar det här.

I Göteborg har frågor kopplade till infrastruktur och trafik tydligt funnits på den lokala politiska agendan under åtminstone 10 år. Detta har manifesterats i ökat intresse för infrastrukturfrågor, fallan­de politikerförtroende, valfram­gångar för det lokala partiet Vägvalet (2010), en namn­insam­ling om att anordna folk­omröst­ning om trängsel­skatt följt av en nej-majo­ri­tet i folkomröstningen om trängselskatt i samband med valet 2014 och en svek­debatt när utfallet av omröstningen inte ledde till förändringar. I 2018 års val fick det nystartade partiet Demokraterna stor framgång med hela 17 procent av rösterna och 14 mandat i kommunfullmäktige. Ett av partiets mer uppmärksammade vallöften var att stoppa den redan påbörjade byggnationen av Väst­­­länken, det vill säga den del av det västsvenska paketet som inbegriper byg­gan­det av en tågtunnel under Göteborg. Den som följer lokala medier känner igen att frågor relaterade till Västlänken blivit mer frekvent förekommande och nästan dagligen tas upp i redaktionellt material eller på insändarsidor. Frågan rör minst sagt upp mycket känslor.

Tack vare den västsvenska SOM-undersökningen (1992-) och SOM-undersökningen i Göteborg (2016-) har vi möjlighet att mäta den lokala opinionen i infrastrukturfrågor samt systematiskt undersöka hur dessa attityder har utvecklats över tid. Följande tre resultat är mot denna bakgrund viktiga att kännedom om.

Löfven och vetospelarna

Regeringsbildningens sista akt blev dramatisk. ”Jag förbjuder,” sa Jonas Sjöstedt, och lovade att fälla regeringen om den genomförde vissa av punkterna i S+MP+C+L-uppgörelsen. Vänsterpartiet hotade alltså med att lägga in sitt veto. Centerpartiet och Liberalerna kommer antagligen att göra samma sak om statsminister Löfven förhandlar för mycket med Vänsterpartiet.

En känd statsvetenskaplig teori menar att den viktigaste egenskapen för ett politiskt system är just hur många vetospelare det finns, alltså aktörer som kan stoppa ett politiskt förslag. När antalet vetospelare ökar minskar möjligheten att göra reformer, eftersom sannolikheten ökar att åtminstone någon tycker att reformen innebär en försämring. Ju fler kockar, desto svårare att laga soppa. Som alla har insett kan det alltså bli lurigt för Löfven att få någonting gjort.

Teorin har också mer specifika poänger, som jag kommer till strax. Men som alla spelteoretiska resonemang innebär vetospelarteorin att man gör extrema förenklingar av verkligheten. Syftet är att hjälpa tanken, och göra det lättare att se oväntade samband. Risken är naturligtvis att det blir verklighetsfrånvänt. Resonemangen ska alltså inte ses som exakta förutsägelser eller naturlagar, utan som en tankelek som förhoppningsvis kan leda till någon ny insikt.

Valhemlighet med graderad rösträtt

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

I samband med den allmänna rösträttens hundraårsjubileum skrev jag en tidningsartikel. En läsare hörde av sig med en fråga: ”Hur fungerade det rent tekniskt i vallokalen när vi hade den 40-gradiga skalan? Hur kunde man bibehålla valhemligheten eller brydde man sig inte om detta?”

Frågan har både principiella och praktiska aspekter. I dag tar vi valhemligheten för given och principen slås fast i regeringsformen, som innehåller formuleringen ”fria, hemliga och direkta val”. Men i ett äldre skede var frågan omstridd. John Stuart Mill såg hemliga val som ett undantag och offentlig röstning som huvudregel.

Sedan principen om hemliga val slagit igenom återstod de praktiska problemen. I Sverige uppkom frågan hur valhemligheten kunde tryggas i ett system med graderad rösträtt. Riksdagsvalen var i detta avseende oproblematiska eftersom man där röstade per capita; debatten om den ”politiska” rösträtten handlade i stället om olika slags spärrar och rösträttshinder avseende kön, inkomst osv. Graderad rösträtt tillämpades i de kommunala valen där personlighetsprincipen ännu inte hade slagit igenom. Enligt den tidens synsätt var det egendom och ekonomiska intressen som skulle representeras. Även bolag räknades som kommunmedlemmar. I 1862 års kommunalförfattningar fanns delvis olika regler för landskommuner, städer och landsting; dessutom styrdes Stockholm enligt en särskild förordning.

Tjänstemän och politiker – skilda ”moraliska kompasser”?

Intresset för etik i offentlig förvaltning har ökat på senare år. Exempelvis hade Värdegrundsdelegationen, som avlade slutrapport 2016, till uppgift att stärka värdegrundsarbetet i statsförvaltningen. Syftet med delegationens arbete var bl.a. att statsanställda skulle ges kunskap om de värderingar vilka bör prägla bemötandet av allmänheten så att förtroendet för det offentliga stärks. Ett annat uttryck för detta är att Lennart Levi och Bo Rothstein i olika forum drivit argumentet att högre utbildning måste ”etiksäkras”, i betydelsen att frågor om etik ska ingå i alla former av högre utbildning, t.ex. för att stärka offentliga ledares moraliska kompass. Initiativen är vällovliga och legitima, men väcker ändå litet nyfikenhet: hur illa är det egentligen ställt med tjänstemännens moraliska kompasser? Är de sämre kalibrerade än exempelvis politikers dito?

Kan Sverige bli som Nederländerna? Om regeringsbildningsprocesser och två svenska särdrag som kan vara på väg att försvinna.

Fram till valet 2018 har regeringsbildningar i Sverige präglats av två saker: De går fort och alla de partier som ingick i den tidigare regeringen klev av vid maktskiften. SNS Demokratirådsrapport 2017 (Lindvall et al 2017) visade att mellan åren 1945 och 2014 tog det i snitt sex dagar innan vi hade en ny regering. Och än så länge har maktskiften inneburit att samtliga regeringspartierna gått i opposition. Med mer än 100 dagar sedan valdagen och vi fortfarande saknar en ny regering vet vi redan att den gamla sanningen om snabba regeringsbildningar fått ett rejält undantag efter 2018-års val. Frågan är vad som händer med den andra sanningen om att hela regeringen avgår vid maktskifte. I skrivande stund är läget högst oklart. Detta blogginlägg lyfter blicken och ger exempel på partiella regeringsskiften i vår närhet och vad det kan betyda för svensk politik.

Hotar växande klyftor den svenska demokratin?

Det här är ett gästinlägg av Li Bennich-Björkman, Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

***

Sverige har i modern tid blivit ett land där ekonomiska, geografiska och sociokulturella klyftor ökat. Har det något med demokrati att göra? I högsta grad. Samhällen som är mer ojämlika tenderar att ha mindre av social sammanhållning, mindre av tillit mellan medmänniskorna. Det har en rad negativa effekter, politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför finns det all anledning att vara uppmärksam på det skiftande landskap som vi rör oss i i Sverige, från ett där jämlikheten i alla dessa tre avseenden vid 1980s-talets början var osedvanligt hög, till ett idag där den jämfört många andra länder fortfarande är bra, men avsevärt större än för fyrtio år sedan.

Till hundraårsfirandet av demokratins införande i Sverige har Riksdagen gett ut forskarantologin Demokratins framtid under ledning av redaktörerna Katarina Barrling och Sören Holmberg som presenterades den 17 december 2018.  Som en av författarna ägnar jag mitt kapitel åt att analysera dessa klyftor och vad vi samtidigt kan iaktta när det gäller social sammanhållning. Det är en oroande bild som tonar fram.

De ekonomiska skillnaderna i dag är ovedersägliga och växande i Sverige, och har ökat snabbare än på många andra jämförbara håll inom OECD. En tilltagande geografisk ojämlikhet har vidare kommit att prägla Sverige alltsedan 1980-talet, vilket fått konsekvenser för levnadsstandard och livsmöjligheter utanför de absoluta storstäderna, men även inom storstäderna, där skillnaderna är ytterst påfallande beroende på var man bor. Medelklassen med stort kulturellt kapital har därutöver frigjort sig från den tidigare ”allians” som under socialdemokratin upprätthölls med arbetarklassen, vilket inte minst visar sig i utbildningssystemets drastiska förändringar sedan 1990-talet. Dessa tre aspekter har samtliga med klass i vid mening att göra: klasskillnaderna i det samtida Sverige är avsevärda, framför allt i jämförelse med Sverige för 40–50 år sedan.