Hotar växande klyftor den svenska demokratin?

Det här är ett gästinlägg av Li Bennich-Björkman, Skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

***

Sverige har i modern tid blivit ett land där ekonomiska, geografiska och sociokulturella klyftor ökat. Har det något med demokrati att göra? I högsta grad. Samhällen som är mer ojämlika tenderar att ha mindre av social sammanhållning, mindre av tillit mellan medmänniskorna. Det har en rad negativa effekter, politiskt, ekonomiskt och socialt. Därför finns det all anledning att vara uppmärksam på det skiftande landskap som vi rör oss i i Sverige, från ett där jämlikheten i alla dessa tre avseenden vid 1980s-talets början var osedvanligt hög, till ett idag där den jämfört många andra länder fortfarande är bra, men avsevärt större än för fyrtio år sedan.

Till hundraårsfirandet av demokratins införande i Sverige har Riksdagen gett ut forskarantologin Demokratins framtid under ledning av redaktörerna Katarina Barrling och Sören Holmberg som presenterades den 17 december 2018.  Som en av författarna ägnar jag mitt kapitel åt att analysera dessa klyftor och vad vi samtidigt kan iaktta när det gäller social sammanhållning. Det är en oroande bild som tonar fram.

De ekonomiska skillnaderna i dag är ovedersägliga och växande i Sverige, och har ökat snabbare än på många andra jämförbara håll inom OECD. En tilltagande geografisk ojämlikhet har vidare kommit att prägla Sverige alltsedan 1980-talet, vilket fått konsekvenser för levnadsstandard och livsmöjligheter utanför de absoluta storstäderna, men även inom storstäderna, där skillnaderna är ytterst påfallande beroende på var man bor. Medelklassen med stort kulturellt kapital har därutöver frigjort sig från den tidigare ”allians” som under socialdemokratin upprätthölls med arbetarklassen, vilket inte minst visar sig i utbildningssystemets drastiska förändringar sedan 1990-talet. Dessa tre aspekter har samtliga med klass i vid mening att göra: klasskillnaderna i det samtida Sverige är avsevärda, framför allt i jämförelse med Sverige för 40–50 år sedan.

På ett väsentligt område har en motsatt utveckling ägt rum: klyftorna mellan kvinnor och män sluts sakta men säkert i Sverige sedan 1970-talet. Där har, till skillnad från på de tre områden jag nämnt ovan, aktiva politiska och samhälleliga krafter mobiliserat i olika former för att öka jämlikheten mellan könen, både inom partipolitiken med varannan damernas och varvade listor, genom kvinnoförbundens arbete, med Feministiskt initiativ (FI) och i organisationer och mer lösa nätverk som Stödstrumporna. Det är svårt att se att det mobiliserats på motsvarande sätt kring de ekonomiska, geografiska och sociokulturella skillnader som i dag sätter sin prägel på Sverige.

Hur står det då till med den sociala sammanhållningen och känslan av att dela varandras öde i Sverige? Socialt kapital, definierat som förtroende för varandra och därmed sammanhängande aspekter som villighet att betala skatt, acceptera omfördelning och delta i sammanslutningar som involverar okända, är mitt mått. Som Sören Holmberg och Bo Rothstein visar, finns det tecken på att den sociala sammanhållningen, om än långsamt, nu är på väg att minska i Sverige bland arbetarklassen och mer utsatta grupper – och särskilt misstrogna är Sverigedemokraternas väljare. Utan social integration finns emellertid till slut inte samhället; då är landet bara en plats för en samling individer, förbundna med varandra i familjer, klaner eller avgränsade gemenskaper men utan något övergripande som skapar en helhet.

Demokrati försvinner inte över en natt. De demokratiska institutionerna är djupt rotade i Sverige. Men om inte de ekonomiska, geografiska och sociokulturella klyftorna börjar minska, vilket är fullt möjligt genom aktiv skattepolitik, utbildningsreformer och regionalpolitik, riskerar vi så småningom att gå i en amerikansk riktning, där de demokratiska institutionerna till slut befinner sig på ett sluttande plan. De anses företräda en viss klass och missgynna en annan. Politisk apati, inte engagerat deltagande, kan då bli följden – eller en politisk antagonism som leder ner i bråddjupet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s