Kan Sverige bli som Nederländerna? Om regeringsbildningsprocesser och två svenska särdrag som kan vara på väg att försvinna.

Fram till valet 2018 har regeringsbildningar i Sverige präglats av två saker: De går fort och alla de partier som ingick i den tidigare regeringen klev av vid maktskiften. SNS Demokratirådsrapport 2017 (Lindvall et al 2017) visade att mellan åren 1945 och 2014 tog det i snitt sex dagar innan vi hade en ny regering. Och än så länge har maktskiften inneburit att samtliga regeringspartierna gått i opposition. Med mer än 100 dagar sedan valdagen och vi fortfarande saknar en ny regering vet vi redan att den gamla sanningen om snabba regeringsbildningar fått ett rejält undantag efter 2018-års val. Frågan är vad som händer med den andra sanningen om att hela regeringen avgår vid maktskifte. I skrivande stund är läget högst oklart. Detta blogginlägg lyfter blicken och ger exempel på partiella regeringsskiften i vår närhet och vad det kan betyda för svensk politik.

Det som nu sker, eller snarare inte sker skulle kunna peka mot att Sverige är på väg in i en nederländsk situation. I Nederländerna tar det ganska lång tid att bilda en regering och det är ett eller flera partier som sitter kvar när en ny regering tillträder. Vi skulle kunna kalla det för partiella regeringsskiften. I figuren nedan visas den sammanställning som gjordes i SNS demokratirapport gällande regeringsbildningsprocesser mellan 1945 och 2016. Den gamla sanningen om snabba regeringsbildningsprocesser i Sverige framkommer tydligt i ett jämförande perspektiv, vilket står i skarp kontrast till processen i Nederländerna.

Genomsnittlig längd för regeringsbildningsprocessen i Västeuropa 1945–2016.

skärmavbild 2019-01-03 kl. 20.06.13

Tillsammans med några kollegor har jag studerat konsekvenserna av olika  regeringskoalitioner. Mer specifikt studerar vi samarbetsmönster i parlament som skiljer sig åt när det kommer till regeringsbildningen. I studien skiljer vi mellan parlament som byter ut alla partier i en regering vid ett maktskifte (Sverige) och parlament där bara en eller några koalitionspartners faller ifrån vid ett regeringsskifte (Nederländerna), det vill säga partiellt regeringsskifte.  I vår jämförelse fann vi att det svenska parlamentet i större utsträckning röstade på mer ideologiskt polariserade lagförslag. Blockpolitiken leder nämligen till att den svenska riksdagen blir mer polariserad än vad som är fallet i Nederländerna. Detta eftersom partierna i system med partiella regeringsskiften vet att de kan komma att samarbeta med varandra i framtiden. Det blir därför riskabelt att driva igenom politiska förslag som retar upp potentiella samarbetspartner. Om ett nytt politiskt landskap växer fram så skulle den politiska situationen i Sverige kunna blir mer lik den i Nederländerna. Politiken blir i så fall mindre polariserad, vi får fler block och det kommer ta längre tid att få fram en ny regering.

Frågan är dock hur förutsättningarna ser ut för nya block i det svenska parlamentet? I första hand tänker jag på ett nytt konservativt block. Studerar man enskilda riksdagsledamöters ideologiska hemvist verkar det finnas en viss konservativ potential. I 2014 års riksdagsundersökning ställdes en fråga om vilken ideologi som riksdagsledamöterna bekände sig till. Frågan löd: ”Om du utgår ifrån din egen ideologiska övertygelse, skulle du vilja beteckna dig själv som något eller några av följande alternativ?” Alternativen som räknades upp var: kommunist, socialist, socialdemokrat, ekologisk/grön, feminist, liberal, social-liberal, konservativ, social-konservativ, nationalist, ingen ideologi och annat.

Det mest populära alternativet var ”socialdemokrat” med 32 %. Strax därefter kom ”feminist”  på 31%. Det intressanta med feminismen är det är den enda ideologi som har anhängare i alla partier. Det minst populära ideologiska alternativet var ”kommunist” som 1 % av riksdagsledamöterna erkände sig till.

Studerar man sedan lite närmare hur partifördelningen ser ut när det gäller ideologierna ”konservativ” och ”social-konservativ” återfinns den typen av ledamöter endast bland kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater. Andelen konservativa i respektive parti var 27% bland kristdemokrater, 23% hos moderater och 27% bland sverigedemokrater. Andelen social-konservativa var 17 % bland kristdemokrater, 48 % bland moderater och 31 % bland sverigedemokrater. Om GAL-TAN-frågor även i fortsättningen kommer att hamna högt på medborgarnas agenda kan förutsättningarna för ett socialkonservativt block öka. Med fler konservativa frågor på dagordningen och med fortsatta utmaningar inom området invandring/integration kan den konservativ potentialen i riksdagen väckas till liv.

För att summera. Trots att diskussionen i Sverige många gånger beskrivs som polariserad kan vi faktiskt vara på väg mot mindre polariserade tider. Vi kan nämligen närma oss en nederländsk situation med en mer konsensusinriktad politik och där regeringsbildningen är långsam och där ett eller fler partier i den gamla regeringen återkommer i den nya. Det betyder att det partiella regeringsskiftet kan bli ett fenomen som vi kommer att behöva lära oss mer om.  Därmed kan två särdrag i den svenska regeringsbildningsprocessen vara på väg bort. Ytterligare en konsekvens kan bli att svenska regeringar behöver mer tid på sig för att förankra sin politik i parlamentet, vilket ger parlamentet en stark roll.  Den rädsla som har funnits om att riksdagens makt är på väg att urholkas till förmån för regeringen kan därför vara överdriven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s