Tjänstemän och politiker – skilda ”moraliska kompasser”?

Intresset för etik i offentlig förvaltning har ökat på senare år. Exempelvis hade Värdegrundsdelegationen, som avlade slutrapport 2016, till uppgift att stärka värdegrundsarbetet i statsförvaltningen. Syftet med delegationens arbete var bl.a. att statsanställda skulle ges kunskap om de värderingar vilka bör prägla bemötandet av allmänheten så att förtroendet för det offentliga stärks. Ett annat uttryck för detta är att Lennart Levi och Bo Rothstein i olika forum drivit argumentet att högre utbildning måste ”etiksäkras”, i betydelsen att frågor om etik ska ingå i alla former av högre utbildning, t.ex. för att stärka offentliga ledares moraliska kompass. Initiativen är vällovliga och legitima, men väcker ändå litet nyfikenhet: hur illa är det egentligen ställt med tjänstemännens moraliska kompasser? Är de sämre kalibrerade än exempelvis politikers dito?

I ett relativt färskt Working Paper borta hos Quality of Government, betitlat ”Exploring Shades of Corruption Tolerance”, berör Gunnar Helgi Kristinsson och jag frågan. Ett av våra delsyften var att utröna huruvida ett lands historiska resa till att bygga upp välordnad, hyfsat rättssäker och professionell förvaltningsapparat av weberianskt snitt kan påverka normer i det offentliga. Vi såg närmare på Island och Sverige, som haft skilda statsbyggnadsprocesser.

På Island kan sägas att den representativa demokratins institutioner (t.ex. valdemokrati, partier) var på plats innan man fick egen en inhemsk förvaltningsapparat på plats. Som exempelvis Rothstein och Teorell visat, var läget det omvända i Sverige: den weberianska, professionella förvaltningen var i sina grunddrag på plats långt före den representativa valdemokratins slutgiltiga genombrott. En implikation av dessa skilda resor, tycks ha blivit att förvaltningen i högre grad politiserats på Island jämfört med Sverige och att den isländska förvaltningsapparaten därmed varit mindre autonom i förhållande till partierna/politiken (se t.ex. Kristinsson 2012). I den nämnda uppsatsen formulerar vi hypotesen att dessa skilda historiska erfarenheter gjort avtryck i offentliga normer, där vi litet förenklat föreställer oss att ”politiska normer” kommit att bli starkare på Island och att ”administrativa normer” är starkare i Sverige.

Det medges att det inte är någon enkel match att mäta dessa saker, men vi råkar ha ställt samma typ av frågor till isländska respektive svenska kommunpolitiker och kommuntjänstemän. I svenska och isländska enkäter ställdes våra respondenter inför (närmast) identiska scenarion, där det första avsåg fånga ”politiska normer”:

En kommunpolitiker sitter i fullmäktige, i styrelsen för ett kommunalt bolag och som vice ordförande i en nämnd. Han/hon läser aldrig handlingar, yttrar sig nästan aldrig och röstar alltid efter partilinjen. Tack vare dessa uppdrag behöver han/hon bara arbeta halvtid som lärare – men klarar sig ändå bra ekonomiskt.

För att fånga ”administrativa normer” ställde vi respondenterna inför följande scenarion (frågan modifierades något, för att bättre passa isländska förhållanden):

Äldreomsorgen i en svensk kommun ska upphandla nya blöjor till sin verksamhet. Den förre blöjtillverkaren får inte förnyat förtroende, trots att de säljer den billigaste produkten samt att de som arbetar ute i verksamheterna anser att den förre blöjtillverkarens produkter är de bästa. Istället upphandlas produkterna av en producent som har sin produktion lokalt i kommunen och köper in större delen av materialet till blöjorna från lokala leverantörer.

Vad fann vi då? Med tanke på att båda länderna historiskt sett befunnit sig i toppositioner i olika index som avser mäta exempelvis rättssäkerhet och korruption, och att de stundtals bakas ihop under kategorin ”den nordiska modellen”, är resultaten tankeväckande:

normer

Det är framför allt tre saker som jag tycker är värda att ta med sig från tabellen:

  • För det första: Att som vara en litet misskötsam, lat glidarpolitiker anses på Island uppenbarligen vara en stor no-no, både bland kommuntjänstemän och kommunpolitiker (64,9 respektive 72,4 procent anser det vara oacceptabelt). I Sverige reagerar man mindre på ett sådant beteende (runt 30 procent av kommuntjänstemännen och drygt 40 procent av kommunpolitikerna ser det som oacceptabelt). Detta ser vi som en indikation på att ”politiska normer” är starkare på Island jämfört med Sverige.
  • För det andra: Isländska kommunpolitiker verkar inte se det som särskilt problematiskt att gynna lokala företagare i upphandlingar – knappt 20 procent betraktar det som oacceptabelt; bland tjänstemännen var siffran nästan 20 procentenheter högre. För både tjänstemän och politiker i Sverige var siffran avsevärt mycket högre i Sverige – vilket kan ses som en indikation på att ”administrativa normer” är starkare än i Sverige.
  • För det tredje och slutligen, kan anmärkas att kommuntjänstemännens ”moraliska kompass” när det kommer till upphandlingar, är överlag är bättre kalibrerad än politikernas. Det gäller alltså både på Island och i Sverige. Detta är i linje med äldre studier på området, där exempelvis Goss (1996)  fann att tjänstemännen har en mer välutvecklad känsla för etik än såväl politiker som medborgare (i delstaten Colorado, USA).

Den sista punkten är intressant i ljuset av den svenska diskussionen om etik i offentlig förvaltning som nämndes inledningsvis. Resultaten ger oss en fingervisning om att även om det finns utrymme för förbättringar av moraliska kompasser bland offentliga tjänstemän, tycks ändå tjänstemännens vara jämförelsevis i bättre skick när det kommer s.k. ”administrativa normer”. Implikationen av detta är att vi bör vårda den offentliga förvaltningens självständighet, vädja till politiker att hålla sig på armlängds avstånd från förvaltningar, samt skydda – rent av uppmuntra – tjänstemännens visselblåsande.

3 tankar om “Tjänstemän och politiker – skilda ”moraliska kompasser”?

  1. Tyvärr verkar även denna studie inte riktigt vara medveten om skillnaden mellan etik och moral – så som begreppen används.

    Etik är en evolutionär, medfödd mänsklig förmåga (enligt Paul Blooms och Karen Wynns forskning vid Yale University) som ligger till grund för en generell och objektiv värdegrund för att möjliggöra arten människas samlevnad i flock (samhällen).

    Medan moral är ett samhälles, eller samhällsgruppers, subjektiva, kulturella tolkning av den objektiva, generella etiken. Vilket naturligtvis för med sig att moralen – i motsats till etiken – underligger såväl geografiska som idehistoriska samt religiösa och ideologiska kriterier som då är ansvariga för en fortlöpande förändring. Där förändringar i vissa fall till och med kan gå emot etikens grundvärden som ”moralen” i, fundamentalt kristna, muslimska, hinduiska, etc., samt i kommunistiska, nazistiska, libertarianska, etc., samhällen med all önskvärd tydlighet visar.

    Därför borde även Palmes politisering av tjänstemannakåren, genom att avskaffa tjänstemannaansvaret, satt sina spår i den svenska tjänstemannakårens moral. Något som dock ännu inte verkar ha föranlett någon form av forskningsinsats – till politikens glädje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s