När falska uppfattningar och konfabulerade argument formar våra politiska åsikter

Det här är ett gästinlägg av THOMAS STRANDBERG,
doktorand i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

ThomasEtt av fjolårets nyord var beslutsblindhet (Nyordslistan 2018; se länk nedan). Det beskriver en spännande dissociation mellan exempelvis våra åsikter och argumenten som vi upplever ligga till grund för dem. I en experimentsituation kan beslutsblindhet uppstå när deltagare får falsk återkoppling om en åsikt de precis uttryckt, accepterar den falska återkopplingen som deras faktiska åsikt, och rationaliserar den med tillsynes väl underbyggda argument.

Beslutsblindhet studerades ursprungligen för enkla val (Johansson et al. 2005; Hall et al. 2010), men används nu som ett verktyg för att undersöka beslutsprocesser och psykologiska mekanismer inom allt från ögonvittnesbedömningar (Cochran et al. 2018) till mer kliniska domäner (Aardema et al., 2014).

På senare tid har beslutsblindhet använts för att studera ideologiska åsikter.

I den första studien (Hall, Johansson & Strandberg, 2012) fick hälften av deltagarna svara på en enkät innehållandes moraliska principer så som ”det är aldrig moraliskt försvarbart att skada en annan människa” och den andra hälften svarade på konkreta exempel av dessa principer så som ”det våld som Israel använde i sin kamp mot Hamas var moraliskt förkastligt på grund av de civila dödsoffren”. Genom att konstruera själva enkäten som ett magitrick kunde vi ändra några av deltagarnas svar till det motsatta mitt framför ögonen på dem. Deltagarna ombads sedan gå igenom svaren och förklara några av dem. Över hälften av de manipulerade svaren accepterades som deltagarnas egna, och de flesta gav långa och djuplodande resonemang som förklarade de nya åsikterna. Till exempel svarade en person att hon var helt emot “staten bör tillåta övervakning av internet- och telefontrafik för att garantera säkerheten hos medborgarna”. När hon sedan ombads förklara det motsatta gav hon ett ingående argument kring personlig integritet och samhällsutveckling, och menade att åsikten byggde på ett samtal hon nyligen haft med en god vän efter att båda läst om det i tidningen. Personen vävde alltså in autobiografiska minnen i hennes efterhandskonstruktion. Vi lät sedan oberoende bedömare gå igenom alla intervjuer med uppgift att uppskatta vad deltagarna hade svarat på de olika frågorna endast baserat på deras resonemang. Bedömarna kom oerhört nära enkätsvaren vilket visar att deltagarnas argument representerade svaret på skalan både när deltagarna argumenterade för icke-manipulerade och för manipulerade åsikter. Se video: https://youtu.be/QSqykdMsQJA

Inför Riksdagsvalet 2010 konstruerade vi en valkompass innehållandes 12 frågor som separerade de Rödgröna från Alliansen (Hall, Strandberg, Pärnamets, Lind, Tärning & Johansson, 2013). Vi ändrade några av deltagarnas svar och fann liknande resultat. En skillnad var dock att manipulationerna även ledde till att deltagarnas blocktillhörighet ändrades till det motsatta (dvs allianssympatisörer blev rödgröna och vice versa). Deltagarna ombads sedan argumentera både för de enskilda åsikterna samt för deras blocktillhörighet. Genom att mäta röstintention före och efter experimentet fann vi att nästan hälften av deltagarna hade skiftat sin röstintention i den manipulerade riktningen. Till exempel så gick 10% från att helt sympatisera med det ena blocket till att helt sympatisera med det andra, och 19% från att helt sympatisera med ett block till att vara helt osäker etc. Se video: https://youtu.be/_htNx0eWmgs

Dessa studier demonstrerar hur manipulerade åsikter ofta upplevs som deltagarnas egna. Vilket i sin tur belyser hur “bakomliggande” motiv ofta är efterhandskonstruktioner som bygger extern evidens – dvs enkätsvaren – och inte nödvändigtvis på en förutbestämd åsikt.

I en nyligen publicerad studie undersökte vi de potentiellt långtgående effekterna av att acceptera och argumentera för en manipulerad åsikt (Strandberg, Sivén, Hall, Johansson & Pärnamets, 2018). Likt tidigare studier fick deltagarna svara på en politisk enkät med frågor kopplade till miljö, skola och sjukvård och ombads svara till vilken grad de var för eller mot dessa på en skala från 0% (helt emot) till 100% (helt för). Deltagarna delades denna gång in i två grupper. Den ena gruppen ombads endast bekräfta sin åsikt genom att läsa upp den högt, säga var på skalan deras kryss fanns, och huruvida detta betydde att de höll med eller var emot, och till vilken grad (exempelvis “jag håller delvis med” eller “jag är helt emot” osv). Den andra gruppen fick även de bekräfta sina svar, men ombads också att motivera dem. Deltagarna fick sedan göra ett eftertest fem minuter senare där de svarade på ett antal politiska frågor inklusive de manipulerade frågorna plus icke-manipulerade kontrollfrågor. De fick sedan komma tillbaks efter en vecka för att svara på ytterligare frågor (återigen innehållandes både manipulerade och kontrollfrågor). Vi jämförde sedan skillnaden mellan svaren på den första enkäten med de två uppföljningsenkäterna. Det visade sig att manipulerade svar som accepterats av deltagarna kraftigt påverkade svaren på samma fråga både fem minuter och en vecka senare. Hos gruppen som bara bekräftade sina svar hade de efter fem minuter förskjutits med 20mm i den manipulerade riktningen, och en vecka senare med 12mm. Effekten var betydligt större för de deltagare som hade motiverat sitt svar: 30mm efter fem minuter och 22mm efter en vecka. Det visade sig även att deltagare som började argumentera för ett manipulerat svar, men sedan ändrade sig tillbaka till den ursprungliga åsikten, också påverkades något i den manipulerade riktningen i de två uppföljningsenkäterna. Detta tyder på att även små mängder konfabulering kan få påtaglig effekt på framtida åsikter. Kontrollfrågorna samt de manipulerade frågor som korrigerades av deltagarna påverkades inte alls utan befann sig på samma position undersökningen igenom.

Figur 1

Figur 1: Attitydförändring fem minuter senare samt en vecka efteråt för de deltagare som accepterade (accepted), korrigerade (corrected), bekräftade (acknowledge), och argumenterade (confabulation) för sina svar.

Figur 2

Figur 2: Genom en Bayesiansk prediktionsmodell kan vi således estimera vilken effekt manipulationerna kan ha på framtida åsiktsyttringar och visa vilken förstärkt attitydförändring det blir när folk ombeds förklara dessa.

Läs hela artikeln här

Våra studier visar att politiska åsikter ofta skapas i stunden, och att de bakomliggande resonemangen genereras efteråt i de fall det behövs (Zaller, 1992; Converse, 1964). Detta stöds av teorier som föreslår att argumentation ofta kommer post-hoc och används för att försvara snarare än att förklara en åsikt (Mercier & Sperber, 2011). Detta är också i linje med den beslutsteorin constructed preference (Ariely & Norton, 2008; Slovic, 1995) som beskriver hur beslut kommer först och de deliberativa processerna efteråt. Med tanke på att den externa världen generellt är stabil är det ofta en kostnadseffektiv och genomförbar strategi. Men genom beslutsblindhet avslöjas svagheterna i ett sådant system. I Strandberg et al. (2018) visar vi argumentationsprocessens potentiella styrka: Falska uppfattningar och konfabulering kan leda till bestående förändringar i våra politiska åsikter. Vi tolkar det som att deltagarna hör sig själva uttrycka argument för ”deras” åsikter, och att detta genererar en falsk uppfattning om den åsikten som deltagarna sedan minns när de ombeds åter ta ställning vid ett senare tillfälle (Wolfe & Williams, 2018).

Sammanfattningsvis så ser vi att politiska åsikter vid ett tillfälle kan vara oerhört stabila, för att vid ett annat vara helt föränderliga och formbara. Vi bär dessutom inte alltid med oss många av våra åsikter; utan de skapas i samma sekund som vi ombeds ta ställning till- eller reflektera över dem. I vårt labb utvecklar vi nya experimentella metoder för att undersöka hur den här skapelseprocessen och formbarheten fungerar. Vi hoppas att detta kan bidra till djupare förståelse för hur våra politiska åsikter fungerar och att detta i sin tur kan bidra till att utveckla metoder för åsiktsmätning och prediktion, samt ge en bredare förståelse för hur människor påverkas av politisk (des)information.

 

Mejla mig gärna på: thomas.strandberg@lucs.lu.se!

Referenser:

Nyordslistan 2018: http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/nyord/nyordslistan-2018.html

Aardema, F., Johansson, P., Hall, L., Paradisis, S. M., Zidani, M., and Roberts, S. (2014) Choice blindness, confabulatory introspection, and obsessive-compulsion symptoms: A new era of investigation. International Journal of Cognitive Therapy, 7(1), 83-102.

Ariely, D., & Norton, M. I. (2008). How actions create – not just reveal – preferences. Trends in Cognitive Sciences, 12(1), 13–16.

Bem, D. J. (1967). Self-perception: An alternative interpretation of cognitive dissonance phenomena. Psychological Review, 74(3), 183–200.

Cochran, K. J., Greenspan, R. L., Bogart, D. F., & Loftus, E. F. (2018). (Choice) blind justice: Legal implications of the choice blindness phenomenon. University of California, Irvine Law Review 8, 85.

Converse, P. (1964). The nature of belief systems in mass publics. In: D. E. Apter (Ed.), Ideology and Discontent. New York: The Free Press.

Hall, L., Johansson, P., Tärning, B., Sikström, S., & Deutgen, T. (2010) Magic at the marketplace: Choice blindness for the taste of jam and the smell of tea. Cognition, 117, 54–61.

Hall, L., Johansson, P., & Strandberg, T. (2012). Lifting the veil of morality: Choice blindness and attitude reversals on a self-transforming survey. PLoS One, 7(9), e45457.

Hall, L., Strandberg, T., Pärnamets, P., Lind, A., Tärning, B., & Johansson, P. (2013). How the polls can be both spot on and dead wrong: Using choice blindness to shift political attitudes and voter intentions. PLoS One, 8(4), e60554.

Johansson, P., Hall, L., Sikström, S., & Olsson, A. (2005). Failure to detect mismatches between intention and outcome in a simple decision task. Science, 310, 116–119.

Mercier, H., & Sperber, D. (2011). Why do humans reason? Arguments for an argumentative theory. Behavioral and Brain Sciences, 34(02), 57-74.

Slovic, P. (1995). The construction of preference. American Psychologist, 50(5), 364-371.

Strandberg, T., Sivén, D., Hall., L., Johansson, P., & Pärnamets, P. (2018) False beliefs and confabulation can lead to lasting changes in political attitudes. Journal of Experimental Psychology: General, 147(9), 1382-1399.

Wolfe, M. B., & Williams, T. J. (2018). Poor metacognitive awareness of belief change. Quarterly Journal of Experimental Psychology, 71(9), 1898–1910.

Zaller, J. R. (1992). The nature and origins of mass opinion. New York: Cambridge University Press.

Those who stayed: Cultural consequences of the Age of Mass Migration

Det här är ett gästinlägg av Anne Sofie Beck Knudsen, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet.

***

During the Age of Mass Migration (1850-1920) around a quarter of the Scandinavian populations left to settle New World countries like the United States. The Scandinavian emigration rates were among the highest in the world. In a new working paper I show that these emigrants were of a stronger individualistic spirit than their neighbors who stayed at home. This confirms a well-known hypothesis that people with individualistic cultural values find it easier to say goodbye and abandon existing social networks, because they place a lower value on these.

Furthermore, I find that the mass migration of especially individualistic people changed the composition of the Scandinavian populations in a way that had significant cultural consequences, both then and now. This is due to individualistic traits being passed on from generation to generation, especially within the family, which I show in another paper. Denmark, Sweden, and Norway would thus have been considerably more individualistic and culturally diverse had the waves of mass emigration not taken place.

Läs mer

EP-valet 2019: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Småöar som Malta och Färöarna har haft högre valdeltagande än Sverige i sina senaste parlamentsval. Det har även länderna med röstplikt Luxemburg och Belgien. I den Europeiska valdeltagandeligan (se figuren nedan) hittar vi sedan Sverige på femte plats med den senaste noteringen 87,18 procent valdeltagande i 2018 års riksdagsval.

Men i Europaparlamentsval är valdeltagandet som bekant lägre än i riksdagsval. Senast var det bara 51,1 procent som använde sin rösträtt. Det var ett klart fall framåt jämfört med de tidigare fyra svenska EP-valen. Men med svenska mått mätt är deltagandet fortfarande lågt. Vi har lärt oss mycket om varför det är så stora skillnader (se tidigare inlägg). Frågan för det här blogginlägget är om och i så fall hur ett lågt valdeltagande har konsekvenser för själva resultatet: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Sverigedemokraterna förlorade mest på det låga valdeltagandet 2018.

I figuren nedan visar de grå staplarna hur valresultatet i 2014 års EP-val skulle ha förändrats om alla röstberättigade medborgare hade gått och röstat, det vill säga om valdeltagandet varit 100% och inte 51,1%. Positiva staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett bättre valresultat om alla väljare röstat medan negativa staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett sämre valresultat vid en tänkt situation där alla röstar. Den här analysen kan göras på många olika sätt. Det handlar förstås om en hypotetisk situation. Data om icke-röstares partisympatier kommer i det här fallet från en direkt fråga om hur de skulle ha röstat OM de röstat i valet. Liknande frågeteknik har använts under lång tid och resultaten finns avrapporterade i många tidigare publikationer från Valforskningsprogrammet.

Den så kallade ”Sommarpanelen” från Valundersökningarna 2014 visar att Sverigedemokraterna skulle ha fått ett +8,3 procentenheters bättre valresultat om alla gått och röstat. Omvänt betyder det att SD förlorade på att valdeltagandet i EP-valet inte blev högre än det var 2014. Två andra partier har också positiva staplar — Moderaterna och Socialdemokraterna — och hade följaktligen också gjort något bättre resultat om alla röstberättigade hade använt sin rösträtt.

Notera också att flera partier skulle ha nått ett sämre valresultat om väljarmobiliseringen varit större än vad den i själva verket var. Miljöpartiet hade gjort ett -3,6 procentenheter sämre valresultat i EP-valet 2014 om alla väljare hade röstat. På sätt och vis kan man alltså säga att Miljöpartiet vann på att valdeltagandet var lågt medan Sverigedemokraterna förlorade på att valdeltagandet var lågt.

Hur högt blir valdeltagandet den här gången?

Vi kan inte veta hur högt valdeltagandet blir i årets Europaparlamentsval den 26 maj. Men en inte så djärv gissning är att deltagandet inte kommer att bli lika högt som i riksdagsvalet 2018. Det landar snarare i närheten av valdeltagandet i det förra Europaparlamentsvalen, kring 50 procent. Det förutsätter att alla demokratins huvudaktörer — medborgare, partier, kandidater och medier — presterar på topp under valrörelsen.

Varför är högt valdeltagande bra?

Lågt valdeltagande tenderar att leda till större demografiska och åsiktsmässiga skillnader mellan de som röstar och de som inte gör det. Det måste ju inte vara så, rent teoretiskt. Men eftersom benägenheten att avstå från att delta i val inte är lika stark i alla grupper följer detta närmast av matematisk nödvändighet: i val med lågt valdeltagande är det främst svårmobiliserade grupper som faller bort; grupper som låtit sig mobiliseras av personer i sin sociala omgivning om bara valtemperaturen hade varit högre. Empirin talar här sitt tydliga språk i val efter val, i land efter land, i decennium efter decennium.

Mina politologkollegorna Maria Solevid och Richard Öhrvall har effektivt visat hur individfaktorer som ålder, utbildning och inkomst får mer ”svängrum” och har en större betydelse för valdeltagandet i val där deltagandet är lågt än i val där deltagandet är högt — precis vad vi kan förvänta oss från Herbert Tingstens ”law of dispersion”. Resultaten nedan, hämtade från analyser av valdeltagandet i regionvalet i Västra Götaland 2010 och i omvalet året därpå, illustrerar detta på ett bra sätt.

I riksdagsvalen är valdeltagandet så högt att detta faktum effektivt begränsar hur stora skillnader som kan uppstå mellan röstare och icke-röstare. Även om individfaktorer som graden av social integration och social status fortfarande påverkar benägenheten att rösta på ett påtagligt och förutsebart sätt även i ett svenskt riksdagsval (se bara på skillnaderna mellan olika platser i våra storstäder) uppstår det inte lika stora skillnader som om valdeltagandet är på en lägre nivå. Det är därför de grå staplarna för riksdagsvalen är såpass små i jämförelse. Våra analyser visar att det framför allt är Sverigedemokraterna som skulle ha nått ett bättre valresultat i riksdagsvalet 2014 om fler gått och röstat den gången.

S inte nödvändigtvis stora förlorare vid lågt valdeltagande (längre)

Historiskt har (det större) Socialdemokraterna ”lidit” mest av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen. I de första EP-valen handlade det om en förlust i storleksordningen 5-10 procentenheter. Den effekten var försvunnen i EP-valet 2014. Och i riksdagsval gäller inte längre den ”gamla sanningen” att Socialdemokraterna skulle förlora på dålig väljarmobilisering. Den gällde möjligen på 1960-talet. Men i de senaste valen är effekterna klart lägre, vilket inte utesluter att det skulle kunnat bli annorlunda om fler röstat (läs vidare Mikael Perssons inlägg om effekter av valdeltagande som bygger på ett annat tillvägagångssätt för att simulera högre valdeltagande).