EP-valet 2019: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Småöar som Malta och Färöarna har haft högre valdeltagande än Sverige i sina senaste parlamentsval. Det har även länderna med röstplikt Luxemburg och Belgien. I den Europeiska valdeltagandeligan (se figuren nedan) hittar vi sedan Sverige på femte plats med den senaste noteringen 87,18 procent valdeltagande i 2018 års riksdagsval.

Men i Europaparlamentsval är valdeltagandet som bekant lägre än i riksdagsval. Senast var det bara 51,1 procent som använde sin rösträtt. Det var ett klart fall framåt jämfört med de tidigare fyra svenska EP-valen. Men med svenska mått mätt är deltagandet fortfarande lågt. Vi har lärt oss mycket om varför det är så stora skillnader (se tidigare inlägg). Frågan för det här blogginlägget är om och i så fall hur ett lågt valdeltagande har konsekvenser för själva resultatet: Vem vinner på lågt valdeltagande?

Sverigedemokraterna förlorade mest på det låga valdeltagandet 2018.

I figuren nedan visar de grå staplarna hur valresultatet i 2014 års EP-val skulle ha förändrats om alla röstberättigade medborgare hade gått och röstat, det vill säga om valdeltagandet varit 100% och inte 51,1%. Positiva staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett bättre valresultat om alla väljare röstat medan negativa staplar indikerar att partiet skulle ha nått ett sämre valresultat vid en tänkt situation där alla röstar. Den här analysen kan göras på många olika sätt. Det handlar förstås om en hypotetisk situation. Data om icke-röstares partisympatier kommer i det här fallet från en direkt fråga om hur de skulle ha röstat OM de röstat i valet. Liknande frågeteknik har använts under lång tid och resultaten finns avrapporterade i många tidigare publikationer från Valforskningsprogrammet.

Den så kallade ”Sommarpanelen” från Valundersökningarna 2014 visar att Sverigedemokraterna skulle ha fått ett +8,3 procentenheters bättre valresultat om alla gått och röstat. Omvänt betyder det att SD förlorade på att valdeltagandet i EP-valet inte blev högre än det var 2014. Två andra partier har också positiva staplar — Moderaterna och Socialdemokraterna — och hade följaktligen också gjort något bättre resultat om alla röstberättigade hade använt sin rösträtt.

Notera också att flera partier skulle ha nått ett sämre valresultat om väljarmobiliseringen varit större än vad den i själva verket var. Miljöpartiet hade gjort ett -3,6 procentenheter sämre valresultat i EP-valet 2014 om alla väljare hade röstat. På sätt och vis kan man alltså säga att Miljöpartiet vann på att valdeltagandet var lågt medan Sverigedemokraterna förlorade på att valdeltagandet var lågt.

Hur högt blir valdeltagandet den här gången?

Vi kan inte veta hur högt valdeltagandet blir i årets Europaparlamentsval den 26 maj. Men en inte så djärv gissning är att deltagandet inte kommer att bli lika högt som i riksdagsvalet 2018. Det landar snarare i närheten av valdeltagandet i det förra Europaparlamentsvalen, kring 50 procent. Det förutsätter att alla demokratins huvudaktörer — medborgare, partier, kandidater och medier — presterar på topp under valrörelsen.

Varför är högt valdeltagande bra?

Lågt valdeltagande tenderar att leda till större demografiska och åsiktsmässiga skillnader mellan de som röstar och de som inte gör det. Det måste ju inte vara så, rent teoretiskt. Men eftersom benägenheten att avstå från att delta i val inte är lika stark i alla grupper följer detta närmast av matematisk nödvändighet: i val med lågt valdeltagande är det främst svårmobiliserade grupper som faller bort; grupper som låtit sig mobiliseras av personer i sin sociala omgivning om bara valtemperaturen hade varit högre. Empirin talar här sitt tydliga språk i val efter val, i land efter land, i decennium efter decennium.

Mina politologkollegorna Maria Solevid och Richard Öhrvall har effektivt visat hur individfaktorer som ålder, utbildning och inkomst får mer ”svängrum” och har en större betydelse för valdeltagandet i val där deltagandet är lågt än i val där deltagandet är högt — precis vad vi kan förvänta oss från Herbert Tingstens ”law of dispersion”. Resultaten nedan, hämtade från analyser av valdeltagandet i regionvalet i Västra Götaland 2010 och i omvalet året därpå, illustrerar detta på ett bra sätt.

I riksdagsvalen är valdeltagandet så högt att detta faktum effektivt begränsar hur stora skillnader som kan uppstå mellan röstare och icke-röstare. Även om individfaktorer som graden av social integration och social status fortfarande påverkar benägenheten att rösta på ett påtagligt och förutsebart sätt även i ett svenskt riksdagsval (se bara på skillnaderna mellan olika platser i våra storstäder) uppstår det inte lika stora skillnader som om valdeltagandet är på en lägre nivå. Det är därför de grå staplarna för riksdagsvalen är såpass små i jämförelse. Våra analyser visar att det framför allt är Sverigedemokraterna som skulle ha nått ett bättre valresultat i riksdagsvalet 2014 om fler gått och röstat den gången.

S inte nödvändigtvis stora förlorare vid lågt valdeltagande (längre)

Historiskt har (det större) Socialdemokraterna ”lidit” mest av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen. I de första EP-valen handlade det om en förlust i storleksordningen 5-10 procentenheter. Den effekten var försvunnen i EP-valet 2014. Och i riksdagsval gäller inte längre den ”gamla sanningen” att Socialdemokraterna skulle förlora på dålig väljarmobilisering. Den gällde möjligen på 1960-talet. Men i de senaste valen är effekterna klart lägre, vilket inte utesluter att det skulle kunnat bli annorlunda om fler röstat (läs vidare Mikael Perssons inlägg om effekter av valdeltagande som bygger på ett annat tillvägagångssätt för att simulera högre valdeltagande).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s