Kan lokala Facebookgrupper öka tilliten?

Det här är ett inlägg av David Lundin, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell, och bygger på en uppsats som kan laddas ned här.

***

En ny sorts mötesplats som uppstått på senare år är lokala Facebookgrupper, för människor som bor i ett specifikt område. Ofta bär gruppen samma namn som området den riktar sig till. I sådana grupper förekommer grannsamverkan, tips och diskussioner som berör det lokala närområdet. Det kan finnas specifika grupper för grannsamverkan och/eller grupper av mer allmän karaktär. Vad som karaktäriserar de lokala Facebookgrupperna är att människor, med det lokala området som gemensam nämnare, bidrar med innehållet.

I svenska städer bor idag människor från många olika länder. Forskning har tydligt visat att personer som exponeras för högre etnisk mångfald i närområdet har lägre tillit till andra människor.

Frågan är om lokala Facebookgrupper kan innebära social kontakt som leder till högre tillit för andra människor, och kan det i så fall motverka de negativa konsekvenserna av segregation?

Tidigare forskning har visat på ett positivt samband mellan hög frekvens av social kontakt, deltagande i föreningsliv och mellanmänsklig tillit. Sambandet är starkare när det förekommer social kontakt mellan individer från olika etniska grupper och om kontakten är av informell karaktär.

Tanken är att när människor möter varandra under positiva förutsättningar eller samarbetar mot ett gemensamt mål kan förutfattade föreställningar bytas ut till informerade uppfattningar och misstro övergå till tillit. En intressant fråga är om detta också gäller för social kontakt via lokala Facebookgrupper. Kan aktiviteten i lokala Facebookgrupper likställas med traditionella former av social kontakt i föreningsliv (formell) eller med att möta någon ansikte mot ansikte (informell)?

Om så är fallet borde tilliten vara högre hos de individer som använder lokala Facebookgrupper. Det finns däremot skäl att tro att effekten också skulle kunna vara den motsatta. De lokala Facebookgrupperna kanske följer etniska umgängesmönster vilket innebär att förutfattade meningar om den andra gruppen snarare stärks än motverkas. Vidare kan överrepresentation av brottsnyheter bidra till misstro. Det är därför möjligt att inlägg i lokala Facebookgrupper relaterade till grannsamverkan där brott är i fokus kan egga upp en misstänksamhet mot grannar eller personer i allmänhet.

I uppsatsen undersöktes vilken roll lokala Facebookgrupper spelar för den mellanmänskliga tilliten, med data från SOM-undersökningen i Göteborg. En fråga som undersöktes var om personer som använder sig av lokala Facebookgrupper uppvisar högre tillit än de som inte använder sig av lokala Facebookgrupper och om det skiljer sig för individer boende i områden med olika grad av etnisk mångfald.

Precis som i tidigare forskning fanns att människor – både infödda och invandrare – uppvisar lägre tillit i områden där det bor många invandrare. Det mest intressanta resultatet var dock att denna negativa effekt dämpas betydligt för de personer som använder lokala Facebookgrupper och har utländsk bakgrund. Det innebär att för personer med utländsk bakgrund som bor i områden med hög etnisk mångfald har de som använder lokala Facebookgrupper högre tillit än personer som inte använder lokala Facebookgrupper, även under kontroll för t.ex. utbildning. Undersökningen visade däremot inte på ett generellt samband mellan tillit och användning av lokala Facebookgrupper.

Slutsatsen av detta behöver inte vara att användande av lokala Facebookgrupper leder till högre tillit. Det kan lika gärna vara så att de personer med utländsk bakgrund som använder lokala Facebookgrupper också är de personer som är mest socialt integrerade vilket speglar sig i högre nivå av mellanmänsklig tillit. Även om det inte är glasklart hur resultatet skall tolkas tyder undersökningen ändå på ett positivt samband mellan tillit och att använda lokala Facebookgrupper för personer med utländsk bakgrund, vilket är intressant, och något att gräva vidare i.

Diktatorer och deras skyskrapor

Det här är ett gästinlägg av Haakon Gjerløw och Carl Henrik Knutsen, doktorand respektive professor i statsvetenskap vid Institutt for Statsvitenskap, Universitetet i Oslo.

***

I 2021 fullfører Saudi Arabia ”Jeddah Tower”; et 1000 meter høyt bygg som vil bli menneskehetens høyeste konstruksjon til nå. Tårnet har kostet over 1 milliard dollar, og vil utgjøre senteret av ”Jeddah Economic City”, en slags by i byen Jeddah. Det hele utvikles av Prins Al-Waleed bin Talal, med en estimert kostnad på 20 milliarder dollar. Det er nok ikke tilfeldig at et slikt mega-prosjekt finner sted i et diktatur. Ifølge vår forskning er tilsvarende prosjekter betraktelig vanskeligere å gjennomføre i demokratiske samfunn.

Jeddah Tower.

I en nylig publisert studie i Political Research Quarterly, diskuterer vi hvordan diktatorer enklere kan følge prosjekter som er kostbare for samfunnet som helhet, men som likevel girt personlig nytte for lederne. Kostbare, menneskeskapte landemerker pryder landskapet i hele verden, ofte som slott eller religiøse bygg. Steder som Versailles, Shwedagon Pagoda, og Drottningholm utgjorde store utgifter for samfunnene som bygde dem, tilsynelatende uten at de kunne forvente noen særlig økonomisk lønnsomhet. Derimot hadde lederne som fikk disse prosjektene bygget politiske og personlige motiver for å bruke penger på dem. Vi fremhever at skyskraperen er en moderne variant av dette fenomenet – ofte veldig kostbare økonomisk, men i lederes personlige interesse å bygge.

I våre empiriske analyser, som trekker på alle skyskrapere bygget etter år 1900, i over 150 land, finner vi systematisk bevis for at diktaturer bygger flere og mindre lønnsomme skyskrapere enn demokratier.

Hvorfor investere i tapsprosjekter?

Dyre, ekstravagante bygningskomplekser har noen åpenbare fordeler for dem som har tilgang til å bruke dem. På toppen av Jeddah Tower, for eksempel, er det foreløpig planlagt et penthouse til rådighet for den som måtte ha råd til å kjøpe en eiendom 1 kilometer over bakken. Skyskrapere, akkurat som storslagne slott og kirker, gir også internasjonal anerkjennelse og oppmerksomhet, og status til landet og dets ledere. Slike prosjekter kan signalisere velstand, og ledernes makt over systemet de kontrollerer — til advarsel for eksterne og interne rivaler som måtte vurdere å gjøre motstand mot lederskapet.

Million-investeringer i slike prosjekter kunne alltids ha vært brukt annerledes. Mange vanlige mennesker (inkludert artikkelforfatterne!) synes kanskje skyskrapere er stilige, men den jevne velger, tror vi, ønsker heller å bruke offentlige midler på et godt utdanningssystem og helsevesen fremfor store signalbygg. Selv om mange demokratisk valgte ledere sikkert kan ha lyst på et ekstravagant slott eller en 1000 meter høy skyskraper, er det vanskelig å overtale velgere om å prioritere noe slikt i statsbudsjettet. Disse disiplinerende mekanismene forsterkes av at demokratiske land generelt har en friere presse enn autokratiske land, som kan bidra til å avdekke prosjektenes kostnader, og eventuelle forbindelser mellom politikere og kontraktører. Demokratiske ledere som ”sløser bort” offentlige midler på store prestisjeprosjekter, står simpelthen i fare for å tape makten ved neste valg. 1000 meter høye skyskrapere er sjelden god politikk i demokratier, og derfor blir de heller ikke bygget.

Skyskrapere

Selv om mange samfunnsvitere og andre lenge har vært mistenkt at diktatorer oftere forfølger økonomiske tapsprosjekter enn demokratiske ledere, er det vanskelig å gjøre systematiske studier av en slik sammenheng. Hovedproblemet er å finne data som kan sammenlignes på tvers av mange land og over tid.

Men for skyskrapere, mer spesifikt, finnes det en imponerende database tilgjengelig på internett — The Skyscraper Center – med informasjon om alle bygninger verden over som er høyere enn 150 meter (samt mange lavere bygninger). Ved å kombinere disse dataene med informasjon om landenes styresett fra Varieties of Democracy, har vi studert konstruksjonen av skyskrapere i ca. 150 land, fra år 1900 og fremover, totalt 4704 bygninger.

Ved hjelp av statistiske analyser finner vi at det bygge færre skyskrapere i land når de blir mer demokratiske. Våre analyser utelukker flere alternativer forklaringer på denne sammenhengen, som at den egentlig skyldes forskjeller i landenes velstandsnivå, oljeinntekter, befolkningsstørrelse, eller at det er stabile (for eksempel kulturelle eller geografiske) karakteristika ved enkelte land som gjør at de både er diktaturer og bygger mange skyskrapere.

Videre analyse antyder at en viktig grunn til denne sammenhengen, er at demokratier som regel har friere, mer uavhengige og mer aktive medier enn diktaturer. Dette setter sitt spor i dataene på flere måter. Vi undersøkte om politiske aktører i diktaturer oftere var synlig involverte i skyskraperprosjekter, og samlet inn informasjon om 100 tilfeldige bygninger (50 i diktaturer og 50 i demokratier) ved bruk av alle tilgjengelige kilder vi kunne finne: For skyskraperprosjektene i demokratier kunne vi finne informasjon om eierskapsforholdene til 92 % av byggene, mens det tilsvarende tallet for diktaturer var 64 %.

Skyskrapere som bygges i diktaturer er også systematisk mer «ekstravagante» enn de som bygges i demokratier. Dette undersøkte vi ved å måle ”overflødige høydemetre”: Mange skyskrapere har ekstra høydemetre på toppen som ikke brukes til kontorer, leiligheter, eller annen aktivitet, men som kun er til pynt. Dette illustreres godt av verdens høyeste fullførte bygning, 828 meter høye Burj Khalifa i Dubai, i De Forente Arabiske Emirater. Den øverste etasjen i dette bygget som brukes ligger «kun» 584 meter over bakken. De resterende 244 (!) meterne, eksisterer utelukkende for å fullføre den estetiske konstruksjonen. Til sammenligning er Sveriges eneste skyskraper, ”Turning Torso” i Malmö, 190 meter.

Vi vet at det stadig vekk bygges skyskrapere også i demokratier, men denne skyskraperbyggingen ser i større grad ut til å følge økonomiske motiver. Skyskrapere i demokratier bygges oftere når et land er preget av urbanisering og økonomisk velstand, altså i kontekster der dyre strukturer på mer enn 150 meter har større potensial for å være økonomisk lønnsomme. Blant diktaturer, derimot, finner vi ingen klar sammenheng mellom, for eksempel, urbanisering og antallet skyskrapere som bygges i et land – diktaturer der flesteparten av innbyggerne bor på landsbygda bygger omtrent like mange skyskrapere som diktaturer der nesten alle bor i byer.

Til sammen peker disse analysene mot konklusjonen om at diktatorer ofte har politiske og private grunner til å investere i flotte skyskraperprosjekter, selv om det skulle koste skattebetalerne dyrt. I demokratier vil færre slike ulønnsomme prosjekter vinne frem.

Speaking truth to power – är tjänstemännen på Regeringskansliet beredda att utmana statsråden?

I den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen kretsade många frågor kring hur mycket statsråden och statsministern egentligen visste om de problem som fanns beträffande myndighetens hantering av känsliga datauppgifter. I vilken utsträckning som de ansvariga statsråden hade kunskap om situationen hänger samman med vad tjänstemännen på departementen egentligen förde vidare till sina chefer. I en nyligen publicerad artikel har Peter Munk Christinansen, Birgitta Niklasson och jag studerat hur tjänstemän på regeringskanslierna i Danmark och Sverige resonerar kring det egna agerandet i händelse av att regeringens politik skulle riskera att skada landets nationella intressen. Resultaten pekar på att tjänstemännen skulle föra fram sina klagomål uppåt i hierarkin. Däremot skulle de vara mer sparsamma med att prata om saken med kollegor på andra departement och de skulle definitivt inte läcka information till journalister. Läs mer

Partierna och strategisk röstning i riksdagsvalet 2018

Det här är ett gästinlägg av Annika Fredén, Lektor i statsvetenskap vid Karlstads universitet.
***

Det är snart dags att gå till valurnorna igen, och nu vet vi mer om varför vi röstade som vi gjorde i riksdagsvalet. I en ny rapport undersöker jag fenomenet ”strategisk röstning”, som innebär att väljaren röstar på ett annat parti än det eller de partier han eller hon gillar bäst. Den visar att 15 procent röstade potentiellt ”strategiskt” i 2018 års riksdagsval. Kristdemokraterna var det parti som fick högst andel strategiska röster. Även Socialdemokraterna fick hög andel strategiska röster jämfört med tidigare val, och det var få som kastade bort sin röst på ett parti som inte tog plats i riksdagen.

Fyraprocentsspärren har länge fungerat som en stark mekanism för koordinering i svenska riksdagsval. De flesta känner till spärren, och syskonpartier – på 1980-talet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och idag Moderaterna och Kristdemokraterna – hjälper varandra för att båda parterna ska ta plats i parlamentet. I detta val framstod även Miljöpartiet som ett potentiellt mål för strategiska röster, då deras plats i riksdagen skulle avgöra om vänsterblocket fick fler röster än högerblocket. Resultatet vet vi: MP kom in och bildade regering med S, samtidigt som KD fick en rejäl skjuts in mot valdagen.

I Valforskningsprogrammets valundersökning finns utförlig data på väljarnas preferenser inför och efter valet, och deras självrapporterade partival, vilket är den data jag utgått från i analyserna. När väjarnas partipreferenser innan valet jämförs med det parti de faktiskt röstade på ser vi att KD var det parti som fick högst andel röster från väljare som sympatiserade med något annat parti: partiet fick i riksdagsvalet 2018 inte mindre än 42 procent potentiellt strategiska röster (se figur nedan, där andelen strategiska röster per parti i riksdagsvalet 2018 jämförs med andelen 2014 ).

De flesta av KD:s strategiska väljare kom från Moderaterna, och även sympatisörer från de andra borgerliga partierna röstade frikostigt på partiet på valdagen. Det parti som i andra högsta grad fick sympatisörer från ett annat parti i årets val (22 procent) var Liberalerna som fortfarande gör skäl för sitt namn ”partibytarnas Hallsberg” (jmfr Oscarsson & Holmberg). Överlag överensstämmer detta med de mönster vi sett de senaste valen. Det är framförallt på (f d) Allianssidan som väljare byter parti. Det är också en relativt hög andel strategiska röster på Socialdemokraterna och en låg andel strategiska röster på Sverigedemokraterna om vi jämför med förra valet (2014).

Siffrorna bygger på en analys av respektive partis väljare och det eller de partier väljaren som röstade på partiet gav högst värde på en 11-gradig gilla-skala mellan -5 till +5. Andelen av partiets väljare som inte hade det parti som de röstade på som sitt mest gillade i förvalsundersökningen, d v s innan riksdagsvalet, är den procentsats som anges i figuren. Totala andelen svarande var 2567 riksdagsvalet 2018 och 737 riksdagsvalet 2014. (För en mer utförlig beskrivning av datan inklusive väljarströmmar mellan partierna, se Fredén, 2019.)

I forskning om strategisk röstning anges främst tre olika typer av skäl att rösta strategiskt: oviljan att ”kasta bort” sin röst på ett parti som har liten chans att ta sig in i parlamentet, viljan att rösta på ett stort parti som har chans att leda regeringsbildningen, och viljan att rösta på ett litet parti för att hjälpa det komma över spärren till parlamentet. Dessa mekanismer ser ut att ha varit ovanligt jämnt förekommande i detta riksdagsval vilket bidrog till det jämna slutresultatet.

En annan viktig del i teorin om strategisk röstning är att se till konsekvenserna av partivalet, främst regeringsbildning. I valundersökningen finns sedan 2014 även en fråga där den svarande får ange att ”partiet behövs för att bilda min önskeregering” som ett viktigt skäl.  Även här angav väljare som röstade på Socialdemokraterna och Kristdemokraterna (i likhet med väljare som valde Sverigedemokraterna och Moderaterna) förhållandevis ofta detta som ett viktigt skäl.  Opinionsmätningar inför EU-valet och preliminära analyser av SOM-institutets data som samlades in någon månad efter riksdagsvalet 2018 tyder på att KD sedan dess fått fler av sina strategiska väljare att faktiskt gilla partiet. Hur den utvecklingen fortsätter återstår att se.

Källor

Cox, G. 2018. Portfolio-maximizing strategic voting in parliamentary elections, s 265-282 i (reds.) Herron, E., Pekkanen, R. J. & Soberg Shugart, M. The Oxford Handbook of Electoral Systems, Oxford University Press.

Fredén, A. 2019. Strategisk röstning i riksdagsvalet 2018. Rapport 2019:2, Valforskningsprogrammet Göteborgs universitet. Tillgänglig via https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1722/1722407_rapport-2019-2-fred–n–2019–strategisk-r–stning-i-riksdagsvalet_final.pdf

Oscarsson, H & Sören Holmberg. 2016. Svenska väljare. Stockholm: Wolters Kluwer.

SVT. 2019. “Väljarbarometern: De blir EU-valets vinnare och förlorare”. SVT webb, 29 mars 2019, tillgänglig via https://www.svt.se/nyheter/inrikes/valjarbarometern-de-blir-eu-valets-vinnare-och-forlorare