Speaking truth to power – är tjänstemännen på Regeringskansliet beredda att utmana statsråden?

I den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen kretsade många frågor kring hur mycket statsråden och statsministern egentligen visste om de problem som fanns beträffande myndighetens hantering av känsliga datauppgifter. I vilken utsträckning som de ansvariga statsråden hade kunskap om situationen hänger samman med vad tjänstemännen på departementen egentligen förde vidare till sina chefer. I en nyligen publicerad artikel har Peter Munk Christinansen, Birgitta Niklasson och jag studerat hur tjänstemän på regeringskanslierna i Danmark och Sverige resonerar kring det egna agerandet i händelse av att regeringens politik skulle riskera att skada landets nationella intressen. Resultaten pekar på att tjänstemännen skulle föra fram sina klagomål uppåt i hierarkin. Däremot skulle de vara mer sparsamma med att prata om saken med kollegor på andra departement och de skulle definitivt inte läcka information till journalister.

Vad bör en tjänsteman göra om hon eller han anser att den politik som regeringen för skadar landet? Enligt det klassiska weberianska idealet är det enkelt. En tjänsteman ska genomföra ett politiskt beslut som bäst överensstämmer med beslutsfattarnas intentioner.

Ett sådant förhållningssätt har ifrågasatts utifrån både normativa och empiriska argument. Forskare har pekat på att tjänstemännen i kraft av sin specialkompetens, erfarenhet och centrala position i genomförandeprocesser inte kan avstå från att delge beslutsfattarna sina råd. Vidare har erfarenheter av despotiska ledare försvårat det weberianska förhållningssättet. Men samtidigt är ett grundantagande i den representativa demokratin att det är de demokratiskt valda politikerna som väljarna ska hålla till ansvar för vad de har eller inte har gjort. Självsvåldiga tjänstemän bortom väljarnas kontroll bör därför inte ges för stora friheter att agera efter eget tycke. Dilemmat är varken nytt eller har något självklart svar.

I ett större forskningsprojekt, där vi jämförde politiska och opolitiska tjänstemännen på regeringskanslierna i Danmark och Sverige, frågade vi oss hur tjänstemän skulle agera om regeringen i respektive land bedrev en politik som riskerade att skada nationella intressen. Och om det fanns skillnader på hur politiska och opolitiska tjänstemän skulle agera. Anledning till att vi jämförde Danmark och Sverige var utifrån tanken att ländernas politiska organisering är tämligen lika varandra, men att regeringskanslierna ser helt olika ut. I Sverige finns det cirka 200 politiska tjänstemän medan det i Danmark endast finns ett fåtal. Det vi närmare vill studera är två olika typer av politiseringar. En där politiseringen sker genom vilken typ av personer som anställs och en annan där politisering äger rum med utgångspunkt i vilken typ av uppgifter tjänstemännen utför. Vi har i två andra studier påvisat hur de opolitiska danska tjänstemännen i högre grad än de svenska dito politiseras genom sina arbetsuppgifter. De opolitiska tjänstemännen i Sverige har det alltså lättare att vara just opolitiska tack vara att de finns politiska tjänstemän som gör det som hör den politiska världen till.

För att återgå till den aktuella studien. Frågan som tjänstemännen fick besvara löd: ”Om regeringen skulle driva en linje inom Ditt ansvarsområde som var lagenligt, men som du ansåg skulle skada landet märkbart, hur troligt är det då att du skulle använda dig av följande handlingsalternativ?” Svarsalternativen var: ”Inte uttrycka min tveksamhet, utan lojalt verka för att linjen drevs igenom”, ”Inte uttrycka min tveksamhet, men i mitt dagliga arbete ändå försöka verka för att regeringen på sikt bytte linje”, ”Uttrycka min tveksamhet internt, via min chef”, ”Uttrycka min tveksamhet internt, i ett direkt utbyte med den politiska ledningen på mitt departement”, ”Uttrycka min tveksamhet externt, genom samtal med personer från andra departement”, ”Uttrycka min tveksamhet externt, via media utan att meddela den politiska ledningen.” Svarsskalan som användes var ”Mycket troligt”, ”Ganska troligt”, ”Inte särskilt troligt”, ”Inte alls troligt” samt ”Vet ej”. I redovisning har inte det sistnämnda alternativet tagits med. Det var cirka 5 % som svarade att de inte visste. I figuren nedan redovisas resultaten. Undersökningen genomfördes 2012.

Figur 1. Politiska och opolitiska tjänstemäns agerande i händelse av att regeringens politik skulle hota nationella intressen i Danmark respektive Sverige (%)

Figur 1 visar hur svaren fördelade sig mellan de olika handlingsalternativen. Det övergripande resultatet är att både politiska och opolitiska tjänstemän i respektive länder skulle prata med sina chefer om de anade oråd. Bland de opolitiska tjänstemännen är det mer än 90 % som uppger att de skulle lyft kritiken uppåt i hierarkin. De politiska tjänstemännen skulle i första hand prata med den politiska ledningen, vilket faller sig naturligt. Det är vidare så att de opolitiska tjänstemännen i Sverige är mer benägna att prata med den politiska ledningen än vad som är fallet i Danmark. Knappt en fjärdedel av de opolitiska tjänstemännen i Danmark uppger att det är ”väldigt troligt” att de skulle prata med den politiska ledningen medan kollegorna i Sverige närmar sig 40 %.

Vi kan också se att det är mycket mer sannolikt att kritiken skulle ventileras internt än externt. Intressant att notera är att tjänstemännen oavsett om de är politiskt tillsatta eller inte skulle avstå från att diskutera sin kritik med kollegor på andra departement. Det hela påminner lite om hur de politiska partierna brukar fungera – det är inte några större problem med att framföra kritik till ledningen. Men det är på villkoret att kritiken sköts på rätt sätt, det vill säga att det görs internt. Det intrycket förstärks när man tittar på tjänstemännens beredvillighet att prata med journalister. Att läcka information till media är mer eller mindre ett otänkbart alternativ för de allra flesta politiska och opolitiska tjänstemän i Danmark och Sverige.

Utifrån våra resultat är det högst sannolikt att både den politiska och den opolitiska ledningen på Regeringskansliet skulle få höra kritik i händelse av att tjänstemännen hyste farhågor om att regeringen bedrev en politik som ansågs skada landets intressen. I vilken utsträckning våra resultat direkt går att överföra till vem som visste vad i samband med IT-skandalen på Transportstyrelsen är oklart. Men om jag tillåter mig att spekulera verkar det mindre troligt att den politiska ledningen inte skulle ha fått någon information, däremot verkar förvirringen mellan departementen och kommunikationen dem emellan vara mer sannolik. I känsliga frågor hålls kritiken internt, men informationen skickas som sagt uppåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s