Folket, eliterna, forskningen och kommunsammanläggningar

I skuggan av Europaparlamentsvalet, fick invånarna i Ölandskommunerna Borgholm och Mörbylånga (faktiskt, igen) folkomrösta om ett samgående. Ett tidigare försök gjordes 2009, men en klar majoritet röstade nej då. Och trots visst hopp om positivt utfall denna gång, blev det ett tämligen tydligt nej till sammanläggning också nu: 7597 ”nej” mot 5793 ”ja”.

Det finns fler moderna exempel på berörda invånarnas ovilja att gå ihop med grannkommuner när sammanläggning är på tapeten. År 2004 blev det nej till sammanläggning mellan Bräcke och Ragunda. Samma erfarenhet gjordes i Bengtsfors år 2014 där medborgarna fick ta ställning till uppgående i den tänkta ”Dalslandskommunen”. Också här röstade invånarna ned förslaget

Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

* * *

I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckman nyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.

I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.

Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.

* * *

Har regn påverkat förtidsröstningen till EU-valet?

Tidvis regn, säger SMHI om dagens väder, denna valdag. Kan det påverka valdeltagandet? Tidigare Mycket Viktig forskning som Mikael Persson, Richard Öhrvall och jag genomfört tyder på motsatsen. I en analys av det svenska valdagsvädret sedan 1970-talet såg vi inget samband med valdeltagandet (läs mer om det här). I bland annat USA har andra analyser dock visat att mycket regn verkar göra att färre drar sig iväg till vallokalen.

Hypotesen är ändå svår att släppa. Någon skillnad borde det väl ändå göra. Ingen gillar väl att bli blöt? Särskilt om valet upplevs spela liten roll i allmänhet.

Dagens val borde vara vad vi inom statsvetenskapen kallar ett ”most likely case”. Valdeltagandet kommer bli betydligt lägre än i riksdagsvalet. Och om man dessutom inte tittar på det slutliga valdeltagandet, utan på förtidsröstandet, dvs hur om det flyter in färre röster till vallokaler de dagar då det regnar, är det ännu mer sannolikt att hypotesen får stöd. Funkar den inte i det här fallet kan den mest största säkerhet avskrivas helt.

Om det börjar regna en dag man tänkt förtidsrösta är det ju bara att göra det dagen därpå, eller dagen efter det. I den begränsade meningen borde väl regn kunna spela roll?

Hur slutar Europaparlamentsvalet 2019?

Fredag kväll 24 maj 2019. I SVT börjar snart den avslutande debatten mellan partiernas toppkandidater. För de flesta väljare är det nya bekantskaper. Mycket står på spel. Kandidater betyder mer i samband med EP-val än vad vi är vana vid från andra val. Sverige är en valkrets. Potentiellt har personkryss större påverkan. Kandidaternas framtoning, personligheter och expertisområden kan förmå väljare som överväger att rösta på partiet att göra slag i saken eller dra öronen åt sig.

Hur slutar valet? De fem senaste mätningarna från opinionsinstituten (publicerade mellan 19-24 maj) har vi på Valforskningsprogrammet vägt samman (se TV4s bevakning här). Sammanvägningen ger en fingervisning om hur det kommer gå i Europavalet. Men kom ihåg att träffsäkerheten brukar vara sämre i EP-val eftersom röstviljan är lägre och andelen osäkra större: I skrivande stund är det enligt instituten 25-30 procent av väljarna som ännu inte bestämt partivalet. Vi vet från våra omfattande analyser av de fem tidigare Europaparlamentsvalen att väljarna är senare till beslut.

Vänsterpartiet: 7,4 procent +1,1 pe
Socialdemokraterna: 23,4 procent -0,8 pe
Centerpartiet: 9,3 +2,8 pe
Liberalerna: 4,2 -5,7 pe
Moderaterna: 15,3 +1,6 pe
Kristdemokraterna: 10,2 +4,3 pe
Miljöpartiet: 9,9 -5,5 pe
Sverigedemokraterna 17,6 +7,9 pe

Om sammanvägningen av opinionsmätningarna vore valresultat: Jämfört med det senaste Europaparlamentsvalet i maj 2014 kan vi förvänta oss att tre partier tillhör de stora förlorarna: Liberalerna (-5,7 pe), Miljöpartiet (-5,5 pe) och Feministiskt initiativ (-4,3 pe). I mandat betyder förlusterna att L tappar ett mandat, MP två mandat och FI sitt enda mandat.

Två partier hör till de stora vinnarna om sammanvägningen blir valresultat. Sverigedemokraterna mer än dubblerar sitt röststöd och stannar på 17,6 procent (+7,9 procent), får fyra mandat och blir näst största parti. Även Kristdemokraterna gör sitt bästa valresultat någonsin i ett EP-val med 10,2 procent (+4,3). Centerpartiet når också sitt bästa valresultat i ett Europaparlamentsval med 9,3 procent (+2,8).

Om sammanvägningen vore valresultat blir det följande tjugo kandidater som tar de svenska platserna i Europaparlamentet 2019-2024. Det gäller förstås under förutsättning att väljarna inte möblerar om på sina listor. Till den konservativa partigruppen (EPP) ansluter fem svenska kandidater: Skyttedal och Lega (KD) samt Tobé, Polfjärd, Warborn (M). Till den liberala partigruppen (ALDE) ansluter Federley, Al-Sahlani (C) och Karlsbro (L). Till den socialdemokratiska gruppen (S&D) ansluter Fritzon, Danielsson, Guteland, Bergkvist och Incir. Den gröna gruppen (G/EFA) får två svenska representanter: Bah Kuhnke och Holmgren (MP). Till vänstergruppen (GUE/NGL) ansluter Björk (V). Till den konservativa partigruppen (ECR) ansluter Lundgren, Stegrud, Weimers och Nissinen. Just i detta nu är det Süssner-Rubin (V) som har det tjugoförsta mandatet, det så kallade ”Brexit”-mandatet som tilldelas Sverige om och när Storbritannien lämnar EU.

Som en sista not kan vi passa på att påminna om att det finns ingen risk att 20 mandat inte skulle räcka för att ge alla partier som får fler än fyra procent av rösterna minst ett mandat. Simuleringar av 10 miljoner EP-valresultat där 8 partier klarar fyraprocentspärren visar att den magiska gränsen går vid 19 mandat. Vid 18 mandat finns det dock fortfarande en teoretisk möjlighet — även om vi här talar om helt extrema statistiska fördelningar — att ett parti blir mandatlöst trots att det får fler röster än fyra procent. Simuleringarna visar att om det bara finns 14 mandat att dela ut finns det sällsynta scenarior då ett parti kan få ända upp till 4,95 procent av rösterna och ändå bli utan mandat. Ha nu en trevlig fredagkväll och glöm inte att rösta i Europaparlamentsvalet 2019!

 

 

Ökat valdeltagande igen?

I år är det 25 år sedan svenska folket röstade ja till medlemskap i den Europeiska unionen med röstandelarna 52 mot 47. Medlemskapet i EU har i flera avseenden fått stor betydelse för svensk politik, men den betydelsen har inte återspeglats i den politiska debatten; de politiska partiernas och svensk medias intresse för EU har varit skralt. Inte heller svenska väljare har visat någon större entusiasm – i det första svenska valet till Europaparlamentet 1995 gick endast 41,6 procent av de röstberättigade till valurnorna. I de två därpå följande valen sjönk andelen röstande ytterligare och i valet 2004 hade Sverige det lägsta valdeltagandet med undantag för de då nyligen invalda EU-länderna. Det svenska valdeltagandet låg då även under nivån för EU i sin helhet. Detta trots att valdeltagandet i riksdagsval är internationellt sett högt.

Kompisröstning i Eurovision Song Contest

Nästa helg går Europa till val, för att rösta fram ledamöter till Europaparlamentet. Men redan ikväll röstar många miljoner européer i Eurovisionfinalen. I röstningsmönstren avslöjas också en del om politiken.

Åren 2003 till 2014 gav Ukraina till exempel i genomsnitt 8,7 poäng (av maximala tolv) till Ryssland. Under 2014 invaderades Ukraina sedan av ryska styrkor, och i festivaler som ordnades 2016 och 2018 fick Ryssland 0 poäng av de Ukrainska jurygrupperna. 2017, när festivalen hölls i Kiev, fick den ryska artisten inte ens inresetillstånd.

Men jurygrupperna är inte de enda som bestämmer. 2016 gav de Ukrainska telefonröstarna sin tolva till Ryssland, trots att jurygruppen gav Ryssland noll poäng. En skillnad mellan ”folket” och ”eliten,” eller bara ett uttryck för att det finns många rysktalande i Ukraina?

I de tre senaste festivalerna har röster från folket på telefon och jurygrupper vägt lika tungt, och också särredovisats. Jag har tittat lite närmare på hur de här förhåller sig till varandra., de tre senaste åren. Tidigare forskning (jo faktiskt!) har visat att det förekommer mycket kompisröstande, och att den också är större i mer korrupta länder. Men det var före den här separeringen.

Sluta kalla det ett värderingsval

Vi står inför ett värderingsval. Det vet vi, för det har bland annat Hans Dahlgren (S), Fredrik Federley (C) och Heléne Fritzon (S) sagt. Federley skriver om mord på journalister och ifrågasättande av grundläggande friheter. Fritzons främsta vallöfte är enligt egen utsago att ”stå upp för de demokratiska värderingarna.”

Det är ju bra. Jag har själv demokratiska värderingar. Representativ demokrati är det minst dåliga politiska system som någonsin har prövats.

Men det räcker inte som röstningsargument, det gör debatten inför valet sämre, och riskerar leda till att stödet för demokratin urholkas på sikt.

Folk gillar inte demokrati främst för att den är God och Fin, utan för att den levererar. Tiden efter andra världskriget ökade levnadsstandarden kraftigt i många västliga demokratier. Folk fick det bättre och bättre, när industri och handel blomstrade. Det var till stor del demokratins förtjänst. Det är svårt att få uthållig tillväxt i auktoritära system.

Levnadsstandarden har nu slutat att öka i samma takt, och har på vissa håll stagnerat, till exempel för de nedre inkomstskikten i USA, samtidigt som ojämlikheten ökar. Inte konstigt då att missnöjet med rådande system ökar. Man kan inte tro att folk ska sluta upp bakom demokratin om de inte känner att den hjälper dem.

Tänk på döden: En kommentar till Andrev Walden

Andrev Walden skriver idag i DN att han provoceras av dem som inte vill ha barn. Jag har också funderat mycket på samma sak, både ur ett personligt och ett statsvetenskapligt perspektiv.

En första förklaring till varför man som förälder kan provoceras av tanken på att välja bort barn är asymmetrin som barnafödande innebär. Att aldrig ha ett barn är något helt annat än att först ha ett barn och sen inte ha ett. När barnet väl är ute finns det ingen återvändo, och tankar på att välja annorlunda blir obehagligt förknippade med att ta bort det barn som faktiskt realiserats.

Biologin spelar också in. Driften att fortplanta sig är djupt rotad i alla djur, av evolutionära skäl. Gener som motverkar denna instinkt borde för länge sedan ha rensats bort ur arvsmassan.

Men det finns också en djupare gåta. I min forskning om politisk succession har jag gång på gång fascinerats av hur monarker planerar för vad som ska hända efter deras död. Man har planerat för successionen, förberett gravmonument, beställt postuma hyllningsskrifter, lagt historieskrivningen till rätta. För kungar och drottningar har det uppenbarligen varit viktigt att bli ihågkomna på rätt sätt; att skapa en legend. Vad spelar det för roll, om man ändå inte får höra snacket efteråt, som Magnus Uggla uttryckte det?

I en serie föreläsningar med titeln Death & the Afterlife argumenterar filosofen Samuel Scheffler för att föreställningarna om livet efter döden – i en praktisk, ickespirituell mening – har stor betydelse för hur vi lever våra liv.

Till sin hjälp tar Scheffler ett antal tankeexperiment. Tänk dig till exempel att du får veta att jorden kommer upphöra att existera en månad efter din död. Du kommer alltså inte att uppleva några negativa konsekvenser av det själv, eftersom du inte kan uppleva något efter döden. Men likväl kommer många aktiviteter nu framstå som mindre meningsfulla.

Ta exemplet med att forska efter ett botemedel mot cancer. Många som gör det idag räknar inte med att något sådant kommer upptäckas under deras livstid. Men om nu världen ska gå under strax efter ens egen död vet man med säkerhet att det aldrig blir något botemedel. Varför då lägga tid på det nu?

Scheffler visar alltså att vi dagligdags räknar med att saker och ting ska fortsätta även efter vår död. Vi fäster vikt vid mänsklighetens fortlevnad. Kanske låter det för en ickefilosof helt uppenbart, men om man verkligen tänker på det är det inte självklart, givet att man själv inte påverkas under sin egen livstid.

Schefflers resonemang sätter, tror jag, fingret på något essentiellt i föräldraskapet. Barn skapar en mycket tydlig och påtaglig koppling till livet efter den egna döden. Tidshorisonten förlängs.

Utan barn blir omsorgen om framtiden mindre uppenbar, vilket i sin tur har återverkningar på meningsfullheten i nutiden. ”Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden, och de bara finner sig i att kapa grenen,” skriver Walden om de barnlösa.

Nu kan man i och för sig bry sig om andra människor än sina egna barn. En annan filosof, Derek Parfit, menade att minnen i mångt och mycket är det som skapar vår identitet (ett tankeexempel till: Tänk att du kopierar alla atomer i din kropp. Båda exemplaren av dig kommer minnas ditt liv och uppleva sig vara ”du”.)

Men minnen av dig finns ju också hos andra. På så sätt kommer din identitet att leva vidare efter döden, så länge någon minns dig. Parfit uttryckte det vackert:

”Mitt liv framstod som en glastunnel, genom vilken jag färdades snabbare varje år, och i slutet väntade mörker. Men när jag började tänka annorlunda försvann glastunnelns väggar. Nu lever jag ute i det fria. Det finns fortfarande en skillnad mellan mitt och andras liv. Men skillnaden är mindre. Andra människor är närmare. Jag är mindre upptagen av resten av mitt eget liv, och mera upptagen av andras.”

Man måste inte ha barn för att det här resonemanget ska gälla. Mig veterligen hade Parfit inga.

”Ett samhälle växer sig starkt när gamla människor planterar träd under vilkas skugga de vet att de aldrig kommer sitta,” enligt ett grekiskt ordspråk. En kung som inte planerar för successionen lämnar sitt kungarike till kaos, och utan en tanke på framtiden är det svårt att hitta mening i nuet.

Egentligen är det, i filosofisk mening, inget unikt med att få barn. Men föräldraskap gör att frågorna blir mindre filosofiska och mer konkreta. Framtiden tränger sig på, vare sig man vill eller inte.

Yngre och äldre förtroendevalda

I vilken grad våra förtroendevalda är representativa för den röstberättigade väljarkåren är en viktig aspekt av den representativa demokratin. Deskriptiv, eller social, representation är en vanlig representationsprincip och innebär en strävan att de förtroendevalda ska spegla den demografiska sammansättningen i väljarkåren. Vanliga aspekter som jämförs är kön, ålder och etnisk bakgrund. I det här inlägget ska jag beskriva representation utifrån ett åldersperspektiv med fokus på den yngsta respektive den äldsta åldersgruppen, två grupper som ofta lyfts fram som underrepresenterade. Synpunkter framkommer med jämna mellanrum på att äldre saknas i Riksdagen, samtidigt som det är svårt att rekrytera yngre politiker på lokal nivå.