Tänk på döden: En kommentar till Andrev Walden

Andrev Walden skriver idag i DN att han provoceras av dem som inte vill ha barn. Jag har också funderat mycket på samma sak, både ur ett personligt och ett statsvetenskapligt perspektiv.

En första förklaring till varför man som förälder kan provoceras av tanken på att välja bort barn är asymmetrin som barnafödande innebär. Att aldrig ha ett barn är något helt annat än att först ha ett barn och sen inte ha ett. När barnet väl är ute finns det ingen återvändo, och tankar på att välja annorlunda blir obehagligt förknippade med att ta bort det barn som faktiskt realiserats.

Biologin spelar också in. Driften att fortplanta sig är djupt rotad i alla djur, av evolutionära skäl. Gener som motverkar denna instinkt borde för länge sedan ha rensats bort ur arvsmassan.

Men det finns också en djupare gåta. I min forskning om politisk succession har jag gång på gång fascinerats av hur monarker planerar för vad som ska hända efter deras död. Man har planerat för successionen, förberett gravmonument, beställt postuma hyllningsskrifter, lagt historieskrivningen till rätta. För kungar och drottningar har det uppenbarligen varit viktigt att bli ihågkomna på rätt sätt; att skapa en legend. Vad spelar det för roll, om man ändå inte får höra snacket efteråt, som Magnus Uggla uttryckte det?

I en serie föreläsningar med titeln Death & the Afterlife argumenterar filosofen Samuel Scheffler för att föreställningarna om livet efter döden – i en praktisk, ickespirituell mening – har stor betydelse för hur vi lever våra liv.

Till sin hjälp tar Scheffler ett antal tankeexperiment. Tänk dig till exempel att du får veta att jorden kommer upphöra att existera en månad efter din död. Du kommer alltså inte att uppleva några negativa konsekvenser av det själv, eftersom du inte kan uppleva något efter döden. Men likväl kommer många aktiviteter nu framstå som mindre meningsfulla.

Ta exemplet med att forska efter ett botemedel mot cancer. Många som gör det idag räknar inte med att något sådant kommer upptäckas under deras livstid. Men om nu världen ska gå under strax efter ens egen död vet man med säkerhet att det aldrig blir något botemedel. Varför då lägga tid på det nu?

Scheffler visar alltså att vi dagligdags räknar med att saker och ting ska fortsätta även efter vår död. Vi fäster vikt vid mänsklighetens fortlevnad. Kanske låter det för en ickefilosof helt uppenbart, men om man verkligen tänker på det är det inte självklart, givet att man själv inte påverkas under sin egen livstid.

Schefflers resonemang sätter, tror jag, fingret på något essentiellt i föräldraskapet. Barn skapar en mycket tydlig och påtaglig koppling till livet efter den egna döden. Tidshorisonten förlängs.

Utan barn blir omsorgen om framtiden mindre uppenbar, vilket i sin tur har återverkningar på meningsfullheten i nutiden. ”Fortplantningen är ju än så länge det närmaste vi kommer att besegra döden, och de bara finner sig i att kapa grenen,” skriver Walden om de barnlösa.

Nu kan man i och för sig bry sig om andra människor än sina egna barn. En annan filosof, Derek Parfit, menade att minnen i mångt och mycket är det som skapar vår identitet (ett tankeexempel till: Tänk att du kopierar alla atomer i din kropp. Båda exemplaren av dig kommer minnas ditt liv och uppleva sig vara ”du”.)

Men minnen av dig finns ju också hos andra. På så sätt kommer din identitet att leva vidare efter döden, så länge någon minns dig. Parfit uttryckte det vackert:

”Mitt liv framstod som en glastunnel, genom vilken jag färdades snabbare varje år, och i slutet väntade mörker. Men när jag började tänka annorlunda försvann glastunnelns väggar. Nu lever jag ute i det fria. Det finns fortfarande en skillnad mellan mitt och andras liv. Men skillnaden är mindre. Andra människor är närmare. Jag är mindre upptagen av resten av mitt eget liv, och mera upptagen av andras.”

Man måste inte ha barn för att det här resonemanget ska gälla. Mig veterligen hade Parfit inga.

”Ett samhälle växer sig starkt när gamla människor planterar träd under vilkas skugga de vet att de aldrig kommer sitta,” enligt ett grekiskt ordspråk. En kung som inte planerar för successionen lämnar sitt kungarike till kaos, och utan en tanke på framtiden är det svårt att hitta mening i nuet.

Egentligen är det, i filosofisk mening, inget unikt med att få barn. Men föräldraskap gör att frågorna blir mindre filosofiska och mer konkreta. Framtiden tränger sig på, vare sig man vill eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s