Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

Det här är ett gästinlägg av Björn Östbring, fil. dr i statsvetenskap och litteraturredaktör för Statsvetenskaplig tidskrift.

* * *

I en recension i Svenska Dagbladet gav opponenten Ludvig Beckman nyligen ett negativt omdöme åt min avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori. Det är naturligtvis inte lönt att försöka invända mot själva omdömet. Men till presumtiva läsare finns dock ett behov av att tydliggöra huvuddragen i min position och analys, så att de inte missförstås. Inte minst eftersom avhandlingen även uppmärksammats på flera håll i dagspressen kan det vara värt att tillgängliggöra en mer akademisk sammanfattning av några av avhandlingens huvudsakliga poänger.

I avhandlingen sammanför jag två olika politisk-teoretiska diskussioner. Dels en normativ diskussion kring den potentiella konflikten mellan universella rättigheter och ideal å ena sidan och avgränsade medborgerliga rättigheter och skyldigheter å den andra. Dels en diskussion som jag benämner som metateoretisk: en dimension som innefattar grundläggande antaganden om hur politik och samhälle fungerar, och om hur normativa ideal förhåller sig till hur världen är beskaffad. Inom den senare diskussionen aktualiseras frågor om i vilken mån empiriska omständigheter ska tillåtas påverka våra normativa resonemang, det vill säga påverka våra uppfattningar om vad som borde göras och hur världen borde vara inrättad. Normativa diskussioner om migrationsfrågor – där diskussionen ofta förs mellan ”liberala nationalister” och ”liberala universalister” – integreras således med reflektioner om den metateoretiska konfliktlinjen inom politisk teori generellt, nämligen den under det senaste decenniet mycket framträdande diskussionen mellan “idealister” och “realister”.

Jag visar i avhandlingen på hur resonemang hos liberala universalister respektive liberala nationalister avspeglar inte bara normativa skillnader utan också olika metateoretiska utgångspunkter. Jag tar därtill ställning för en liberal nationalism och riktar kritik mot liberala universalisters ofta långtgående idealistiska utgångspunkter. En långtgående idealism leder till, argumenterar jag, att den normativa teorin ger en missvisande bild av de politiska och moraliska frågor som medborgare och politiker har att hantera, och att sådan teori därför utgör en vansklig grund för vägledning och policyrekommendationer.

* * *

Beckman, som med avhandlingens termer kvalar in som liberal universalist likaväl som metateoretisk idealist, målar i sin recension upp en bild av att avhandlingen handlar om huruvida politiken ska styras av moraliska skäl eller styras av praktiska hänsynstagande kring vad som är möjligt. Här är några exempel:

  • ”Den centrala tesen i avhandlingen är att migrationspolitiken hellre bör vara genomförbar än att försöka tillgodose moraliska krav.”
  • ”Med hänvisning till kravet på realism tycks Östbring mena att vi inte behöver ägna oss åt kritisk prövning av hur politiken hanterar motstridiga intressen och värden.”
  • ”Avhandlingen [utmynnar] i slutsatsen att argumentation och värderingar inte spelar någon roll. Migrationspolitiken behöver inte vara moraliskt försvarbar. Det är tillräckligt att den kan efterlevas.”

I Beckmans beskrivning står alltså moral och värderingar på ena sidan, och på den andra sidan hänsyn till genomförbarhet och vad som är möjligt att människor och stater kommer att efterleva. Avhandlingsförfattaren beskrivs ha tagit ställning för det senare slaget av hänsyn, som alltså i samma ögonblick anses medföra att man gett upp alla normativa och kritiska anspråk.

Detta sätt att beskriva saken fångar inte riktigt den realistiska position som jag förespråkar. Förvisso utgår avhandlingen från att genomförbarhet och förväntad efterlevnad är viktiga hänsynstaganden för en politiker. Politik kan inte vara en tävling i goda intentioner: om en lag instiftas men inte efterlevs så uppnås inte de värden och syften som motiverade lagstiftningen, och i värsta fall uppstår rent kontraproduktiva effekter för dessa eller andra värden – för att inte tala om förluster i tillit, förtroende och legitimitet. Det är detta som ger upphov till svåra frågor inom politisk etik: vad gör man om den “rätta” handlingen eller lagen samtidigt är “omöjlig”, eller åtminstone utgör ett osäkert och riskabelt projekt? Ska man rida fram som moralist och strida för sin sak, eller ska man pragmatiskt kompromissa bort moraliska värden för att säkra att lagstiftningen eller handlingen uppfattas som legitim och acceptabel? Denna problembeskrivning är dock inte mer än en utgångspunkt i avhandlingen.

Vad avhandlingen handlar om är snarare vad denna aspekt av politikens natur innebär för hur normativ politisk teori i sin tur bör bedrivas. I vilken mån bör förväntad acceptans, stöd och efterlevnad tas hänsyn till när vi resonerar om vad som ska betraktas som det rätta och önskvärda? Med andra ord gäller frågan hur vi kommer fram till vad våra ideal och värderingar innebär och kräver av oss i en viss kontext. Den realistiska positionen förnekar att moraliska krav bör specificeras på ett sätt som helt och hållet föregår frågor om kontext, tillämpning och genomförbarhet. Just den skarpa gränsdragning och åtskillnad som Beckmans beskrivning utgår från – att en normativ princips önskvärdhet och moraliska giltighet är helt separerat från frågan om dess genomförbarhet – är i fokus för den realistiska kritiken. Avhandlingen kan därför inte sammanfattas att den förespråkar att politiken ”hellre bör vara genomförbar än att försöka tillgodose moraliska krav”. Tesen är istället att genomförbarhet bör spela en roll när vi inom normativ teori diskuterar vad dessa krav bör innefatta.

* * *

Jag intar därmed en position i en debatt inom normativ teori som ibland förs under rubriken ”faktakänslighet”, och den metodologiska principen i fokus formuleras som ”bör implicerar kan” (ought implies can). Det existerar en grundläggande skillnad mellan de som anser att genomförbarhetsbegränsningar är viktiga hänsynstaganden för att normativ teori ska komma fram till giltiga principer, och de som tvärtom anser att hänsyn till sådana begränsningar leder till missvisande resultat eftersom de normativa idealen då tillåtits ”dras ner” av praktiska hänsynstaganden. Men uppdelningen motsvarar inte en kontrast mellan å ena sidan en amoralisk realist som bara bryr sig om det praktiskt möjliga och å andra sidan en moralisk och värderingsmässig utgångspunkt. John Rawls är ett talande exempel. För Rawls var det självklart att en rättviseteori måste ta hänsyn till vad som i en grundläggande mening är genomförbart med tanke på människors benägenheter och moraliska motivation: ”However attractive a conception of justice might be on other grounds, it is seriously defective if the principles of moral psychology are such that it fails to engender in human beings the requisite desire to act upon it” (Rawls 1999: 126). Rawls val av rätteviseprincip innebar ett hänsynstagande till människors tendens att styras av ekonomiska incitament och till huruvida det är troligt att institutioner som är inrättade enligt principen kan erhålla stöd över tid (det vill säga vara “stabil”, för att använda Rawls terminologi).

I denna fråga står jag således på Rawls sida, om än att jag likt många andra realister kritiserar Rawls för att på andra sätt föra sig med alltför idealiserande antaganden och metoder. Beckman, å sin sida, tillhör möjligen vad jag i avhandlingen kallar för ”starka” idealister. Dessa tenderar att anse att Rawls teori är otillräckligt ”moralisk” genom att den tar hänsyn till människors tänkbara respons på de ekonomiska incitament som olika fördelningsprinciper skulle ge upphov till. Den starka idealismen kännetecknas av att på ett principiellt plan frigöra den normativa teorin från genomförbarhetsbegränsningar, inkluderat människors moralpsykologiska och socialpsykologiska benägenheter. Den första och viktigaste uppgiften för den normativa teoretikern anses vara att fastställa innebörden av ideal och principer oaktat om de kan förväntas gå att genomföra, efterleva och erhålla stöd. I kontrast till Rawls kan det låta så här: “If it should turn out that the correct principles of justice cannot be stably realized because of some feature of human nature, it would be important for us to acknowledge this aspect of our psychology as something we regret” (Lister 2017: 118).

I avhandlingen beskriver jag vilka syften och synsätt på politisk teori som skiljer realism från “svag” respektive “stark” idealism. Risken med en för långtgående realism är att den tappar all kritisk udd och automatiskt rekommenderar status quo, medan risken med långtgående idealism beskrivs som en risk att den normativa teorin blir irrelevant och missvisande för existerande problem och aktörer. Min kritik riktar sig framförallt mot företrädare för stark idealism.

* * *

Tyvärr behandlar jag däremot inte problemet med hur man undviker riskerna med alltför långtgående realism. Men det är bäst att klargöra att jag alltså inte står för den position som Beckman tycks tro att jag företräder, det vill säga ett slags extrem realism som ger upp alla normativa ambitioner och kritiska anspråk, och som i slutändan innebär att politiker gör bäst i att strunta i moraliska värden. Om man missförstår min position på detta sätt så skulle min kritik av stark idealism för övrigt bli obegriplig. För denna kritik går ut på att normativa principer verkligen bör vägleda politiska aktörer, och att den starka formen av idealism innebär att teoretikern åsidosätter den viktigaste arbetsuppgiften: att väga samman olika hänsynstaganden och motivera principer som kan vägleda handlandet i de målkonflikter som politiker och medborgare står inför.

Det slags realism som jag diskuterar i avhandlingen (det finns även andra typer av realism) utgår från att normativa omdömen är viktiga skäl för handling. Omdömen så som ”orättvist” eller ”odemokratiskt” anses, som i vardagsspråket, innebära en praktisk uppmaning att vi borde ändra lagar och regler på ett visst sätt. Det är denna handlingsorienterade syn på normativa omdömen som förklarar varför de normativa teorier som ligger till grund för sådana omdömen måste ta hänsyn till genomförbarhet och empiriska omständigheter. Realister utgår från att syftet med politisk teori att vägleda politisk handling och utformandet av institutioner, och att en giltig normativ princip kombinerar hänsyn till inneboende värden med genomförbarhet. Om en princip skulle möta massiv icke-efterlevnad även under gynnsamma omständigheter så är det inte en önskvärd princip, ty att försöka införa en sådan princip skulle leda till ett katastrofalt utfall. Samma sak gäller om det skulle kunna gå att uppbåda efterlevnad men att det måste ske till priset av drakoniska kontroll- och sanktionsmöjligheter. Genomförbarhet i denna bemärkelse är i allra högsta grad en normativ angelägenhet om vägledning är syftet med politisk teori.

Starka idealister betraktar istället ideal och principer som i första hand måttstockar med vilka handlingar och institutioner kan utvärderas. Denna funktion är på motsvarande sätt skälet till varför valet av princip inte bör ta hänsyn till praktiska hänsynstaganden kring hur människor kan förväntas bete sig, ty det vore att förvanska måttstocken i syfte att uppnå ett godkänt mätresultat. Synsättet kommer till exempel till uttryck i Beckmans recension när han beklagar sig över att den realistiska positionen “inte gör skillnad på åtgärder som bidrar till att göra demokratin uthållig och som gör det politiska systemet mer demokratiskt”, eftersom en sådan distinktion behövs för att kritiskt bedöma olika beslut eller reformförslag. Starka idealister anser att normativa principer bör formuleras utan någon hänsyn till genomförbarhet, eftersom vi först måste fastställa innebörden av våra ideal och värden så att vi sedan kan avgöra vad olika tänkbara institutionella arrangemang innebär för kompromisser och kostnader. Det är således inte ett motargument mot en princip i denna primärt utvärderande roll att principen skulle vara omöjlig att fullt ut institutionalisera eller att sådana försök skulle leda till kontraproduktiva resultat. Frågan om genomförbarhet är sekundär, eftersom det främsta syftet med politisk teori är att normativt utvärdera hur väl olika institutioner och handlingar uppfyller ett ideal eller uppnår ett värde.

Min kritik av den starka idealismen tar fasta på att man kan vända på detta mynt. Just på grund av att den normativ teorin formulerats utan hänsyn till genomförbarhet och hållbarhet så kan den inte sägas fastställa “moraliska krav”, betraktas lägga ribban för vad som är “moraliskt försvarbart”, eller i någon annan vedertagen mening betraktas som handlingsföreskrivande. Den utvärderande funktionen uppnås genom att renodla och skala bort andra hänsynstaganden, vilket i samma veva innebär att det är oklart vilken tyngd de kan ha som skäl för konkret handling. Starka idealister erkänner ofta själva att de principer som de förespråkar inte nödvändigtvis ska betraktas som vägledande eller föreskrivande. Gerald Cohen, till exempel, ansåg inte att en rättviseprincip nödvändigtvis bör implementeras. Han betraktade det som två olika frågor varav bara den ena var av genuint intresse för politisk filosofi: ”The question for political philosophy is not what we should do but what we should think” (Cohen 2003: 243). Inom detta slags politiska teori diskuteras alltså principer under förutsättning att de inte nödvändigtvis har någon särskilt direkt bäring för lagstiftning eller institutioners utformning. Med den starka idealismens tankesätt uppstår därmed ett potentiellt mycket stort glapp mellan teorins principer och ideal och frågan om vad som bör göras i praktiken.

***

En av realisternas poänger är att detta medför att politiker och medborgare lämnas i sticket av normativ politisk teori. Beckman anser att jag spelar mot “öppet mål” i den mån avhandlingen tar sikte på den svenska kontexten, eftersom de politiska partierna har “haft mycket svårt att på ett ingående och sammanhängande vis förklara hur olika hänsynstaganden ska vägas samman i just migrationsfrågan”. Men varför har de haft det så svårt? Man ska inte överdriva betydelsen av akademisk politisk teori, men jag är övertygad om att det faktum att idealistiska utgångspunkter länge har dominerat politisk teori har bidragit till att politiker och deltagare i det offentliga samtalet uppenbarligen upplevt sig lika tvungna att i retorik bekänna sig till högstämda ideal om öppenhet som att i praktiken upprätthålla gränser och exkludering. Att politikområdet är ett “öppet mål” stödjer så att säga min poäng.

Jag kritiserar exempelvis Joseph Carens, den främste förespråkaren för öppna gränser inom politisk teori för att dra in en kil mellan önskvärdhet i teorin och frågan om vad som är önskvärt att göra. Carens anser inte, som en vanlig medborgare skulle ta för givet, att ett försvar för öppna gränser innebär åsikten att det vore önskvärt att en sådan ordning infördes i en relativt nära förestående framtid, eller att migrationspolitiken åtminstone borde tillåta så omfattande migration som möjligt. Det scenario med öppna gränser som Carens föreställer sig är dock istället ett scenario där världen är relativt jämlik och fredlig och där migrationen därför kan antas vara av ringa omfattning. Poängen med att föreställa sig en sådan ideal värld är att Carens anser att det är så vi ytterst kommer fram till en princips moraliska status, frikopplat från pragmatiska hänsynstaganden som blandar in vilka de praktiska konsekvenserna skulle vara i världen så som den råkar vara beskaffad för tillfället. Återigen, andra sidan av detta mynt är att det normativa resonemanget därmed inte anger hur migrationspolitiken bör utformas. Den praktiska implikationen av Carens försvar för öppna gränser är att försöka uppnå de omständigheter under vilka öppna gränser skulle vara önskvärt, vilket alltså innebär att undanröja den globala ojämlikheten. När det gäller migrationspolitik i direkt mening existerar det dock en avgrund (“a chasm”) mellan vad som är principiellt önskvärt från vad som är en lämplig policy.

Det låter kanske rimligt för en normativ teori att inta detta avstånd till praktisk politik. Men med mer kritiska ögon kan man notera att det innebär att Carens håller sig med omdömet att staters kontroll över migration ytterst är moraliskt orättfärdig samtidigt som han hoppas att andra aktörer kommer upprätthålla detta system givet omständigheterna. Carens förlitar sig med andra ord på att politiker inte formar migrationspolitiken efter en “moralisk” bedömning av det slag som hans teori erbjuder.

* * *

Det faktum att det går att vända på perspektivet på detta sätt illustrerar att förhållandet mellan önskvärdhet och genomförbarhet är mer komplext än den bild som kommer till uttryck i Beckmans beskrivning av min avhandling. Jag hoppas och vill tro att boken kan läsas med behållning av alla som tampas med funderingar kring dessa frågor, som är så påtagligt närvarande och svåra inom migrationspolitiken.

 

Referenser

Carens, Joseph, 2013. The Ethics of Immigration. Oxford: Oxford University Press.
Cohen, Gerald, 2003. ”Facts and Principles”. Philosophy & Public Affairs 31, nr 3.
Lister, Andrew, 2017. ”Fact-Sensitivity and the ‘Defining-Down’ Objection”. Res Publica 23, nr 1.
Rawls, John, 1999. A Theory of Justice. Revised edition. Cambridge, MA: Belknap Press.

En tanke på “Migrationspolitiska dilemman: Björn Östbring svarar Ludvig Beckman

  1. ”Starka idealister anser att normativa principer bör formuleras utan någon hänsyn till genomförbarhet, eftersom vi först måste fastställa innebörden av våra ideal och värden så att vi sedan kan avgöra vad olika tänkbara institutionella arrangemang innebär för kompromisser och kostnader.”

    ”Min kritik av den starka idealismen tar fasta på att man kan vända på detta mynt. Just på grund av att den normativ teorin formulerats utan hänsyn till genomförbarhet och hållbarhet så kan den inte sägas fastställa “moraliska krav”, betraktas lägga ribban för vad som är “moraliskt försvarbart”, eller i någon annan vedertagen mening betraktas som handlingsföreskrivande.”

    En metateoretisk idealist kan i ett steg 1 formulera en normativ princip och därefter i ett steg 2 avgöra vad olika tänkbara institutionella arrangemang innebär för kompromisser och kostnader. Varför inte se output från dessa två steg som något ”handlingsföreskrivande”? Det förklarar du inte i denna text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s