Har Jantelagen positiva eller negativa effekter?

Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, Professor vid institutionen för jämförande politik, Bergens Universitet och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs Universitet.

***

Jantelagen hör man talas om lite titt som tätt och så sent som i förra veckan aktualiserades den återigen i en krönika i Dagens Nyheter och då i lite mer positiva ordalag än vad man vanligtvis brukar stöta på. Men vad vet vi egentligen om jantelagen och dess konsekvenser?

Jantelagen som begrepp har sitt ursprung i en roman av Aksel Sandemose som utkom 1933 och handlar om livet i en fiktiv dansk småstad. Jantelagen är dock ofta utmålad som ett typiskt skandinaviskt fenomen och handlar i stort sett om att man inte skall tro att man är för mer än andra, inte sticka ut för mycket och absolut inte skryta om eventuella framgångar.

Som kulturellt fenomen har det bland annat hävdats att ett visst mått av Jante-mentalitet skulle leda till mer jämlikhet och därmed öka preferenserna för ekonomisk omfördelning. Den amerikanske statsvetaren Eric M. Uslaner har till och med hävdat att det är just förekomsten av Jantelagen som ligger bakom de jämförelsevis exceptionellt höga nivåerna av mellanmänsklig tillit i de Skandinaviska länderna. Samtidigt har det, tvärtemot, även hävdats att Jantelagen inte alls för något gott med sig och att den snarast är att betrakta som rent destruktiv i alla avseenden. Om man gräver djupare hittar man dock ganska snart belägg för att Jante-mentaliteten inte är ett särskilt typiskt skandinaviskt fenomen. I de anglosaxiska delarna av världen omnämns fenomenet som ”tall poppy syndrome” och i de asiatiska kulturerna talar man om ”the nail that stands out gets hammered down”.

Politik är lättare om man gillar att tänka

Det här är ett gästinlägg av Jacob Sohlberg, Göteborgs universitet, som forskar i ämnen i gränslandet mellan statsvetenskap och psykologi.

***

Politik kan vara ett svårt ämne. Ta bara partiernas valplattformar, vars språkmässiga komplexitet ligger på samma nivå som texter av filosofen Jürgen Habermas. Att politik ofta är svårtillgängligt får konsekvenser. Min forskning visar att ämnet drar till sig människor som i allmänhet söker kognitiva utmaningar. Samtidigt framstår det som ointressant för de som inte gillar att tänka mycket och länge.

Tidigare forskning, främst inom psykologi, har etablerat att det finns stabila personlighetsskillnader i hur mycket människor tycker om att tänka. Många upplever att det är roligt med kognitiva utmaningar, och söker aktivt upp dessa. Men att vara lagd på det sättet är inte givet. Andra väljer istället uppgifter där man inte behöver tänka särskilt mycket. Och när de trots allt ställts inför komplexa uppgifter känner de lättnad när problemet är löst – inte tillfredsställelse. På engelska kallas detta personlighetsdrag Need for Cognition (NFC), det vill säga ett kognitionsbehov. En ny studie, publicerad i Scandinavian Political Studies, behandlar just detta.

Statsvetenskaplig sommarläsning

Det här är ett gästinlägg av Olof Petersson, tidigare forskningsledare vid SNS och professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

***

Det här är en fråga om lästips. Dels undrar jag själv. Dels händer det ibland att andra undrar om det finns någon statsvetenskaplig bok som kan rekommenderas.

Det jag söker är böcker som med behållning kan läsas av samhällsintresserade människor som inte nödvändigtvis går igång på invecklade teorikonstruktioner och tekniska metodövningar. Helt enkelt vetenskaplig hållbara och välskrivna böcker som berättar något nytt om politik och samhälle.

Sidney Verba & Norman Nie: Participation in America

Ett gammalt exempel är de två böcker om politiskt deltagande som skrevs av Sidney Verba och Norman Nie: ”Participation in America” (1972) och ”Participation and Political Equality” (1978). De är mönstergilla när det gäller att pedagogiskt redovisa hur man analyserar kvantitativa data. De förändrade synen på politiskt deltagande, från en enkel skala till en flerdimensionell bild. De visade hur viktiga institutionella förhållanden, som starka organisationer, är för att öka jämlikheten.

Kanske har grannarna inom sociologi och historia varit mer framgångsrika. ”All That Is Solid Melts into Air” (1982) av Marshall Berman och ”Habits of the Heart: Individualism and Commitment in American Life” (1985) av Robert N Bellah m fl blev snabbt böcker som ”alla” borde läsa. Det närmaste vi kommer är väl Robert Putnams böcker om Italien (1993) och den ensamme bowlaren (2000).

Li Bennich-Björkman: Sörja ett liv, leva ett annat

Svenska statsvetare har också varit framgångsrika när det gäller att skriva begripligt och innehållsmättat. Några har varit särskilt skickliga i sakprosans konst. Det är fortfarande en njutning att läsa Herbert Tingsten och Carl Arvid Hessler. Bland dagens statsvetare är Li Bennich-Björkmans ”Sörja ett liv, leva ett annat: om flyktingens mörker och ljus” (2017) en bok som håller samma litterära kvalitet.

Tänk om det här blir en mer och mer sällsynt företeelse, i den internationella tidskriftspubliceringens epok. Eller om det finns ett antal goda böcker som jag har missat.

Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.