Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

Det här är ett gästinlägg av Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Inlägget är en replik på ett tidigare inlägg av Björn Östbring, som kan läsas här.

***

Björn Östbring påpekar att min recension i SvD inte fullt ut återger den komplexa position som han försvarar i sin avhandling. Så är det naturligtvis. Min text riktar in sig på några av de många resonemang som Östbring för, vilket med nödvändighet innebär att mycket som kunde ha diskuterats lämnas därhän. Det ska sägas att Östbrings avhandling nog är ovanligt innehållsrik, vilket inte är en dålig egenskap. Jag noterar också att min recension uppfattas som ”negativ”. Syftet med kritik är inte att vara negativ utan att kritiskt granska påståenden och argument.

Eftersom jag haft möjligt att framföra mina synpunkter två gånger tidigare, är det inte särskilt angeläget att än framföra dem än en gång. Låt mig därför stanna vid två påpekanden som kanske förtydligar vad oenigheten gäller.

I min recension beskrev jag Östbrings argumentation som ett försvar för en mer ”genomförbar” normativ teori om migration. Huvudtesen är att den politiska filosofin bör ha en realistisk snarare än idealistisk utgångspunkt. Genom Östbrings avhandling löper två argument för den uppfattningen. Det ena är att idealismen saknar politisk relevans; den är inte tillämpar för den värld vi lever i. Det andra är att idealismen är riskabel; den utpekar en politisk riktning som hotar förutsättningarna för ”politisk ordning”.

Är bristande tillämpbarhet ett tillräckligt skäl för att förkasta en normativ teori? Östbring menar det och hävdar att medborgarna ”lämnas i sticket” av normativa teorier som talar för en politik som inte är genomförbar. Jag tror tvärtom att Östbring underskattar relevansen av normativ kritik som inte är möjlig att omedelbart omsätta i praktisk politik. Tag som exempel politiska regimer som utövar förtryck, begår illdåd eller bedriver en orättfärdig politik. Kanske är det fråga om terrorbombningar, utrotningspolitik, eller omfattande inskränkningar av politiska rättigheter. För att kritisera eller ”utvärdera” sådana regimer krävs en princip som utgångspunkt. Den princip vi lutar oss mot kanske inte är möjlig att omsätta i praktiskt genomförbar politik här och nu. I den meningen är principen idealistisk snarare än realistisk.

Men är bristande realism ett skäl för påståendet att principiellt grundad kritik lämnar medborgarna som lever under sådana regimer i sticket? En anledning till att besvara frågorna nekande är att moraliskt informerad kritik kan påverka beslutsfattare. I motsats till vad Östbring antyder vore det önskvärt om de lät sig påverkas i dessa fall. En annan anledning är att moraliskt inspirerad kritik kan vara mobiliserande för dem som vill påverka beslutsfattarna. Det finns gott om exempel på folk som levt under politiskt förtryck som i efterhand vittnar om betydelsen av att moraliskt stöd från omvärlden. Det tycks alltså kunna vara precis tvärtemot vad Östbring hävdar. En orealistisk princip kan vara relevant. Och tvärtom skulle en realistiskt formulerad kritik riskera att lämna medborgarna i sticket.

Det andra argumentet är att vi bör förkasta normativa principer som, om de genomfördes, skulle ha kontraproduktiva effekter. Det är en påminnelse värd att ta på allvar. Men det är inte givet att den är träffande ty den bygger möjligen på ett missförstånd om den metod som ofta används i normativ forskning. Syftet är inte sällan att systematiskt undersöka skäl för och emot en viss slutsats, givet någon viss normativ princip eller ståndpunkt. Ett exempel kunde vara hur rösträtt bör fördelas, givet att demokrati är önskvärt. De svar som en sådan undersökning ger är giltiga ”pro tanto”, det vill säga försåvitt vi accepterar den princip som argumentet utgår från. Poängen med att visa vad som bör vara fallet ”pro tanto” är att bidra med ett välgrundat övervägande av en aspekt av tillvaron.

Alternativet är att argumentera för en normativ slutsats utifrån ambitionen att ta hänsyn till alla relevanta aspekter. Det räcker då inte att visa vad som följer av att till exempel ta demokrati på allvar. Andra värden som har normativ betydelse för hur vi bör agera måste också tas med i beräkningen. Men för att veta vad som krävs av andra värden – till exempel demokratiska institutioners stabilitet – behöver vi veta vad som följer av dem pro tanto. Det är först när vi känner till implikationerna av olika normativa principer som vi vet vilka normativa konflikter som behöver hanteras. Finns det en konflikt mellan att å ena sidan maximera demokratin i ett politiskt system och å andra sidan säkerställa de demokratiska institutionernas legitimitet? Det är mycket möjligt. Men för att besvara den frågan måste vi ha klart för oss både om vad demokratin kräver och vad som följer av en strävan efter att säkerställa dess legitimitet. Om vi vill uttala oss om vad som bör göras ”all things considered”, måste vi sannolikt göra avvägningar mellan motstridiga principer. För att identifiera vilka avvägningar som är nödvändiga behöver vi ta reda på vad som följer pro tanto av de normativa principer som står på spel.

En del som bedriver normativ teori bidrar med att klargöra innebörden av normativa principer medans andra tar deras slutsatser som utgångspunkt för en argumentation om hur de bör vägas samman i mer verklighetsnära situationer. Östbring pekar på riskerna med att härleda slutsatser om vad som bör göras utifrån abstrakta ideal. Ja, det är ett misstag att argumentera för vad som bör vara fallet ”all things considered” utifrån ett pro tanto argument. Men Östbring förbiser den andra möjliga risken som är att göra gällande vad som bör vara fallet ”all things considered” utan hänsyn till vad som bör gälla pro tanto. Det vore ett misstag eftersom vi i så fall riskerar att förbigå konflikter mellan motstridiga principer och därför inte gör de avvägningar mellan dem som är påkallade.

Min slutsats kan sammanfattas som att det är något missvisande att ställa idealism mot realism mot varandra på det sätt som Östbring gör. Realism är inte nödvändigtvis mer relevant än idealism. Och den som vill argumentera för en genomförbar politik har anledning att reflektera över vad som följer av principer just eftersom verkligheten ofta kräver avvägningar mellan dem.

En tanke på “Principer vs pragmatism i invandringsfrågan: Ludvig Beckman svarar Björn Östbring

  1. Hur menar artikelförfattaren här: ”Tag som exempel politiska regimer som utövar förtryck, begår illdåd eller bedriver en orättfärdig politik. Kanske är det fråga om terrorbombningar, utrotningspolitik, eller omfattande inskränkningar av politiska rättigheter. För att kritisera eller ”utvärdera” sådana regimer krävs en princip som utgångspunkt. Den princip vi lutar oss mot kanske inte är möjlig att omsätta i praktiskt genomförbar politik här och nu.”?

    Vad menar artikelförfattaren är det som hindrar regimen att genast upphöra med terrorbombningar, utrotningspolitik, eller omfattande inskränkningar av politiska rättigheter? Det är ju enbart den egna viljan som saknas för att omsätta detta i praktiken. Det kan väl knappast ses som en idealistisk princip att vara emot detta utan tvärtom fullt normativ och genomförbar?

Lämna ett svar till Blå smurf Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s