Min arbetsplats, Göteborgs Universitet, är idag i tidningen. Tyvärr inte på grund av något vetenskapligt framsteg, snarare motsatsen.
Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation har under hösten bjudit in representanter från alla riksdagspartier under rubriken ”Så tänker en partistrateg.” I programbeskrivningen står ”Strateger från samtliga riksdagspartier kommer att ge JMG:s studenter och andra intresserade en unik inblick i det politiska livet bakom kulisserna.”
Nästa vecka har turen kommit till Sverigedemokraternas Richard Jomshof. Med anledning av detta har ett stort antal av mina kollegor på universitetet skrivit på ett upprop där man motsätter sig att Jomshof ska få tala. Bland undertecknarna finns ett flertal professorer och lektorer (dock ingen från statsvetenskapliga institutionen, vad jag kan se).
I petitionen anförs att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti med en rasistisk ideologi, och ”Att bjuda in en talesperson från SD för en gästföreläsning är att erbjuda dem en scen och en möjlighet att sprida nationalistiska och rasistiska tankar som akademiker vid både GU och annorstädes arbetar med att dekonstruera. Att bjuda in Sverigedemokraterna som gäster till universitetet är ett medvetet beslut att låta dem utbilda studenter. Det legitimerar officiellt deras idéer i en tid då många av oss kämpar mot den farliga normaliseringen av extremhögerns [far-right] diskurs.” (Min översättning)
Jag håller inte med. Därmed inte sagt att jag för den skull står bakom Sverigedemokraternas politik – det har inte med saken att göra. I universitets uppgifter ingår naturligtvis inte att propagera för något särskilt politiskt parti. Men att bjuda in företrädare för riksdagspartierna för att prata om politisk kommunikation är inte att ”låta dem utbilda studenter.” Richard Jomshof kommer som representant för ett politiskt parti; som studieobjekt, inte lärare. Att studieobjektet har en tung position i det just nu snabbast växande partiet torde göra föreläsningen intressant också för statsvetare, sociologer och alla andra som vill förstå svensk samhällsutveckling.
Jag har så pass högt förtroende för mina studenter att jag är övertygad om att de inte okritiskt sväljer alla åsikter som de exponeras för. Tvärtom behöver de, liksom alla andra, bilda sig en uppfattning om vad det finns för olika idéer i omlopp för att kunna ta ställning på ett bra sätt, och för att slipa sina egna argument.
Inte heller innebär dessa samtal att Sverigedemokraternas idéer ”officiellt legitimeras”, lika lite som universitetet har satt någon sorts kvalitetsstämpel på Vänsterpartiet eller Moderaternas politik, när de var här och talade.
Sverigedemokraterna legitimerades officiellt 2010. Då fick de – som grundlagen föreskriver – den finaste plattform man kan få i Sverige, en plats i riksdagen. Det betyder givetvis inte att alla därefter måste hålla med om vad de säger. Men de är nu en del av den politiska verkligheten, och ingår i det politiska spelet, enligt reglerna.
Universitet ska verka för upplysning och försvar av den liberala demokratin. Det gör man dock inte genom tomma symbolhandlingar. I GP:s artikel uttalar sig en av undertecknarna, och varnar för ”att SD vill ta sig in på universiteten.” Politisering och politisk styrning av universiteten är givetvis något som ska undvikas. Men handlingar av den här typen är ironiskt nog det bästa argumentet för politisering, som då kan framställas som en återställning av en redan politiserad akademi.
På universitetet ställer vi frågor om hur världen är beskaffad, utvecklar teorier som försöker göra den begriplig, och prövar dessa teorier mot empiriska bevis för att se vad som håller och vad som behöver revideras. Vi bidrar till samhället genom att ta fram ny kunskap. Universitetet ska vara den plats där alla intressanta och relevanta frågor ställs, men där bevisen fäller avgörandet. För att göra det behöver vi nyfikenhet, eftertanke och verklighetskontakt; inte ideologi, magkänsla och likriktning. Att så många av mina kollegor verkar vara av annan åsikt är en nedslående upptäckt.
Problemet med ”superdimensionen” vänster-höger är att dess substantiella innehåll förändras över tid. Som spatiala metaforer duger etiketterna vänster och höger utmärkt för att väljare ska kunna orientera sig i den politiska rymden. Men för att undersöka ideologisk förändring över tid behövs kompletteringar. I det här blogginlägget redovisar vi några godbitar från en 
politologerna.wordpress.com 