Lucka #1: Vem är Hanif Bali?

Välkommen till Politologernas julkalender 2019! Vi har 24 luckuppningar att se fram emot, med spännande julkarameller från Politologerna-gruppen och från inbjudna gästpolitologer. Vi börjar med ett inlägg om svenska väljares kandidatkännedom!

Politikerkännedom en akilleshäl

Svenska väljare har generellt sett bättre politiska kunskaper än många andra länders väljare. Lång folkbildningstradition, egalitarianism, proportionellt valsystem, flerpartisystem och förekomst av public servicemedier är några bidragande faktorer som lyfts fram i forskningen. Väljarnas kunskaper om det politiska systemet, partiernas politik och politiska sakförhållanden tillväxer under livscykeln. I internationella jämförelser sopar vi banan med väljare från exempelvis Sydafrika, Brasilien, Rumänien, Mexico och USA.

Men det finns ett område där väljarkunskaperna är svagare: svenska väljare känner dåligt till de personer som kandiderar eller innehar förtroendeuppdrag för politiska partier. Det gäller i synnerhet på lokal och regional nivå. Kandidatkännedomen är ofta låg och dessutom allt lägre. Enligt Valundersökningarna har andelen väljare som känner till en riksdagskandidat från den egna valkretsen minskat från 60 procent 1956 till 39 procent 2018. Vårt partiorienterade politiska system skapar en situation där väljare i första hand röstar på partier, inte personer. Riksdagsledamöterna — folkets främsta företrädare — blir allt anonymare för väljarna.

De svenska Europaparlamentsvalen kan betraktas som ett slags kritiska fall. Kan väljarna uppvisa god kandidatkännedom under de gynnsammaste av omständigheter? I EP-sammanhang är Sverige är en (1) valkrets, det är färre kandidater att hålla reda på och toppkandidaterna för de olika partierna blir frontfigurer under en hel valrörelse (låt vara att den är klart mindre intensiv än en riksdagsvalrörelse).

Fyra av tio kände inte till Karin Karlsbro

Färska preliminära resultat från sommarens Europaparlamentsvalundersökning ger oss ännu ett besked om relativt svaga kunskaper om toppkandidaterna — de ledande partiföreträdare som framträdde bland annat i avslutande tv-debatter. Ett nytt faktablad från Valforskningsprogrammet visar att andelen som aktivt kryssar att de inte känner till personen vi ber respondenterna betygsätta på en ogillar-gillarskala varierar från 42 procent för Liberalernas Karin Karlsbro till 8 procent för Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke (se tabell 1 nedan).

Det är svårt för okända kandidater att bli populära. Vi vet från tidigare analyser att kännedom är ett slags nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för popularitet. 2019 års Europaparlamentsval var inget undantag. Endast de mest kända kandidaterna Bah Kuhnke, Fredrik Federley och Tomas Tobé lyckades sega sig över nollpunkten på vår popularitetsskala. Sara Skyttedal och Peter Lundgren var ungefär lika välkända bland väljarna som Tobé och Federley men inte lika populära.

45 procent känner till att Hanif Bali tillhör M

Mätningar av andra ledande partiföreträdare ger ungefär samma bild. Endast fyrtiofem procent av de svarande i Valundersökningen 2018 lyckades placera Hanif Bali i rätt parti (M). Bali har främst gjort sig känd som twitterskribent och är en välkänd person bland en relativt liten krets av twitterföljare som gillar politik. Men i väljarkåren som helhet är det alltså 55 procent som inte känner till honom tillräckligt väl för att placera honom i rätt politiskt parti. En av tjugofem trodde Bali var Socialdemokrat.

Som väntat är ministrar som Alice Bah Kuhnke (MP) och Anders Ygeman (S) mer välkända (65 respektive 81 procent placerade dem i rätt parti) medan knappt var femte lyckades placera Malin Björk (V) och Michael Arthursson (C) i rätt parti (se tabell A.2).

Tänk på att vi här sannolikt överskattar kunskaperna rejält eftersom många väljare som inte är särskilt intresserade av politik heller inte deltar i frågeundersökningar.

Partiledare blir allmänt kända först efter val

Partiledarna då? De måste väl vara allmänt kända. Ja, i de flesta fall når partiledarna kännedomssiffror i närheten av 100 procent. De är allmänt kända. Konstigt vore det annars. Men — och det är en viktig insikt — helt nya partiledare, som precis tillträtt, är oftast inte allmänt kända förrän de synts i en intensiv nationell valrörelse. Favoritexemplet är Fredrik Reinfeldt som endast var känd av två tredjedelar av väljarkåren när han blev M-ledare 2003. Först i samband med valet 2006 blev Reinfeldt allmänt känd. Samma mönster kan noteras vid nästan alla partiledarskiften sedan Millennieskiftet.

Ebba Busch Thor är det senaste exemplet. Efter valet 2018 kände 96 procent av de svarande i Valundersökningen till Kristdemokraternas ledare (se tabellen nedan). Men åren dessförinnan var andelen som kände till den nye KD-ledaren visserligen hög, men inte lika hög (87, 92 respektive 92 procent). Trots ett stort mediefokus på partiledarna i den vardagliga politiska rapporteringen tycks det ändå, när allt kommer omkring, krävas ett val för att bli känd i hela väljarkåren. Den partiledargeneration som gick till val 2018 tillhör totalt sett en av de mest välkända i våra mätningar.

Hur blir företrädare mer kända?

Än sen? Spelar det någon roll att ledande partiföreträdare inte är särskilt kända bland väljarna? I en partidemokrati som den svenska röstar väljare på partier och inte personer. Mandatgivandet handlar främst om delegering av makt från väljarna till partier. Det är politiska program väljarna stödjer, inte enskilda företrädare. I en väl fungerande partidemokrati är det tänkt att väljarna hyser tillit att partierna vaskar fram ansvarstagande, duktiga och visionära företrädare som är duktiga på att representera dem, fatta beslut och ta ansvar i demokratiska församlingar.

Samtidigt är ledande företrädare betydelsefulla idébärare som kan bidra till att engagera, intressera och mobilisera väljare. Egenskaper hos de individer som är satta att utöva politikkonsten på vårt uppdrag kan vara politiskt relevanta egenskaper: erfarenhet, pålitlighet, kunskap, lyhördhet, fingertoppskänsla, inre drivkraft. Om vi väljare känner så dåligt till vilka personer som söker vårt förtroende saknas en viktig länk i den representativa demokratin. Tidigare kunde partidemokratin luta sig mot att många väljare kände stark partiidentifikation. Sådana emotionella lojalitetsband blir dock allt ovanligare. Idag är det bara var tionde väljare som betraktar sig som starkt övertygade anhängare av ett parti.

Vid kommunvalet i rikets andra stad 2018 var det inte ens hälften av göteborgarna som kände till de två största partiernas gruppledare i kommunfullmäktige, Jonas Ransgård (M) och Ann-Sofie Hermansson (S). Och Martin Wannholt — vars utmanarparti Demokraterna fick 17 procent av rösterna — kände bara fyra av tio göteborgare till. På regional nivå är kännedomssiffrorna ännu lägre: Andelen skåningar som känner till någon av de ledande regionpolitikerna under åren 2005-2015 var i snitt 17 procent!

Fler politiker i rampljuset!?

En spaning: En gemensam nämnare för våra mest kända politiska företrädare är att de ofta förekommer i rörlig bild. TV-mediets kraft tycks därvidlag vara klart större än radions och tidningarnas om en ledande företrädare ska bli allmänt känd. Många av de politiker som uppvisar extremt låg kännedom — region- och kommunpolitiker — är nästan aldrig med på tv! Vi känner till ministrar och partiledare som ofta exponeras. Men vi känner sämre till partiernas talesmän även på centrala politikområden och vi känner dåligt till riksdagsledamöter från vår egen valkrets som vi själva varit med och röstat fram genom vår partiröst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s