Lucka #5: Vad är höglitare oroliga för?

Mellanmänsklig tillit ses ofta som fundamentet för ett välfungerande samhälle. En hög grad av tillit minskar risken för korruption och dysfunktionella samhällsinstitutioner. Men hög tillit innebär inte med nödvändighet att människor känner trygghet, eller frånvaro av oro. Tvärtom kan stor oro och hög tillit gå hand i hand. Dessutom har kombinationen av stor oro och hög mellanmänsklig tillit betydelse för samhälleliga opinioner. Människor som är oroliga för stor flyktingmottagning litar i lägre utsträckning på politiker, trots att de i övrigt hyser stor tillit till sina medmänniskor. De bland höglitarna som är oroliga för miljön har däremot högre tillit till svenska politiker.

Nästa vecka släpper SOM-institutet sin 75:e forskarantologi: Ingen kommer undan kulturen. Bokens tema kretsar kring kultur och samhälle i en vid bemärkelse. I ett kapitel skriver jag om samhällsoro och tillit. Den kulturella förståelse av vad som är rationell oro – och vad som är villfarelser och vidskepelser – är förstås viktig i alla samhällen. Håll tillgodo med ett smakprov av resonemangen!

Skärmavbild 2019-12-04 kl. 21.22.50

Oro kan vara bra för tilliten

Betydelsen av mellanmänsklig tillit för välfungerande samhällen är numera ett allmänt känt faktum inom samhällsvetenskaplig forskning (Rothstein & Uslaner, 2005). Med tillit följer många fördelar, inte bara för den enskilda individen utan för hela samhället. Den som avser att bygga ett samhälle gör det helt enkelt lättare för sig om individerna som ska bo där litar på varandra.

Om samhällsbyggarna eftersträvar tillit mellan människor, så är tveksamheten större när det gäller känslornas roll. Redan antikens filosofer, däribland Platon, var skeptiska till att kombinera politik och känslor (Marcus, 2003). Antikens skickliga, men lömska, ledare kunde uppvigla åhörarna genom att tala om hotande faror och katastrofer i antågande. Känslor kan vara lätta att uppvigla, men svårare att kontrollera. Den förre brittiske premiärminister David Cameron beklagar exempelvis redan i inledningen av sina memoarer att han missbedömde vilka starka känslor som folkomröstningen om EU skulle släppa lös.

Samtidigt åligger det våra folkvalda representanter att påtala annalkande faror och förbereda samhället på att hantera dem. Och det är inte alldeles enkelt att varna medborgare om framtida problem när medborgarna anser att livet här och nu fungerar alldeles utmärkt. Människor är mer beredvilliga att gå med på drastiska åtgärder efter en olycka, än vad acceptansen är gällande förebyggande åtgärder för att undvika en olycka (Healy & Malhotra, 2009). Dessutom är det viktigt att beslutsfattarna lyssnar till den oro som finns. Den politiska företrädare som inte lyssnat in medborgarnas oro riskerar att straffas av väljarna om olyckan sedan är framme (Malhotra & Kuo, 2008).

Människor som känner oro förlitar sig ofta på samhällets institutioner. Det kan verka lite underligt, men senare forskning har visat att människors oro kan stärka tilliten till det politiska systemet om politiker anses kunna hantera den utmaningen som står framför dem (Albertson & Gadarian, 2015). Oro hänger ihop med osäkerhet vilket gör att människor försöker utveckla strategier för att reducera känslan av obehag. En sådan strategi är att söka ny information. Därmed uppstår en möjlighet att lära sig nya saker i samband med att den ovälkomna känslan behöver hanteras. De som känner att det är fara å färde litar mer på experter, eftersom experter kan avhjälpa den annalkande faran.

Men det är inte givet att politiker upplevs som experter. Politiker som tonar ned bekymmer, som sedan uppkommer, har ett förtroendeproblem som de måste hantera. Min utgångspunkt i kapitlet är att svenska politiker genom åren har engagerat sig olika mycket inom olika områden där människor känner oro.  De som oroar sig på områden där politiker engagerar sig mer borde lita mer, var tanken. Materialet kommer från den Västsvenska SOM-undersökningen 2018.

De sakområden som jag tittade närmare på var: miljö, klimat, flyktingar och terrorism. Tanken med att välja dessa fyra områden, förenklat, var att jämföra två av områdena där svenska politiker varit aktiva med att möta upp människors oro (miljö och klimat) med områden som politiker inte på samma sätt svarat på människors oro, utan istället tvingats vidta åtgärder i efterhand (flyktingar och terrorism).

Andra undersökningar visar att inom miljö- och klimatpolitiken delar svenska politiker den oro som finns bland medborgarna (Sundström & McCright, 2014). Mellan åren 1990 och 2017 har Sverige minskat sina utsläpp med 26 procent (Naturvårdsverket 2018). Om vi tittar på vindkraftverken var den installerade effekten 1982 2 MW och 2018 var den uppe i 7 300 (Energimyndigheten 2019a). Andelen biokomponenter i drivmedel har kraftigt ökat under de senaste åren. 2018 var andelen biokomponenter nära 23 procent, vilket kan jämföras med drygt 5 procent 2011 (Energimyndigheten 2019b). Det har ett också antagits långsiktiga utsläppsmål. År 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Vidare är ambitionen att Sverige endast ska använda sig av förnybar el 2040 (Regeringen 2017).

När det gäller flyktingmottagningen och terrorism finns det däremot större diskrepanser. Svenska politiker har varit mindre responsiva när det gäller människors oro för flyktingströmmarna till landet (Dahlström & Esaiasson, 2013). Representationsgapet mellan svenska politiker och medborgarna har länge varit som allra störst just i flyktingfrågan (Holmberg, 2018). Sverige har också utmärkt sig som ett land med generösa asylregler. Reglerna var så pass generösa att svenska politiker såg sig nödgade att lägga om politiken inom asylområdet i slutet av 2015, då antalet flyktingar som kom ansågs vara alldeles för många (Demker, 2017). I fallet med terroristhot har svenska politiker framstått som oförberedda. När SÄPO höjde säkerhetshotet mot Sverige under hösten 2015 menade Stefan Löfven att Sverige varit naivt i sin inställning till islamistisk terrorism (SvD 2015-11-19). Drygt ett år senare, i april 2017, inträffade terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm.  Attentatsmannen var i landet illegalt och bortom myndigheternas kontroll. Därutöver utmärkte sig Sverige som ett av de länder i Europa med störst andel IS-terrorister som rest ner till kriget i Syrien (Rostami m.fl., 2018). Med en stor andel potentiella IS-terrorister på svensk mark fanns en risk att ytterligare terrorattentat med religiösa förtecken skulle kunna ske.

I tabellen nedan prövas om höglitarnas förtroende för politikerna ser olika ut beroende på om de är oroliga för miljön, klimatet, flyktingar eller terrorism. Höglitarna delas upp i två grupper – de som är oroliga för de ovan nämnda områdena och de som inte är det. För varje område har vi således höglitare som är oroliga för miljön och höglitare som inte är det. Vidare, för varje grupp beräknas sedan vilket förtroende de har för politikerna. Beräkningarna är gjorda under kontroll för kön, ålder, utbildning, bostadsort, lön, antal barn och utländsk bakgrund.

Resultaten i tabellen visar att höglitare som känner oro för miljön och klimatet har större förtroende för politiker (43 respektive 42 procent) än de som inte känner någon oro för miljön respektive klimatet (35 procent). Här kan vi alltså se en indikation på att politikers förtroende är starkare när människors oro möts upp.

På motsvarade sätt ser vi det förväntade mönstret för frågor om flyktingar och terrorism. Höglitare som känner oro för ett ökat antal flyktingar har ett lägre förtroende för politiker (33 procent) än vad som är fallet för dem som är mindre oroliga (48 procent). Detsamma gäller terrorism.  Terrorist-oroliga höglitare har lägre förtroende för politiker (34 procent) än vad de har som inte är oroliga för terrorism är (41 procent).

Förtroendet för politiker hänger alltså samman med vilket sorts oro höglitarna har. På områden där politikerna har ansträngt sig för att möta upp höglitarnas oro verkar de belönas de med större förtroende. Men på områden där politikerna inte har svarat på människors oro utan istället varit reaktiva finns en lägre grad av förtroende bland dem som känner oro.

bild

Höglitare är något som är bra ett stabilt samhälle. Men politiker kan nog inte räkna med att få förtroende om människor inte upplever att de engagerar sig. Inte ens bland höglitare. Höglitare som är oroliga för antalet flyktingar och terrorism litar i lägre grad på politiker än vad andra höglitare gör. I och med att flyktingfrågan och migration står högt på den politiska agendan har etablerade politiker en utmaning att hantera om de vill stilla människors oro, till och med bland dem som har hög tilltro till sina medmänniskor.

Spekulationen blir att detta även kan påverka hur delaktiga människor känner sig i politiken. När människor upplever att det politiska systemet lyssnar till deras oro kan det leda till ett större intresse av att vara med och påverka. Däremot uppstår problem om oroliga människor inte känner att politikerna agerar inom de områden som de känner oro för och drar slutsatsen att det politiska systemet inte går att påverka. Vi får i sådana fall ytterligare en polarisering som handlar om det politiska systemets legitimitet. De som är oroliga för miljön känner sig lyssnade till och anser att systemet är rättfärdigt. Parallellt kan de som oroar sig för stort flyktingmottagande uppleva att de är förbisedda och därmed ifrågasätta hur legitimt ett system är som inte beaktar deras oro egentligen är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s