Politik är i mångt och mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen. Bevittnar vi en samhällskollaps? Går Sverige som tåget? Sjunker tilliten? Har du fått mer i plånboken? Svaren på dessa frågor avgör till stor del om regeringarna i valen får fortsatt förtroende, eller sparken.
En viktig uppgift för partiledare är alltså att sätta tonen för hur vi upplever världen. Alla måste förhålla sig till en gemensam verklighet, men man kan vinkla och lyfta fram olika saker beroende på om man vill slå an en positiv eller negativ ton.
Generellt sett vill oppositionen betona det som är dåligt, medan regeringen vill lyfta fram det som är bra. Det får tydliga konsekvenser i samband med regeringsskiften. Inför valet 2014 var en viktig talepunkt för Socialdemokraterna att ”något håller på att gå sönder i Sverige” medan Alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt istället talade om den goda ekonomin. Sedan dess har det snarast låtit tvärtom.
Jag försökte sätta siffror på det här genom att analysera partiledares debattartiklar på DN Debatt sedan 2010. Som en av de viktigaste arenorna för politisk debatt borde artiklar publicerade här vara en indikation på vilken bild partiledarna vill etablera. Stort tack till Leo Carlsson som samlat in länkar till alla artiklar undertecknade av partiledare under perioden.
Texterna analyseras sedan automatiskt med hjälp av så kallad ”sentiment analysis”, eller ”attitydanalys” som det verkar heta på svenska. Det kan göras på lite olika sätt, men i grund och botten går det ut på att kolla vilka ord som förekommer i en text. Jag utgår från ett lexikon som heter SenSALDO, där varje ord klassificerats som positivt, negativt eller neutralt. ”Alarmerande” och ”amsagor” är negativa ord; ”angenäm” och ”ansedd” är positiva. Många är neutrala.
Jag har laddat ned alla debattexter och sedan jämfört dem med det här lexikonet med hjälp av datorprogrammet R. Analysen är väldigt enkel – jag räknar bara hur många positiva och negativa ord som förekommer i texten, och räknar sedan ut ett ”polaritetsmått”, som visar balansen i artikeln. Positiv polaritet – fler positiva ord. Negativ polaritet – fler negativa ord.
Den mest negativa artikeln är enligt analysen en artikel om problemet med bluffakturor, undertecknad av Annie Lööf och Beatrice Ask. Den mest positiva är av Jan Björklund och Anna Starbrink och handlar om hur fantastisk Liberalernas nya sjukvårdspolitik är.
Mer intressant är att jämföra snittvärden för partiledare. I grafen nedan visas genomssnittsvärdet för alla partiledare som skrivit minst 10 artiklar sedan 2010. Ju högre värde, desto mer positiv.
Hur positiva partiledare i genomsnitt är i artiklar publicerade på DN Debatt sedan 2010. Högre värden: Positivare ton.
Föga förvånande skrevs de mest positiva artiklarna av Fredrik Reinfeldt, som var statsminister under hela tiden, och givetvis ville förmedla en ljus bild. Och ingen blir väl heller överraskad av att den minst positiva är Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, i ständig opposition. Hans mest negativa artikel handlar om islamistisk terror. Dystrast är annars Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor, också de i opposition.
Men hur ser det ut över tid? Skiftade verklighetsbeskrivningen efter valet 2014, som man kunde gissa? I graferna nedan har jag lyft ut debattartiklar skrivna av Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare, över tid. De vertikala streckade linjerna visar partiledarskiften, och de heldragna riksdagsval. De böjda linjerna visar trenderna över tid, med ett brott vid valet 2014.
Tonläge för artiklar skrivna av Socialdemokratiska partiledare. Streckade linjer visar partiledarskiften, heldragna linjer riksdagsval. Högre värden: Positivare ton.
Tonläge för artiklar skrivna av Moderata partiledare. Streckade linjer visar partiledarskiften, heldragna linjer riksdagsval. Högre värden: Positivare ton.
Mycket riktigt kan vi se en förändring. Direkt efter valet 2014 blir tonen i Löfvens artiklar positivare, och efter maktskiftet är det inte någon artikel som hamnar under nollan, dvs har en negativ övervikt. För Moderaterna ser vi motsatt mönster. Tonen blir mer och mer negativ efter valet 2014, och de allra mest negativa artiklarna skrivs i början av Ulf Kristerssons partiledarskap.
Analysen är förhållandevis enkel – ordens sammanhang analyseras inte – men illustrerar ändå något. För partierna är det avgörande att folk har ”rätt” uppfattning om verkligheten. Och vad som är rätt bild beror väldigt mycket på om partiet har makten eller inte. Det kan vara värt att komma ihåg när man läser partiernas inlägg i debatten, oavsett om det är glädjebesked eller larmrapporter.
politologerna.wordpress.com 
Visst är politik en kamp om verkligheten och då antar man naturligtvis att det i ett politiskt system som påstår sig vara en folkstyrelse/demokrati handlar om folkets verklighet. Om olika befolkningsgruppers verkligheter som relaterar till varandra och till sina representanters verklighet.
Men detta verkar vara en total missuppfattning! Som klart och tydligt framgår ur artikeln så har folkets verklighet ingen relevans för politiken – den berörs inte med ett enda ord. Det är endast de olika partipolitiska verkligheterna som förväntas ha relevans för politiken. Således betonas partiledarnas uppgift att ”sätta tonen” för hur folket bör uppleva verkligheten. Eller, uttryckt på ett mer hederligt sätt, att politikernas verklighet bör överordnas folkets verklighet att politikernas verklighet är mer korrekt än folkets verklighet – ty politikerna vet. Mycket korrekt definierat i antologin ”Demokratins framtid” FÖRSTA upplagan: ”den okunniga väljarens röst behöver översättas och tolkas av den kunniga politikern” för att aggregera folkviljan. Ett både elitistiskt och arrogant system som inte har det minsta med folkstyrelse att göra. Speciellt när herrar professorer i antologin inte ens funnit det mödan värd att definiera vari politikernas kunnighet består och hur den kommer till uttryck. Så som systemet utvecklats torde det dessutom stöta på oövervinneliga hinder att finna den sortens bevis.
Det finns i dag en rad ”demokratiskt” beslutade företeelser där folkets verklighet på ett ytterst avgörande sätt skiljer sig från politikernas verklighet. Som till exempel globaliseringen där ekonomins sug att vilja utnyttja både de naturliga men även de själv skapade komparativa fördelarna globalt närmast har resulterat i ett laglöst tillstånd vad gäller användning av arbetskraft och råvaror – med grava konsekvenser för verkligheten för stora delar av folket världen över.
Eller migrationen som med sina enorma chockvågor helt plötsligt började hota folkets kulturella identitet och därmed deras verklighet. Eller det löftesvänliga konsumtionssamhället som med Keynes benägna hjälp och sin politikerstyrda efterfråga skapat en gigantisk omvärldsförsmutsning samt en klimatkris som börjat slå hårt mot folkets verklighet medan det under många årtionden förgyllt politikernas verklighet. Eller den ”demokratiska” finanspolitiken som skapat en gigantisk förmögenhetsomfördelning och skuldsättning av skattebetalarna. Eller välfärdsstaten som överfört mer och mer av civilsamhället till politikernas maktsfär på bekostnad av den enskilde medborgarens bestämmande och ansvar över sitt eget liv. Där dessutom politikerna helt klart överskridit sin kompetensnivå av alla dessa politiska totalhaverier i dagspolitiken att döma. För att inte tala om statens försummelser av sina grunduppgifter som blir mer och mer påtagliga.
Område efter område där politikernas verklighet på ett fatalt sätt skiljer sig från folkets verklighet – men där folkets verklighet tydligen inte räknas enligt statsvetenskapens sätt att se på saken – som i din redogörelse.
Tack för denna kommentar. Du har naturligtvis rätt i att verkligheten är och bör ha avgörande betydelse för vad partierna pratar om och hur de gör det. Men inom dessa ramar finns det ju nästan alltid flera olika sätt att framställa en viss fråga. För mig är det uppenbart att mycket av den politiska debatten handlar om just det. Ta till exempel debatten inför 2014 års val, då S och Alliansen inte ens kunde vara överens om hur jobben hade utvecklat sig. Alliansen framhöll att det skapats 200000 nya jobb. Socialdemokraterna tryckte istället på att arbetslöshetsprocenten inte gått ner. Och då pratade man ändå om nästan exakt samma sak! Jag tycker också att förändringen i samband med maktskiftet visar på tendensen.
Min analys var inte heller anpassad för att se i vilken mån verkligheten spelar in. Man skulle ju tex kunna samköra siffrorna med konjunkturcykeln för att se om partiledarna är mer negativa i dåliga tider osv. Men även det är inte helt säkert. Man kan ju välja att prata om hur dåligt saker och ting är, eller hur bra det kommer att bli, beroende på vad man fokuserar på.
Så inlägget var inte menat att driva nån poäng att allt bara är en social konstruktion.
/Anders
Tack för ett alldeles ypperligt exempel för partipolitikernas verklighet med 2014 års diskussion om jobben som dessutom är ett signifikativt exempel på den ”demokratiska diskussionen” som sägs vara så betydelsefull och kännetecknande för demokratin som system.
Det som jag velat framhålla var ju just avsaknaden av samband mellan politikernas ”verklighet” och den evidenta verkligheten samt frånvaron av den demokratiska diskussionen. Och varför göra en kvantitativ textanalys av politikernas debattinlägg när det kvalitativa innehållet saknas?
Dagens demokratiska kris har ju med all tydlighet börjat kunna tillbakaföras på en kamp om verkligheten. Där politikernas verklighet i globaliseringen visat sig vara långt ifrån folkets verklighet. Där politikernas verklighet i migrationen är långt ifrån folkets verklighet. Där politikernas verklighet i konsumtionssamhället (med dess miljö- och klimatkonsekvenser) inte har något med folkets verklighet att göra. Där politikernas verklighet i välfärdsstaten inte det minsta stämmer överens med folkets verklighet.
Vad gör statsvetenskapen? En kvantitativ textanalys av partipolitikers debattinlägg i kampen om verklighetsbeskrivningen! Så som jag ser saken, och antagligen de flesta ickestatsvetare med mig, är partipolitikers debattinlägg som inte anknyter på ett kvalitativt sätt till den evidenta verkligheten totalt irrelevanta samt populismdrivande. Partipolitikers debattinlägg tillhör inte en värld för sig – vilken ton de än vill sätta.
”Demokratins framtid” talar mycket om partiers lärande men statsvetenskapen verkar ha lika svårt att lära sig att demokrati handlar om folket. Men partier är inte folket och politiker är inte heller folket – även om de gärna upplever sig som det. Något som folket tydligen blir mer och mer medveten om att så inte är fallet. Som den demokratiska teorin utvecklats verkar representationen inte fungera som teorin tänkt sig. Representanterna och de representerade har börjat gå åt olika håll, leva i olika världar – och tanken med politiska partier som ett uttryck för folkviljan tjänar populismen på ett utmärkt sätt.
Vi är överens om att det är bra om politiken förhåller sig till verkligheten. Däremot håller jag inte med om att det gör min analys irrelevant. Om ovanstående blogginlägg motsvarade summan av statsvetenskapen – visst, absolut. Men så är det naturligtvis inte. Som blogginlägg i en julkalender tycker jag dock att det förtjänar sin plats. Det är bara en av många pusselbitar.
/Anders