Lucka #14: Provprat om etnisk identitet

Detta är ett gästblogginlägg av PETER ESAIASSON, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, aktuell med boken ”Förorten — ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro, 2019)

Ok att provprata en stund? Frågan signaler att man vill säga något viktigt men att man ännu inte vet riktigt hur det skall sägas. Idéen om provprat lanserades av Stina Oscarsson för några år sedan.[1] Jag tycker den är både sympatisk och angelägen.

Ämnet för mitt provprat är självuppfattad etnisk identitet.[2] Behovet att prata om ämnet följer av att  Sverige på några decennier har gått från att vara etniskt homogent till att bli etniskt heterogent. Hur människor uppfattar sin etniska tillhörighet är en väsentlig del av de nya förutsättningarna för att hålla samman landet. Mitt provprat är ett försök att bidra konstruktivt till samtalet i frågan. (Hoppas att ni för diskussionens skull accepterar själva utgångspunkten. Hur välgrundad den är får vi granska en annan gång.)

Av många skäl, bland annat det psykologiska behovet att tillhöra ett sammanhang, identifierar sig människor med sociala grupper. En viktig typ av social grupp är den som baseras på etnicitet (säg språk, ursprung och ett gemensamt kulturarv). Forskningen är enig om att den självuppfattade etniska identiteten skiftar med omgivningen. Den som känner sig som en göteborgare i Sverige blir en svensk i Norge, en nordbo i Italien, och en europé i USA. Men att den etniska identiteten flyter med sammanhanget betyder inte att den är oväsentlig för möjligheterna att känna sig hemma där man är, i vår diskussion alltså i Sverige.

Den offentliga debatten ställer ofta svenskar mot hela gruppen med utländsk bakgrund. Konstruktioner som ”invandrare” och ”invandrare med utomeuropeisk bakgrund” är dock vad man brukar kalla tillskrivna identiteter. De är förenklingar utifrån svenskens perspektiv snarare än perspektivet hos personerna det handlar om. Framöver behöver vi hitta  andra sätt att förhålla oss som tillåter människor att vara stolta över sitt ursprung och att känna sig som svenskar (eller, viktigare, som hemma i Sverige).

Problematiken kring människors självuppfattade etniska identitet kan belysas med hjälp av en surveyundersökning som mina kollegor och jag genomfört i Hjällbo och Östra Bergsjön, två stadsdelar som finns på polisens lista över särskilt utsatta områden. Mot slutet av de personliga intervjuer som var första ledet i undersökningen ställde vi en fråga om upplevd etnisk bakgrund. Avsikten var att ta reda på vilka etniskt definierade grupper deltagarna i hjärtat känner tillhörighet med. Vi presenterade en lista med ett tiotal alternativ och den som ville kunde själv skriva in andra etniska identiteter. Vi gjorde också klart att man kunde ange mer än en identitet. Listan såg ut så här: arab, assyrier/syrian, bosnier/serb/kroat, finländare, iranier, kurd, polsk, somalier, svensk, turkisk, annan [öppet alternativ].

Som förväntat är den flytande etniska identiteten påtaglig bland deltagarna. Ja, inte för den lilla gruppen av svensk-svenskar i undersökningen. De svarade samfällt och utan att tänka efter: ”svensk” (precis som jag skulle göra om någon frågade mig). Men för deltagarna med utländsk bakgrund var frågan tankeväckande, både för dem som själva är födda i ett annat land och för dem vars föräldrar är det. Tankeväckande eftersom den tvingade deltagarna att förhålla sig till både svenskhet och sitt ursprung. Om vi utgår från alternativet att känna sig som svensk och något annat finns samtliga fyra logiskt möjliga förhållningssätt representerade i intervjuerna: varken-eller, både och, bara svensk, bara det man alltid varit.

Mot denna bakgrund kommer här mitt egentliga provprat om självuppfattad etnisk identitet och förutsättningarna att leva tillsammans i dagens Sverige. Det består av tre reflektioner och ett konstaterande.

För det första bör man som svensk-svensk visa förståelse för att den etniska identifikationen är komplex för personer med utländsk bakgrund. Det gäller till exempel att hitta balansen mellan att fråga om ursprung och att låta bli att fråga om sådant som markerar skillnad (vi pratar om ord som handling, sina tankar kan man inte styra över). Samtidigt har en klok person med somalisk bakgrund sagt till mig att man märker om någon frågar för att man är nyfiken eller för att trycka till.

För det andra verkar det psykologiskt fruktbart att som invandrare acceptera att migrationens pris är att känna sig rotlös i förhållande till dem som bott länge på platsen. Det handlar om att gilla läget och sätta förväntningarna på rätt nivå. Typ: Livet är hårt och så bygger vi från det.  Av detta följer en slutsats. För att avgöra hur välkomnande ett land är bör man som invandrare ställa den hypotetiska frågan om man känner sig mer rotlös här än vad man skulle gjort om man migrerat till något annat land. Att oreserverat skylla känslor av rotlöshet på Sverige (eller vilket land man nu befinner sig i) är att underskatta kraften i erfarenheten att migrera.

För det tredje: som förälder har man ett ansvar att hjälpa sina barn att hitta ett fungerande förhållningssätt till den svenska identiteten som gör det lätt att leva i Sverige. Valet är föräldrarnas, men ändå. Det kostar inget att säga för en som jag som har hela sin historia i landet, men jag tycker att det ligger i ansvaret som förälder att underlätta tillvaron för sina barn. Illustrerande är att deltagarna med dubbel identitet – bindestrecks-svenskarna – rapporterade sig vara mer nöjda med sina liv än de som inte identifierade sig som svensk.

Och så tål det att upprepas. I ett fungerande invandringsland är det primära sammanhållande identifikationsobjektet gemenskapen kring landet, staten. Avgörande för att man skall kunna leva tillsammans är att man ser en gemensam framtid över de etniska gruppgränserna, inte att man känner att man tillhör en och samma etniska grupp. Med andra ord är det viktigare att man identifierar sig med Sverige än som svensk. Denna samhällsförändring är något för svensk-svenskarna att acceptera och förstå.


[1] DN Kultur 2015 03 04. Oscarsson hänvisar till teater-kollegan Reine Lööf som upphovsperson. 

[2] Texten är till största delen hämtad från min bok Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage (Timbro förlag, 2019). Boken är skriven inom ramen för två forskningsprojekt som finansierats av Forte respektive Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Jacob Sohlberg (båda projekten), Bengt Johansson, Marina Ghersetti och Tomas Odén (det senare projektet) har varit med i planering och genomförande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s