I det här blogginlägget redovisas några tankar på hur det svenska valsystemet skulle kunna reformeras för att stärka den representativa demokratin inför framtiden. Med nedanstående sjupunktslista hoppas jag kunna bidra till att dra igång en bred diskussion om vilka problem som finns med dagens system och hur det kan förbättras.
Elektorala reformer innebär alltid en balansgång där det är svårt att maximera alla goda värden samtidigt. Samlat förväntas förslagen bidra till att stärka saker som valhemlighet, legitimitet, effektivitet och väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande utan att för den skull gå ut över kärnvärden som politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande.
I huvudsak utgår förslagen några centrala principer som är relativt okontroversiella och som rimligen har bred politisk förankring. En sådan är att bibehålla en så stark proportionalitet i valsystemet som möjligt. Hit hör även förslagen om att renodla, förenkla och modernisera valsystemet, i synnerhet när det gäller vårt nuvarande system med valsedlar. Nu kör vi!
1. Inför enhetsvalsedlar
Riksrevisionens nya granskning bekräftar vad statsvetare och valobservatörer påpekat under lång tid: De flesta problem i det svenska valförfarandet – svårigheter att upprätthålla valhemligheten, avvikelser mellan preliminära valnattsresultat och slutgiltigt resultat samt alltför utdragen rösträkning – har med vårt system med valsedlar att göra. Vid samtidiga val till riksdag, regioner och kommuner krävs 650 miljoner valsedlar. Hanteringen är en logistisk övning i den högre skolan. Det leder redan idag till strul, förseningar och inflexibilitet som riskerar att undergräva legitimiteten för valförfarandet. Skulle val behöva göras om (omval) eller om det krävs ett extraval är vårt nuvarande system inte särskilt väl rustat för detta.
Att införa en enhetsvalsedel – det vill säga en valsedel som ser exakt likadan ut oavsett vilket parti eller kandidat men röstar på — skulle i ett enda slag skingra alla tvivel om valhemlighet, minska logistiken och skynda på rösträkningen både i vallokalerna på valnatten och på länsstyrelserna under dagarna efter valet. Ett system med enhetsvalsedlar skulle innebära att det blir avsevärt smidigare att administrera våra reguljära val. Vid eventuella omval eller extraval skulle tidsåtgången för valförberedelser minska dramatiskt jämfört med dagens system.
Den stora frågan är hur enhetsvalsedeln i så fall ska se ut. Den julnöten knäcker vi under nästa punkt.
2. Personvalet eller personvalsspärren: ett ska bort!
Möjligheterna att personrösta infördes 1995 för att skapa en tydlig länk mellan enskilda väljare och enskilda förtroendevalda i en tid av fallande nivåer av partianhängarskap. På väljarmarknaden har succén uteblivit. Effekterna av systemet är små. Få kryssar kandidater. Och reformen verkar heller inte ha ”satt sig”: Vid det senaste valet slogs ett nytt bottenrekord i andelen personröster. Bara sex procent av väljarna förmår komma ihåg namnet på den kandidat de kryssat. Tjugofem år med personval har inte bromsat utvecklingen mot allt mer anonyma riksdagskandidater. Huvuddelen av partiernas gruppledare i kommun- och regionfullmäktige är helt okända för merparten av medborgarna. Svenska väljare röstar på partier, inte på kandidater.
Vägvalet handlar därför, menar jag, om att antingen återgå till ett renodlat listvalsystem där partierna har nomineringsmakten och där det saknas möjligheter att personrösta, eller införa ett finskt system med renodlat personval där det är obligatoriskt att kryssa en kandidat. Vårt nuvarande hybridsystem med femprocentspärr och frivillig kryssning är förvirrande eftersom det kan vara svårt för många väljare att förstå effekterna av röstningshandlingen (fortfarande är det många väljare som tror att ett icke-kryss på valsedeln innebär att man ställer sig bakom partiets lista). Dessutom är personvalet i sin nuvarande utformning orättvist i den meningen att väljare som inte kryssar frånhänder sig makt till de väljare som kryssar.
Konkret skulle en enhetsvalsedel utan personval bestå av en lista på samtliga partier som ställer upp i ett riksdagsval (20-25 partier) eller i ett kommunval (10-15 partier). Konkret skulle en enhetsvalsedel med obligatoriskt personval se ut som i Finland: en tom cirkel där väljaren skriver numret på den kandidat man vill rösta på (tillgängliga kandidaters nummer finns lättilllgängligt i vallokalen).
3. Inför indirekta val till regionerna
I Sverige har vi direktval till fyra politiska nivåer varav tre samtidiga (nationell, regional, kommunal). Den regionala politiska nivån är den mest anonyma för de flesta väljare, trots att regionerna har sjukvården — toppfrågan för väljarna i det senaste riksdagsvalet — som huvudansvar. Ett förstatligande av den svenska sjukvården, liknande den som ägt rum i Norge, ligger definitivt i korten inför framtiden. Vanskligt förstås att gå händelserna i förväg, men om huvudansvaret för sjukvården flyttas från regionerna till staten får det dramatiska konsekvenser för regionernas politiska kompetens. Även om politisk styrning av sjukvården på regional nivå fortfarande skulle vara nödvändig, är det inte längre självklart att denna politiska nivå kräver direktvalda politiska församlingar.
Den radikala lösningen är att avskaffa direktvalen till regionfullmäktige. I ett sådant system skulle regionfullmäktige väljas indirekt: regionfullmäktige tillsätts exempelvis på basis av partifördelningen i regionens kommunval. Flernivådemokratin i Sverige får då tre tydliga politiska nivåer där väljarna behöver ha rimliga möjligheter att utkräva ansvar: kommunfullmäktige, riksdagen och Europaparlamentet.
4. Skilj valdagarna åt!?
Mellan 2014 och 2018 års val gick det 1 461 dagar utan avstämning mot folkviljan. Med samtidiga val och fyraåriga mandatperioder kan det således bli lång väntan på nästa demokratiska val. Vi vet att valrörelser och valkampanjer stärker banden mellan väljare och partier, ökar medborgarnas intresse, engagemang och kunskaper. Förtroendet för politik och politiker mår bra av val! Det gör för övrigt även förtroendet för alla typer av samhällsinstitutioner. Val ger ett slags halo-effekt på samhällsförtroende.
Debatten om gemensam valdag har pågått ända sedan tidigt 1900-tal. Då och då blossar den upp. Debatten om att skilja valdagarna åt var livlig åren kring Millennieskiftet. Men hettan svalnade av och frågan lyfts numera allt mer sällan. I anslutning till en diskussion om att motionera valdemokratin oftare, öka kunskaperna om lokala gemensamma angelägenheter, underlätta väljarnas ansvarsutkrävande på den lokala nivån, göra lokalt förtroendevalda kända för väljarna och förenkla valförfarandet är det dock rimligt att åter överväga att skilja valdagarna åt.
Som statsvetare närmar vi oss frågan om skilda valdagar med stor ambivalens: Viktiga invändningar mot skilda valdagar kvarstår nämligen oförändrade: utan gemensam valdag kan vi nämligen —- allt annat lika — få räkna med att valdeltagandet i lokala val blir lägre än vid ett nationellt val. Det är negativt om vi vill maximera möjligheterna att upprätthåll omistliga demokratiska kärnvärden som politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande. I en del mindre kommuner som saknar mediebevakning, tydliga partipolitiska konflikter, engagerande sakfrågor eller nya utmanarpartier kan valtemperaturen bli låg. I den sämsta av världar riskerar lokala att bli ett slags nationella barometerval – en form av avancerad opinionsmätning av hur partierna sköter sig på nationell nivå.
Två demokrativärden står därmed tydligt mot varandra: Goda förutsättningar för ansvarsutkrävande står mot goda förutsättningar för högt valdeltagande. Hittills i den svenska författningspolitiska historien har det senare värdet prioriterats när frågan om skilda valdagar kommit på tal. Dock. När bara var femte väljare känner till vilka partier som styr i den egna kommunen och när kännedomen om lokala politiker är så svag (se lucka 1 i denna julkalender) är det dags att fundera igenom ännu en gång om vi inte skulle kunna hitta sätt att anordna bättre fungerande kommunval. Låta de lokala valen träda fram ur skuggan av de nationella.
5. Minska antalet valkretsar
Riksdagen har idag 310 s k fasta mandat som är fördelas efter folkmängd över 29 valkretsar. Antalet valkretsar kan minskas. Med färre valkretsar blir det fler mandat per valkrets och därmed lättare att dela ut valkretsmandat proportionellt med hjälp av vår jämkade uddatalsmetod. Färre valkretsar minskar dramatiskt – allt annat lika – sannolikheten för att misstag i valförfarandet – borttappade postsäckar eller försenade förtida röster – leder till omval. Låt oss säga att antalet valkretsar minskas till 15.
Med färre valkretsar följer fler fördelar. Preliminära simuleringar visar att vi då tryggt kan avskaffa de utjämningsmandat som idag används för att i justera antalet mandat partierna får så att det blir bättre riksproportionalitet. Alltså: Bort med utjämningsmandaten och använd uddatalsmetoden i sitt originalutförande – utan någon första divisor – så är riksproportionaliteten definitivt säkrad även om vi, som nu, har många partier som klarar fyraprocentspärren!
6. Inför krav att kandidater bor i sin valkrets
Med nuvarande valsystem är det tillåtet för partier att gå till val med samma nationella lista i hela landet. Det används som ett strategiskt sätt att garantera att toppkandidater (och partiledare) för ett litet parti verkligen blir invald i riksdagen. Jag tycker att det här går emot grundtanken med regional representation, det vill säga att Riksdagen ska bestå av förtroendevalda från alla delar av Sverige.
Därför är ett krav på att riksdagskandidater måste bo i den valkrets de representerar högst rimlig. Det skapar förutsättningar för starkare band mellan ledamöter och väljare i hemmavalkretsen. Denna reform blir svårare att argumentera emot nu när vi redan föreslagit att minska antalet valkretsar. Färre men större valkretsar förenklar för partier som strategiskt behöver bosätta partiets ledare i rätt valkrets.
7. Minska antalet riksdagsledamöter
Sverige har ett av världens största parlament med 349 ledamöter. Preliminära resultat från simuleringar visar att vi minska antalet riksdagsledamöter till 299 utan att tumma på kraven på proportionalitet mellan antal röster och antal mandat.
Konsekvenserna blir sannolikt störst för själva riksdagsarbetet. Idag garanterar vårt valsystem att alla partier som når över 4 procent får ett ”startpaket” med minst 14 ledamöter. Med minskat parlament till 299 är motsvarande ”startpaket” 12 mandat. Eftersom vi även i fortsättningen önskar att alla partier som når riksdagsplatser ska vara representerade i (så gott som) alla utskott är ett konkret förslag att antalet riksdagsutskott minskas från dagens 15 till förslagsvis 12.
Ett nyårslöfte från Politologerna!
Under de senaste femtio åren har förändringar av valsystemet i Sverige mest handlat om relativt små gradvisa förändringar. Resultatet är ett valsystem som lider av inkrementalism och olyckliga kompromisser. Eftersom det är spelarna själva — de politiska partierna — som har makten att igångsätta reformer och ändra spelreglerna har det blivit försiktighetsprincipen tillsammans med egenintresseprincipen som hamnat i förarsätet. Om ett parti är minsta osäker på om elektorala förändringar innebär fördelar eller nackdelar för det egna partiet vinner riskaversiva strategier. Status quo — gör ingenting! — blir det förlamande resultatet trots att reformbehov identifieras av många.
Så som debatten fungerar är det svårt för partier och partiföreträdare att föreslå långtgående förändringar av valsystemet om man är nära ett val eftersom uppvisad principfasthet och goda argument obönhörligen kommer att bli nedskjutna av misstankar om att partiet försöker ändra spelreglerna till sin egen fördel.
Så det är nu, med 1000 dagar kvar till nästa val, som vi har lite andrum att brett diskutera om det behövs förändringar av vårt valsystem. Vi behöver inte vänta på direktiv, kommittéer, utredningar eller remissrundor för att sparka igång en genomlysning av vilka problem som finns och vilka lösningar som kan tänkas. Hellre en förutsättningslös diskussion där vi tar tillvara på alla de resurser där ute som behövs för att impregnera samtalet med faktaunderlag.
Så det får bli ett av Politologernas nyårslöfte inför 2020. Det pågående firandet av demokratins 100-årsjubileum vill vi ackompanjera med en livlig debatt om Sveriges framtida valsystem. Vi hoppas förstås att alla Politologer-fans därute vill vara med och bidra! Och ni som är beredda att stödja detta initiativ får gärna höra av er med idéer och inspel!
politologerna.wordpress.com 
Och ”second transferrable vote” så att de som röstat på ett parti som inte når upp till gränsen ändå kan få sin röst räknad. Dessutom skulle vi i så fall bli av med taktikröstandet.
Jag har en idé.
1. Skulle ni inte kunna belysa idén med STV – Single transferable vote? Idag finns det alltid en kritik mot de, som av övertygelse än taktik, väljer att lägga en röst på ett mindre parti som har lägre chans att klara spärren, att dessa ”slösar” bort sin röst. Oavsett om detta är Piratpartiet eller Fi. Med möjligheten att ge en förstahandspreferens och en andrahandspreferens skulle vi alltså undkomma att någon ”slösar” bort sin röst. Vet att Irland har ett sådant system idag.
Många bra förslag. En enhetsvalsedel skulle dessutom bidra till att bevara valhemligheten och motverka fusk genom att ogillade partiers röstsedlar plockas bort eller döljs. En sammanhängande demokratifråga är också att minska antalet kommuner (kanske från 290 till 100) för att ge politikerna styr- och kompetensutrymme. En sidofråga är om inte systemet med BankID skulle kunna utnyttjas för att ge säker och enkel röstning för oss som stundtals vistas utrikes. Utrikes poströstning är idag mycket krångligt.
Jag skulle gärna se något som ett politiker-register (osäker om det är rätt ord) där man kan få en snabb idé om vad de olika politikerna som kan väljas håller på med och står för.
Jag tror Det skulle hjälpa enormt att få oinformerade väljare att bli mindre oinformerade.
Varför kan vi inte rösta med E-legitimation? Om vi har rösträtt visar sig när vi loggar in. De som inte får rösta lär inte komma in och göra detta. Borde vara den allra billigaste, enklaste och säkraste sättet.
Nej, det finns ännu inget säkert system för e-röstning. Hela idén med e-legitimation och Bank-ID är ju att identifiera rätt person. Det kan vi förstås inte ha. Läs mer här: https://som.gu.se/digitalAssets/1453/1453810_2-internetr–stning-henrik-oscarsson.pdf
Ett par fundamentala problem med e-röstning är dels att man inte kan försäkra sig om att det inte utövats påtryckningar (”Nu käre make är det dags att rösta på Fi!”) eller betalats kompensation för att en person ska rösta på visst sätt, dels att en betydande del av valmanskåren skulle betvivla att systemet hanterat valet korrekt, inte varit hackat eller påverkat. Systemet med pappersvalsedlar må vara trögt, men envar som vill kan se på under rösträkningen och förvissa sig om att det går rätt till.