Lucka #21: Affektiv partipolarisering

Det här gästblogginlägget är författat av professor SÖREN HOLMBERG

Att tala om polarisering är populärt – men inte om minskande polarisering utan om ökande polarisering. Vi påstås leva i en tid av ökad polarisering mellan olika ideologier, värderingar, åsikter, politiska partier, sociala grupper och inte minst mellan stad och landsbygd – för att bara nämna några av alla polariseringar som pågår. Om det är sant eller falskt är svårt att säkert avgöra. Relevant forskning är sparsam, användbara data bristfälliga och debattörers tidsperspektiv ofta korta. Men de flesta tycks vara överens om att sociala medier är en av de skyldiga som driver fram en tilltagande polarisering med filterbubblor, faktaresistens och hot och hat på nätet.

Dock, på ett område kan vi ge klarare besked. Svenska väljares affektiva avstånd till de gamla etablerade politiska partierna har inte ökat (”polariserats”) under de senaste fyrtio åren, snarare tvärtom. Tack vare data från det göteborgska Valforsningsprogrammet har vi exakta mått på väljarnas affektiva bedömningar av de politiska partierna på en elvagradig ogillar-gillarskala. Bland samtliga svarspersoner har uppskattningen av ytterkantspartierna V och M blivit något mer positiv mellan 1979 och 2018 medan gillandet av övriga partier stått still eller minskat något. Skillnaderna i uppskattning av de sju äldre etablerade partierna har därmed minskat, inte ökat, under de senaste fyrtio åren. Ingen polarisering alltså.

Ett viktigt indicium på det är att S-väljare tycker bättre om Moderata partiet 2018 än 1979 (+15 enheter på en skala mellan -50 till +50) samtidigt som M-väljare tycker bättre om Socialdemokratiska partiet (+6 enheter). Båda väljargrupperna har affektivt närmat sig respektive motståndarparti – dock mest så för socialdemokratiska väljare i uppskattningen av M-partiet. Moderata väljare har känslomässigt rört sig något mindre i gillandet av S-partiet.

Men naturligtvis, den polariserande elefanten i rummet är Sverigedemokraterna. Och det stämmer. Sverigedemokraterna är Sveriges mest ogillade parti. I och med att SD blev ett parti att räkna med polariserades den svenska partirymden. Det affektiva avståndet mellan väljarnas mest respektive minst uppskattade parti ökade – från runt 25 enheter på 1970- och 1980-talen till cirka 45 enheter åren 2006-2014. De ogillade Sverigedemokraterna utökade det maximala affektiva partiavståndet mellan mest och minst gillade parti i Sverige. Men sedan vände trenden i och med valet 2018. Det affektiva avståndet mellan mest och minst uppskattade parti gick ned till 29 enheter, inte helt tillbaka till nivåerna för fyrtio år sedan, men inte långt ifrån. En av faktorerna bakom denna sentida nedgång i den affektiva partipolariseringen i Sverige är Sverigedemokraternas växande popularitet. I valet 2006 fick partiet uppskattningsbetyget -36 av samtliga väljare. År 2010 blev resultatet -33 för att ytterligare förstärkas till -28 år 2014 och -22 i senaste valet 2018. Sverigedemokraterna har blivit mindre illa omtyckta av svenska folket. Fortfarande illa omtyckta, men allt mindre så. Väljarnas negativt affektiva avstånd till SD har minskat.

Skärskådar vi den förändringen närmare visar det sig att bakom ligger storleksförskjutningar – andelen SD-väljare har blivit större, och SD-väljare i genomsnitt är i huvudsak lika positiva till partiet 2018 som 2006. Men bakom återfinns också sympatiändringar hos framförallt två väljargrupper – bland moderata och kristdemokratiska väljare. Bland dem har uppskattningen av SD ökat med +23 respektive +27 enheter sedan 2006. För övriga partiers väljare finner vi inte några större förändringar. Sverigedemokraterna är bland V-, S-, MP-, C- och L-väljare lika impopulärt eller endast marginellt mer uppskattat 2018 jämfört med tidigare.

Det betyder att Sverigedemokraterna idag är mindre ogillade eller lika ogillade av de andra partiernas väljare jämfört med läget för tio-tolv år sedan. De affektiva avstånden till SD har med andra ord inte ökat – det har minskat. Snarare minskad polarisering alltså, inte ökad. Intressant nog har SD-väljare inte riktigt besvarat den ökande uppskattningen från M- och KD-väljare. Jämfört med 2006 har SD-väljare bara spätt på sin uppskattning av M- och KD-partierna med +3 respektive +1 enheter. När det gäller Socialdemokraterna har SD-väljare gått motsatt väg och blivit mer negativa, minus hela -16 enheter jämfört med 2006. Det negativt affektiva avståndet mellan SD-väljare och Socialdemokraterna har ökat. Ingen minskande polarisering här alltså.  

Huvudslutsatsen av vår närskådning av svenska väljares uppskattning av de olika partierna är dock tydlig. Någon klart ökande allmän affektiv partipolarisering är det svårt att hitta. Tvärtom finner vi långsiktigt minskande negativa känsloavstånd mellan de etablerade partierna – tydligt mellan S och M, Sveriges två regeringsbärande partier. Och dessutom under senare år minskande negativt affektiva avstånd mellan väljarna och Sverigedemokraterna och mellan M, KD och SD. Bra eller dåligt, beskedet är att den affektiva partipolariseringen inte har ökat i Sverige under senare år – snarare har den minskat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s