Det här inlägget är författat av ANN-MARIE EKENGREN, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
I det VR-finansierade projektet ” The Quest for Power in International Politics: Campaigns by and Selection of Non-Permanent Members to the United Nations Security Council” undersöker jag och mina kollegor Ulrika Möller (Göteborgs Universitet), Fredrik Dybfest Hjorthen (Oslo Universitet Baldur Thorhallsson (Univ. Of Iceland), Tarja Seppä och Touko Piiparinen (båda Tampere University) varför stater vill ha en plats i säkerhetsrådet.[1] Handlar det om inflytande över dagordning, procedurer för beslutsfattande eller innehållet i besluten i säkerhetsrådet? Eller handlar det snarare om att en plats ger möjlighet att stärka sina nätverk med andra länder? En ytterligare tänkbar förklaring till staters önskan att sitta i säkerhetsrådet är en strävan efter ökad status och att vara någon att räkna med.[2]
Varför vill stater sitta i FNs säkerhetsråd?
Staters försök att få en plats som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd har under senare år allt oftare föregåtts av intensiva kampanjer för att övertyga medlemsländerna i FN:s generalförsamling om att lägga sin röst på just deras land. Även om vi med ledning i kampanjaktiviteterna kunde dra slutsatsen att det blivit allt viktigare för länder att ta plats i säkerhetsrådet ser vi parallellt en stor uppgivenhet över att FN:s säkerhetsråd inte alltid kan agera så kraftfullt som världens länder skulle önska. De permanenta staterna i säkerhetsrådet (P5) uppfattas motverka varandra, eller driva egna frågor på ett sätt som gör det mindre meningsfullt för andra att delta på samma arena. Den institutionella fördel det innebär för P5-staterna att följa frågor under en längre period eller att oftare och mer frekvent kunna ta initiativet när förslag formuleras (s. k. pen-holding) gör det inte lika självklart för andra stater att vilja ha en plats i säkerhetsrådet.
Resultaten visar att länder i första hand vill sitta i säkerhetsrådet för att få inflytande i FN (28 länder) och i andra hand för att de säger sig vilja ta ansvar (26 länder). I de öppna intervjusvaren indikerar länder att de gärna ser att de får inflytande i frågor som rör fred och säkerhet, att de vill få inflytande i specifika konfliktfrågor, eller att de vill kunna lyfta in ex. klimatfrågan på säkerhetsagendan. Genom att få inflytande i dessa frågor kan man även anta att stater får ökad makt generellt sett.
Ansvarsfrågan är också viktig för varför stater vill sitta i säkerhetsrådet. I de öppna frågorna utvecklar länder att det handlar om en önskan att bidra till en multilateral ordning, att alla länder måste dra sitt strå till stacken och att det finns en förväntan om att bidra till FN, inte bara med finansiella medel, utan också med diplomatisk kompetens. Betydligt mindre frekvent anges statussökande (10 länder) eller mer land-specifika skäl (10 länder). De länder som anger ökad status som ett skäl för varför de vill sitta i säkerhetsrådet anger bland annat att en plats där ger ökad synlighet för det egna landet och att man därigenom blir någon att räkna med även i andra sammanhang. Förvånande nog anges möjligheten att stärka relationerna med andra länder mycket sällan (2 länder) som skäl till varför man vill sitta i säkerhetsrådet.
Statussträvan är sannolikt mer besvärande att ange som skäl till varför man vill ha en plats i säkerhetsrådet än andra skäl. Vi har därför även frågat länderna om varför de tror att andra stater söker en plats i säkerhetsrådet, för att på så sätt undersöka om man tillskriver andra länder sådana skäl för deltagande som man inte vill medge för egen del. 46 länder svarar då att andra länder söker en plats för att få inflytande, 28 länder att andra länder söker en plats för att få ökad status och bara 14 länder anger att andra söker en plats för att ta ansvar. Statussökande kan sannolikt betraktas som viktigare även för varför stater själva vill ha en icke-permanent plats i säkerhetsrådet, och det är inte heller omöjligt att ansvarsförklaringen överdrivs som förklaring till önskan att själv sitta i säkerhetsrådet.
Kontakter, status och inflytande
Vi har även frågat länderna vad de hoppas kunna uppnå, om det är så att de blir invalda. Här har vi frågat om tre olika maktdimensioner; huruvida en icke-permanent plats skulle leda till ökat inflytande, stärkta relationer med andra länder eller ökad status? Länderna har fått ange i vilken utsträckning de tror att de kan uppnå inflytande, nätverksskapande och status på en 10-gradig skala, från 1 ’i mycket liten utsträckning’ till 10 ’i mycket stor utsträckning’. Resultaten visar att det stater i första hand tror att de ska kunna uppnå med en plats i säkerhetsrådet är bättre kontakter och ett utökat nätverk med andra länder (genomsnitt 7,37), i andra hand tror stater att de ska få ökad status (6,93) och i sista hand tror länder att en plats kommer att leda till att de får ökat inflytande (5,32). Så även om ökat inflytande är den främsta förklaringen till varför stater kampanjar och försöker få en plats i säkerhetsrådet är man tveksam till möjligheterna att faktiskt få något inflytande. Och vice versa, att få bättre kontakter och nätverk med andra länder är inget skäl att försöka få en plats i säkerhetsrådet, men möjligheterna att det blir utfallet av en plats i säkerhetsrådet bedöms som mycket goda.
Att få bättre koll på varför stater vill sitta i säkerhetsrådet ger oss en bättre bild av vilka begränsningar och möjligheter världens stater ser med FN som organisation och vilka möjligheter det finns för olika länder att påverka världspolitiken. Vi vet att små stater generellt sett oftare tillskrivs en begränsad möjlighet att jobba med olika statushöjande insatser, eftersom de aldrig på allvar kan konkurrera med stormakterna om att ta plats i världspolitiken genom sina materiella resurser. Men våra resultat indikerar att verkligt inflytande är något som hägrar i förlängningen för många stater genom en plats i säkerhetsrådet, även om de i praktiken är begränsade i sina försök att få FN att genomföra en viss politik.
[1] Ytterligare frågor som behandlas i projektet är hur stater bedriver sina kampanjer för en plats i säkerhetsrådet och vad som leder till att vissa kampanjer blir mer framgångsrika än andra.
[2] Se gärna bokkapitlet Ekengren, Ann-Marie och Ulrika Möller (2019). Campaigning for an Elected Seat on the UN Security Council. In Nico Schrijver and Niels Blokker (ed.) The Role of Elected Members on the Security Council: Key Players or Lame Ducks? Brill/Martinus Nijhoff, Leiden/Boston, samt artikeln Ekengren, Ann-Marie, Fredrik D Hjorthen och Ulrika Möller (forthcoming 2020) “A Non-Permanent Seat in the United Nations Security Council: Why Bother?” Global Governance: A Review of Multilateralism and International Organizations.
politologerna.wordpress.com 