Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.

Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.

Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.

Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.

Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.

Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.

Läs mer