Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

Sveriges svar på Coronakrisen är ett europeiskt undantagsfall. I nästan alla andra länder har regeringar stängt ner landet i en mycket högre utsträckning än vad som skett i Sverige.

Folkhälsomyndigheten, med Anders Tegnell som främsta ansikte utåt, har gjort en annan bedömning än många andra europeiska experter, och menar att nedstängning inte kommer att vara verkningsfullt.

Oerhört mycket står på spel. Otillräckliga åtgärder kommer att kosta i liv och lidande. Överdrivna åtgärder kommer å andra sidan att leda till konkurser och arbetslöshet, vilket i sin tur också orsakar slår sönder människors tillvaro.

Samtidigt råder det en fundamental osäkerhet kring vilken metod som är bäst. Viruset är nytt, liksom åtgärderna. Aldrig tidigare har ekonomin avsiktligt tvärbromsats på det här sättet. Ingen kan veta säkert vad effekterna kommer bli.

Förr eller senare kommer tiden för ansvarsutkrävande. Personer i ledande ställning behöver ställas till svars för de val som gjorts. Politiker kommer att vinna eller förlora val beroende på hur väl de har klarat krisen; tjänstemän kommer att befordras eller förlora sina jobb. I och med att Sverige har valt en unik väg blir frågan särskilt aktuell här. Om Sverige klarar sig bättre ”lär Anders Tegnell bli den nye Hans Rosling och Stefan Löfven kommer att framstå som Europas coolaste premiärminister” som Viktor Barth-Kron skrev i Expressen.

Att bara vänta och se hur det blir är dock en otillräcklig form av ansvarsutkrävande. I en intressant text jämförde statsvetaren Jon Elster ansvarsutkrävandet i antikens Aten med Karthago. I Aten var det enda viktiga hur utfallet blev. Goda utfall – ett vunnet slag, ett framgångsrikt krig – belönades, medan motsatsen bestraffades, hårt.

Straff utmättes även när utfallet låg bortom den ansvariges kontroll. Vid ett tillfälle dömdes sex generaler till döden för att ha underlåtit att rädda skeppsbrutna – att en storm hade förhindrat räddningsarbetet var irrelevant. Men den andra sidan av myntet var att även den som fattat dåliga beslut kunde räddas av tur, så länge det slutliga utfallet var gott.

I Karthago på andra sidan Medelhavet tänkte man annorlunda. Fokus var där istället på den ansvariges handlingar. Den som fattat dåliga beslut straffades, även om slututfallet råkat bli lyckligt.

Karthagos modell låter intuitivt rimligare. Atenarna straffade till och med ambassadörer som kom hem med dåliga nyheter – en bokstavlig tillämpning av att att skjuta budbäraren.

Frågan är bara hur man ska bedöma kvaliteten på beslut, utan att ta hänsyn till utfallet. Om det visar sig att dödligheten i Covid19 är lägre än befarat, eller att smittspridningen avstannar av sig själv efter ett tag, kommer Tegnell och den svenska Folkhälsomyndigheten framstå som väldigt klarsynta och förutseende. Men frågan är om de i så fall verkligen visste att det skulle bli så, eller bara hade tur?

Slutnotan för krisen – i liv, lidande och pengar – kommer att dröja, och påverkas av helt oförutsägbara faktorer så som eventuella mutationer av viruset. Risken finns att vi, som Atenarna, belönar eller bestraffar tur.

För att kunna utkräva ansvar enligt Karthagisk modell behöver vi istället fokusera på metoden för beslutsfattande. Vilka avvägningar har gjorts? Hur ser antagandena ut? Är de rimliga, givet vad vi vet just nu? Har de vetenskapligt stöd? Exakt hur kommer det sig att Sverige just nu för en helt annan politik än resten av Europa? Om besluten är välgrundade borde det gå att visa tydligare. Folkhälsomyndighetens antaganden och strategi har bara förklarats gradvis längs vägen, med skiftande motiveringar, till exempel gällande hur snabbt det går att uppnå flockimmunitet, hur stort mörkertalet av smittade kan tänkas vara, hur smittspridning går till, med mera.

Jag säger inte att Sveriges väg nödvändigtvis är sämre (eller bättre). Och självklart måste vi alla hålla tummarna för att viruset inte är så farligt som man kan befara, att vädret begränsar smittspridningen och att det inte uppstår dödligare mutationer. Ansvarsutkrävandet för den viktigaste krisen på decennier bör dock styras av hur väl de ansvariga agerat, inte av slumpen.

13 tankar om “Hur ska vi utkräva ansvar för Sveriges hantering av Coronakrisen?

  1. Mycket intressant och relevant frågeställning. Jag håller med dig om att intuitivt borde det vara processen för beslutsfattandet som ska vara i fokus. Men är inte Sverige ett land byggt på utfallsfokus? Några nationella exempel är hanteringen av neutralitetspolitiken och välfärdsstatens utbyggnad. Ett lokalt exempel är ju allt som skett under Göteborgsandan t.ex. byggande av Operan.

    • Jo, i politiken är det generellt utfallet som räknas. En berömd bok (Democracy for realists) menar till och med att väljare i allmänhet är helt oförmögna att avgöra varför saker blir som de blir, vilket gör att politiker straffas och belönas för helt irrelevanta saker, så som hur det går för det lokala fotbollslaget. Bilden i boken är lite överdriven, men huvudpoängen är nog inte helt fel, tyvärr.

  2. Vet inte om jag tycker du lyckas konceptualisera ”tur” på rätt sätt här. I fallet med stormen bestraffas befälhavaren för att inte ha räddat de skeppsbrutna, detta trots att det var storm. Men där är ju stormen känd som hindrande faktor vilket gör bestraffningen absurd. De bestraffas således för otur, de råkade ha befälet när det fanns skeppsbrutna att rädda samtidigt som det var storm. Men i Corona fallet föreligger osäkerhet, det är inte lika tydligt att det är fel att bestraffa befälhavarna om de underlåtit att rädda skeppsbrutna för att de trodde att det skulle bli storm.

    När osäkerhet föreligger så blir den tur eller otur man kan ha en funktion av hur man väljer att exponera sig för risk. Motsvarande ”man kan inte vinna om man inte vågar” eller för den som är så lagd ”den som vågar vinner”.

    Då kan vi utkräva ansvar dels för vad vi anser är en acceptabel nivå av risktagande. Men vi bör också beakta det faktiska utfallet även om det var ”tur”. Jämför med en befälhavare för kärnvapenmissiler som får en indikation på att fienden har skjutit av sina missiler, men som väljer att inte lita på indikationerna. Befälhavaren väger ett säkert utfall mot ett osäkert utfall, och väljer sedan att exponera sig själv för slumpen. Bör ansvarsutkrävandet baseras på utfallet eller bör åtminstone delvis ansvarsutkrävandet beakta villigheten att exponera sig för slumpen?

    I klartext, om utfallet blir bra bör vi då inte belöna regeringen för att de, trots vad alla andra gjorde, valde att exponera sig för risken att ha fel?

    Eller tänker jag fel?

    • Bra kommentar, och tankeväckande om det här med känd eller okänd hindrande faktor.

      Och ja, benägenheten att ta risk är givetvis något som ska utvärderas. Och här ser det ju nu i europeiskt perspektiv som Sverige tar en mycket större risk än andra länder. Å andra sidan tar andra länder också givetvis stora risker genom att tvärbromsa ekonomin. Vilka effekter det får på både kort och lång sikt är också okända.

      Så jag tycker fortfarande att vi landar i att vi måste veta hur man tänker just nu. Är avvägningen som regeringen och FHM gör nu rimlig, bygger den på bra antaganden och bevis?

      • Jag håller med om att allt beslutsunderlag bör redovisas så långt som möjligt så vi kan diskutera och debattera olika möjliga strategier och åtgärder. Men, så länge det finns osäkerhet, och osäkerhet om hur stor den osäkerheten är, kommer det faktiska beslutet baseras på magkänsla/hantverkskänsla/”tacit knowledge” eller hur man nu vill uttrycka det.

        Hade det funnits fakta och antaganden som kunde verbaliseras på ett rimligt sätt tror jag vi hade fått höra argumenten. Jag tror också att det är en av anledningarna att vi är betjänta av att ha politiska entreprenörer som styrande snarare än tjänstemän. Politiska entreprenörer kan vidta försiktighetsåtgärder innan hela faktamaterialet som rättfärdigar åtgärderna är på plats, eller våga ta det mer riskabla alternativet. Väljer de att låta någon annan bestämma så ska de såklart bedömas utifrån visheten i det beslutet.

        Jag är helt med på att ansvar skall utkrävas fortlöpande, finns inget i situationen som kräver ”nationell enighet” och även då sådana omständigheter föreligger (typ en motståndare som är en aktör och inte ett virus) så skulle jag hävda att det främst är politikernas ansvar att bygga den enigheten snarare än att avkräva den av folket. Men, givet osäkerheten bör det ske genom konstruktiva ifrågasättanden, att inte bara ifrågasätta utan redogöra för vad som är ett bättre alternativ och så långt som möjligt redogöra för varför det alternativet är att föredra. Här vilar ansvaret enligt min mening på oppositionen som är de enda som arbetar med incitament, mandat och med ett helhetsansvar liknande det som politikerna i regeringen har. En fördel med fortlöpande ansvarsutkrävande är också att det bara kan göras med den tillgängliga informationen, och inte med all den insikt vi kommer ha i efterhand. Den blir på sätt och vis därför mer rimlig.

  3. Fast Tegnell har väl varit både tydlig och konsekvent i sitt ställningstagande att Sverige inte utsätter sig för någon ökad risk genom att hålla samhället öppet? Han predicerade så sent som igår i VG att Sverige och Norge kommer få ca samma utfall eftersom de har ca samma sjukvårdssystem. Norges mer drakoniska åtgärder som att stänga gränser och skolor förväntas alltså ha en nulleffekt. Om det du efterfrågar här är att han i tillägg också borde presentera typ en fullfärdig epidemiologisk modell för de exakta mekanismerna han tänker sig kommer styra utfallet och att vi sedan ska låta medelsvensson utvärdera rimligheten i den modellen så är jag definitivt inte enig.

    • Japp, det har han varit tydlig med, men det som är otydligt är (i mina ögon) på vilka grunder det görs, eftersom alla väl är överens om att minskade sociala kontakter minskar smittspridningen.

      Publiken behöver inte vara medelsvensson, utan till exempel annan medicinsk expertis i Sverige. Många av dem har ju också kritiserat Tegnell.

  4. Ditt resonemang verkar rimligt men jag undrar om inte den större transparens du efterlyser tar ganska mycket resurser i anspråk att producera. Vad är viktigast för FHM och regeringen det här läget, att de lägger tonvikten på att fatta så förnuftiga beslut de kan eller att på djupet dokumentera varje led i den processen?

  5. Ur ett mer filosofiskt perspektiv kunde det vara intressant att tänka mer i termer av ett ”världsansvar”. Då kommer även faktorer in som vad som har påverkat den svenska situationen ur ett mer externt perspektiv, som t.ex Kina, Iran, skidturister i Alperna. Har du några tankar om det?

  6. Jag tycker du redan i tredje stycket gör ett antagande som du inte vet om det är korrekt : otillräckliga åtgärder kommer att kosta liv och lidande, överdrivna åtgärder kommer att leda till konkurser och arbetslöshet.
    Fakta är väl att det vet vi inte, överdrivna åtgärder kan också leda till att vi får andra vågor av virusutbrott, dvs mer lidande, otillräckliga åtgärder nu kan också leda till framtida striktare åtgärder med konsekvenser.
    Tycker tyvärr att ditt resonemang blir väldigt spekulativt och tämligen ointressant i nuläget. Att det hela behöver en analys när vi vet hur det slutar är givet, men nu?

  7. Mycket intressant!
    Men i Coronafallet upplever jag att alla gör sitt bästa för nationen.
    När det gäller massinvandringen 2015 o framåt så har politiker o ledande tjänstemän haft många olika valmöjligheter till agerande, men valt en extrem väg i för hållande till i princip alla andra länder.
    Därför anser jag den frågan väsentligt mer relevant när det gäller att utkräva ansvar för det läge vi har i nationen med grund i detta.

  8. Jag är ingen intellektuell eller välutbildad person men jag ställer mig frågan hur man ens kan tänka tanken vem som ska straffas här hemma?
    De som sitter vid bordet där beslut skall fattas när denna pandemi uppstod har bevisligen rätt utbildning för att ha den platsen de har.
    Det finns inget mer att prata om.
    Går det åt helvete och folk för för att vi inte stängde restaurangerna eller dör folk för att vi gjorde det och den ekonomiska depressionen leder till ökade självmordsförsök?
    Jag har inga svar på några scenarion. Jag är glad att de som leder ger mig ett ansvar att förvalta.
    Är folk egoistiska, giriga eller på något sätt äventyrar andras hälsa så får det stå för dem. Det är dessa som skall straffas. Hur? Ingen aning, kan bara gissa hur vi skulle lösa detta.
    Jag litar mer på någon som leder mig genom information än någon som piskar mig för att jag ska gå hem som i Indien.
    Nä, kamma er, ni tänker för mycket och i helt fel banor.
    Ni övertänkande borde komma med bra lösningar för hur vi borde lägga om rutten vi var på innan Corona dök upp. Ni borde använda era hjärnor till att vara del av lösningar istället för att titta på problem som som ni anser att andra skapar.
    Det är min tanke om detta.

  9. Många företag Angereds tidigt och satte medarbetare som varit i riskområden i karantän samt att när situationen förvärrades så rekommenderade företagen arbete hemifrån. Folkvettet resulterade tidigt i att många implanterade social distansering. De åtgärder som Folkhälsomyndigheten har vidtagit har varit både försenade och Slag i luften mest för att visa att åtgärder har vidtagits. Så i det här fallet har folkhälsomyndigheten mer tur än skicklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s