Viruset avslöjar statens makt

I Ruben Östlunds film Turist hotas en familj på skidsemester plötsligt av en lavin. Pappan överger familjen och försöker rädda sig själv, men lavinen visar sig vara ofarlig. När han sedan lommar tillbaka till familjen har något förändrats för alltid.

Efter Corona – när det nu blir – kommer vi kanske på samma sätt se på saker i ett nytt ljus. I många demokratiska länder har staten under krisen visat ett nytt ansikte. När viruset bara spreds i Kina i början av året var det många, jag bland annat, som tänkte att åtgärderna som vidtogs där aldrig skulle gå att genomföra i Europa. Men vi fick fel.

De flesta europeiska länder tog till tvångsmedel som bara för något år sedan skulle verkat helt otänkbara. I Frankrike och Italien fick man under långa perioder inte gå utanför dörren förutom för helt nödvändiga ärenden, och då var man tvungen att ha intyg med sig, med böter för dem som inte skötte sig.

I början – vem orkar längre? – ordnades det balkongkonserter och liknande, vilket en stund gav intrycket av att det hela var ett stort pyjamasparty. Faktum är att det var rå maktutövning: Befolkningar inlåsta, ekonomier nedstängda, kulturen inställd.

Även demokratiska stater kan uppenbarligen, om viljan verkligen finns, agera snabbt och hårt. Ur klimatsynpunkt är det hoppingivande. Vårt politiska system dömer oss inte automatiskt till inaktivitet med efterföljande apokalyps. Men ur demokratisk synpunkt är det oerhört skrämmande. Moderna stater är de mäktigaste organisationerna i mänsklighetens historia. Att se dem utöva den makten mot sin egen befolkning, om än med gott uppsåt, stämmer till eftertanke.

I Sverige, som valde en annan väg, handlar kritiken istället om att staten gjort för lite. Att staten inte tvingade lika mycket som i andra länder gör också att relationerna mellan medborgarna blev viktigare. I statsvetenskapen talas det om det kollektiva handlandets problem, svårigheten att få folk att dra åt samma håll när det ligger i varje enskild persons intresse att inte bidra. Som att upprätthålla distans mellan människor. Om alla andra höll sig hemma skulle smittspridningen avstanna, och jag kan fira jul med hela släkten. Men om alla tänker så kommer ingen hålla avstånd, och alla förlorar.

I länderna som låste ned tog man ifrån medborgarna det ansvaret. Den viktiga relationen blir vertikal, mellan medborgaren och den tvingande staten. I Sverige vädjade man istället till folks ansvarskänsla och solidaritet. Det gör att den viktiga relationen blir horisontell, mellan medborgarna. Därav de många och flitigt delade Facebookinläggen där folk skäller på dem som inte tar ansvar, utan fortsätter shoppa och gå på restauranger. Vad gör det med den mellanmänskliga tilliten?

Istället för en ny syn på staten kanske vi i Sverige får en ny bild av varandra. Långt fler har dött av viruset här än i de andra nordiska länderna. Om det nu var upp till oss, betyder det att vi som folk har misslyckats? Eller att vi inte borde ålagts det ansvaret från första början?

När snödammet lagt sig står det klart att lavinen i Turist svept bort föreställningarna om vad familjen är, och de går inte att få tillbaka. Här fortsätter pandemin. Men hur vi, både medborgare och stater, agerar nu under krisen kommer göra avtryck i det kollektiva psyket långt efter att den sista vaccindosen delats ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s