Detta inlägg är samförfattat av Sven Oskarsson, Christopher T. Dawes, Karl-Oskar Lindgren och Richard Öhrvall.
Vad förklarar att vissa personer blir politiker? Tidigare forskning har lyft fram en rad olika förklarande faktorer, men till de mer betydelsefulla hör familjebakgrund och uppväxtförhållanden (Lawless 2011). Föräldrar kan förmedla politiskt intresse och kunskap genom diskussioner och genom att vara en förebild i sina handlingar. Dessutom kan föräldrar ge barn andra resurser som formar deras framtida politiska deltagande. I det här forskningsfältet har dock en aspekt inte tillräckligt beaktats: uppväxten kan se olika ut för barn i en och samma familj beroende på deras plats i syskonskaran.
Det finns många teorier till varför syskonordning har betydelse. Tre mer framträdande är: sammanflödesteorin, resursteorin och nischteorin. Sammanflödesteorin (confluence theory) formulerades av Robert B. Zajonc och Greg Markus 1975 och går i korthet ut på att äldre syskon gynnas av att de föds in i en mer intellektuellt stimulerande miljö än yngre syskon. Ett förstfött barn får under sina första år exklusiv uppmärksamhet från sina föräldrar, medan nästafödda syskon dessutom interagerar med sitt något äldre syskon – en interaktion som inte antas vara lika stimulerande som den med föräldrarna. Enligt Zajonc och Markus gör det att ju längre ner man är i syskonskaran, desto lägre är den genomsnittliga intellektuella nivån för de sociala interaktioner som sker under uppväxten, vilket i sin tur får negativa effekter på barnets kognitiva förmåga.
Det här är ett gästinlägg av Christine Bodell, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell.
***
År 1922 välkomnades Kerstin Hesselgren som första kvinnliga ledamot till riksdagens första kammare. Talmannen hälsade ändå församlingen med ”Mina herrar!” eftersom Hesselgren enligt talmannen var ”ensam i sitt slag”. Idag, nästan 100 år senare, är andelen kvinnor i riksdagen 47 procent.
Det finns mycket forskning om kvinnliga politikers representation av kvinnors intressen. Men hur ser det ut med mäns representation av kvinnors intressen, och hur påverkas den av att fler kvinnor tar plats i politiken? Flera scenarier är tänkbara.
1) En positiv bieffekt: När fler kvinnor kommer in i riksdagen för de upp kvinnofrågor på agendan, vilket män tar intryck av. Män blir då mer engagerade i kvinnofrågor, och den totala representationen av kvinnor ökar.
2) En specialiseringseffekt: I takt med att andelen kvinnor ökar ser män det som mindre viktigt att lyfta kvinnofrågor. Dessutom kan man tänka sig att kvinnor ses som mer lämpliga att ta i dessa frågor, att kvinnor ”vet vad det innebär att vara kvinna” och får därför tolkningsföreträde. Den totala representationen blir då oförändrad, eftersom kvinnors ökade engagemang kompenseras av männens minskade.
3) En hot-mot-grupp-effekt: Män reagerar negativt på att det blir fler kvinnor, och minskar sin representation av kvinnor. Här kan den totala representationen av kvinnor bli lägre, eftersom män så att säga överkompenserar. Det blir ett bakslag.
I en uppsats (som kan laddas ned här) har Christine undersökt hur mäns representation av kvinnors intressen förändrats när andelen kvinnor i riksdagen ökat. Att mäta representation är svårt, men i uppsatsen används kvinnoorienterade motioner, motioner som tar upp ämnen som mer direkt angår kvinnor än män, som en indikator. Det kan alltså handla om tidigt föräldraskap, förbättrad förlossningsvård eller jämställdhet på arbetsplatsen. Klassificeringen har gjorts automatiskt med hjälp av ett datorprogram, och på sidan 38-39 i uppsatsen redovisas en förteckning av vilka ord som använts för att klassificera motionerna. Av de 163 000 motioner som lämnades in mellan 1970-2020 var ungefär runt 2700 stycken kvinnoorienterade.
Det här är ett gästinlägg av Michael Holmberg, student i statsvetenskap, och Ann-Kristin Kölln, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
***
Liberalerna noterar sitt lägsta opinionsstöd någonsin i SCB:s senaste partisympatiundersökning, då endast 2,5 procent av väljarna säger att de skulle rösta på partiet om det var val i dag. Om denna mardröm blir verklighet för Liberalerna, skulle det betyda att de åker ur riksdagen efter att ha tillhört den i över 100 år. Således är det knappast någon överdrift att säga att partiet befinner sig i en kris just nu.
Varför går det så dåligt för Liberalerna?
För statsvetare finns det förenklat sagt två huvudsakliga förklaringar till hur partier presterar i val. Vissa hävdar att ideologisk närhet till många väljare är avgörande eftersom väljarna röstar efter sina ideologiska ståndpunkter. Andra menar att det istället är partiernas uppfattade kompetens som är viktigast eftersom väljarna värdesätter politiker som kan hantera regeringsmakten. Nyligen testades dessa teoretiska förklaringar för första gången för Liberalerna i samband med en kandidatuppsats. Resultaten visar att partiets uppfattade kompetens kan förklara cirka tjugo procent av partiets väljarstöd medan motsvarande andel för ideologisk närhet endast är cirka fyra procent.
Hur kan man komma fram till detta resultat?
I varje valundersökning sedan 1979 har väljarna fått ange vilka partier som de anser har bra respektive dålig politik i olika politiska sakfrågor. Om till exempel femton procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra miljöpolitik och fem procent att de har en dålig miljöpolitik, blir skillnaden i den frågan tio procent. Med andra ord har partiet ett positivt värde (+10). Om fem procent av väljarna tycker att Liberalerna har en bra skattepolitik och tio procent tycker de har en dålig skattepolitik, blir värdet istället negativt (-5). Makro-kompetens är ett genomsnitt av politiska sakfrågor som inkluderats i valundersökningar. För att se vilken betydelse makro-kompetens har för Liberalernas valresultat görs en enkel sambandsanalys. Här exkluderas även sakfrågor som endast varit med en gång, eftersom de oftast ej är särskilt viktiga.
Det här är ett gästinlägg författat av ANNIKA FREDÉN, UNIVERSITETSLEKTOR I STATSVETENSKAP, DOCENT vid KARLSTAD UNIVERSITET.
2,7 procent sympatiserar med Liberalerna, visar SCB:s partisympatiundersökning publicerad idag. Ännu färre (2,5 procent) säger att de skulle rösta på partiet om det vore val idag. Tidigare forskning visar att koalitionspartier har stor chans att klara spärren även om de ligger en bit under den, eftersom en del väljare röstar strategiskt. Gästpolitolog Annika Fredén, docent i statsvetenskap på Karlstads universitet, dyker djupare i vad vi vet om små partiers chanser att överleva.
Att en del inte röstar på det parti som ligger dem närmast är relativt vanligt: i svenska riksdagsval brukar ungefär 15-20 procent rösta på ett annat parti än det de gillar bäst. I siffrorna från dagens SCB-mätning (8 juni) syns dock relativt små skillnader mellan väljares val av parti idag och partisympatier. Skillnaderna brukar bli större ju mer vi närmar oss val, särskilt när det gäller små partier. Det är då som små partier, som Kristdemokraterna 2018, på kort tid kan få ett stort uppsving i opinionen.
I Sverige benämns fenomenet ibland ”kamrat fyra procent” och i den internationella forskningslitteraturen ”insurance voting” eller ”rental voting”. Väljaren vill försäkra sig om att ett parti klarar en spärr till parlamentet, och kan då tänka sig att låna ut sin röst till det. Ett skäl att rösta på detta sätt är att det lilla partiet då kan ingå i ett regeringsalternativ tillsammans med större partier, och bilda en koalition. Sådana mönster har setts i Tyskland, Österrike, och inte minst Sverige. Här kunde Alliansen 2010 fortsätta regera tack vare att Kristdemokraterna tog sig in med hjälp av den här typen av taktiska röster. Riksdagsvalet 2010 var speciellt eftersom vi då hade två tydliga motståndare redan inför valet: det rödgröna blocket mot Alliansen.
Inför nästa års val i Sverige är de möjliga regeringskonstellationerna mindre tydliga än vad de har varit vid de senaste valen: vi vet att Miljöpartiet och Socialdemokraterna samarbetat i regering i snart två mandatperioder, medan de tenderar att gå fram självständigt när det närmar sig valrörelse. Centern har deklarerat att partiet kommer gå fram som ett eget alternativ utan referenser till Alliansen i sitt valmanifest, vilket är en skillnad jämfört med tidigare val. Liberalerna har tagit ett steg i riktning mot samarbete och potentiellt regerande med Moderaterna, Kristdemokraterna, och möjligen Sverigedemokraterna. Frågan är hur villiga väljare inom detta alternativ är att låna ut röster till varandra? Både svensk och internationell forskning tyder på att partiernas signaler om vilka de ska samarbeta med har betydelse för väljares tendens att stötta små partier. Det händer också att små etablerade partier åker ut: ett exempel är parlamentsvalet 2013 i Tyskland där liberala partiet FDP åkte ut ur parlamentet med 0,2 procents marginal till spärren, som är 5 procent i Tyskland. En förklaring som nämns är att det stora partiet CDU inte var tillräckligt positiva till samarbete i valrörelsen. FDP kom tillbaka vid valet 2017.
En situation med tydliga block ser ut att öka väljares tendens att rösta på ett av partierna med en fallande opinionstrend. Det visar en av mina studier baserad på analys av partisympatier från den nationella SOM-undersökningen, om koalitionssignaler från valmanifest och opinionsmätningar från svenska val från 1988 till och med 2014, nyligen publicerad i tidskiften Frontiers in Political Science. Allt annat lika kan väljare bli extra benägna att rösta på ett parti som de sympatiserar någorlunda starkt med om det ingår i en koalition och när partiet har förlorat stöd i opinionen sedan senaste valet. När koalitionerna är mer löst organiserade syns inte samma typ av kompensatoriska röstning, som är extra betydelsefull om det rör sig om ett parti med opinionsstöd precis runt spärren. En annan faktor som är värd att ta hänsyn till i den här typen av strategisk röstning är att väljaren vill att politiken ska föras i en viss riktning. Den motiveringen blir tydligare när det gäller ett parti på kanterna: tendensen att rösta strategiskt ser ut att vara extra uttalad på vänsterpartier som V och högerpartier som KD, givet att de ligger i närheten av spärren. Detta kan tala till Liberalernas nackdel, då partiet fortfarande är att betrakta som ett parti i mitten av fältet, relativt sett.
Liberalerna kan ändå göra klokt i att alliera sig med ett regeringsalternativ inför valet 2022. Ett av mina opinionsexperiment från valrörelsen 2013–2014, som slumpmässigt tilldelade väljare fiktiva opinionsmätningar innan de fick uppge vilket parti de skulle rösta på om det vore val visar att ett parti som inte har en tydlig koppling till ett regeringsalternativ behöver nå betydligt högre nivåer i opinionsmätningar för att väljare ska anse att det är värt att rösta på partiet. Ett parti med en tydlig koppling till ett regeringsalternativ kan däremot fortfarande få extra röster av sympatisörer av det blocket även vid opinionsnivåer neråt två procent. En annan fråga är om det spelar roll om det är två partier i ett regeringsalternativ som har stöd runt spärren. Räcker de strategiska rösterna till båda? Det behöver inte vara en nackdel, visar en annan av mina studier. Den tyder på att viljan att koordinera röster till två små partier är minst lika stora som koordineringen kring ett litet parti, givet att det finns ett stort parti som kan låna ut sina röster.
En annan faktor som spelar roll i psykologin att tolka opinionsmätningar och rösta på ett litet parti, eller en underdog, är hur stort stöd väljaren uppfattar att partiet har i den lokala omgivningen. 2018 genomförde jag tillsammans med forskare i USA och Kanada ett laboratorieexperiment där väljaren sattes i en situation att i ett fiktivt val välja mellan ett stort säkert parti och ett litet parti. Ens egen sympati för det lilla partiet bestämdes slumpmässigt. Beroende på vilket val väljaren gjorde gavs poäng, som omvandlades till en mindre summa pengar efter experimentet. En del fick information om vilken sympati två andra väljare som hade liknande sympatier som väljaren själv gav partiet. En annan grupp fick slumpmässig information om två andra väljares sympatier för det lilla partiet. En tredje grupp fick ingen information om andra väljares sympatier. Totalt ingick sex personer i varje väljargrupp, som fick rösta i totalt 20 val. Medspelare varierades vid varje val. Experimentet visade att väljare tenderar att överskatta chanserna att ett litet parti väljs in om det partiet ser ut att ha stort stöd i ens lokala omgivning. Det är alltså inte bara globala opinionsmätningar som spelar roll för beslutet att rösta på ett visst parti, utan även en uppfattning av om fler i närheten ger det lilla partiet sitt stöd.
Det är möjligt att det är situationen ovan som bäst beskriver situationen idag: väljaren väljer mellan ett stort och ett litet parti som inte nödvändigtvis ingår i en koalition. Det kan göra det lättare för små partier att falla. Inte desto mindre är fyraprocentsspärren ett fenomen. Vi ska inte underskatta väljares förmåga att koordinera sina röster kring denna.
Fotnot. Frågan om partisympati ställs enligt följande i SCB:s undersökning: ”Är det något av de politiska partierna som står dig närmare än de andra?” och om ej svar på denna ställs frågan ”Men vilket parti har du störst sympati för?”
Figur 1: Liberalerna är i kläm och tappar både till Moderaterna och till Centern, visar SCB:s senaste partisympatiundersökning av ”val idag” (publicerad 2 juni). Det kan bli svårt att få tillbaka taktiska röster för Liberalerna på valdagen då de borgerliga partierna inte längre bildar en enat regeringsalternativ. Bildkälla: SCB.
Figur 2. Andras sympatier för ett parti ser ut att betyda mycket för viljan att rösta på ett litet parti.Här syns information som deltagare i gruppen som slumpmässigt fick betingelsen ”homogent nätverk” såg inför valet i det laboratorieexperiment som beskrivs i texten.
Bildkälla: Fredén, Rheault och Indridason, 2020
Referenser och vidare läsning
Cox, G. 1997. Making Votes Count. Strategic Coordination in the World’s Electoral Systems. Cambridge: Cambridge University Press.
Fredén, A. 2021. How polling trends influence compensational coalition-voting. Frontiers in Political Science doi: 10.3389/fpos.2021.598771
Fredén, A., Rheault, L. and I. Indridason. 2020. Betting on the underdog? The influence of social networks on vote choice. Political Science Research and Methods, online first.
Fredén, A and H. Oscarsson. 2018. Partiuppsättningsmodeller för väljarbeteende. Rapport 2018:2,Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.
Fredén, A.2016. Coalitions, Coordination and Electoral Choice: A Lab Experimental Study of Strategic Voting, 191-213 i (2016) Voting Experiments, (red.) A. Blais, J-F. Laslier, and K. Van der Straeten. Heidelberg: Springer.
Fredén, A. 2017. Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting. Evidence from a Survey Experiment. Scandinavian Political Studies Vol. 40(3),. 247–264.
Fredén, A. 2014. Threshold Insurance Voting in PR Systems. A study of voters’ strategic behaviour in the 2010 Swedish general election. Journal of Elections, Public Opinion and Parties Vol.24(4), 473–492.
Gschwend, T., L. Stötzer, och S. Zittlau. 2016. What Drives Rental Votes? How Coalition Signals Facilitate Strategic Coalition Voting. Electoral Studies 44, 293–306.
Kedar, O. (2005). When moderate voters prefer extreme parties. Policy balancing in parliamentary elections. American Political Science Review, 99(2), 185–199.
politologerna.wordpress.com 