Män som representerar kvinnor

Det här är ett gästinlägg av Christine Bodell, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anders Sundell.

***

År 1922 välkomnades Kerstin Hesselgren som första kvinnliga ledamot till riksdagens första kammare. Talmannen hälsade ändå församlingen med ”Mina herrar!” eftersom Hesselgren enligt talmannen var ”ensam i sitt slag”. Idag, nästan 100 år senare, är andelen kvinnor i riksdagen 47 procent.

Det finns mycket forskning om kvinnliga politikers representation av kvinnors intressen. Men hur ser det ut med mäns representation av kvinnors intressen, och hur påverkas den av att fler kvinnor tar plats i politiken? Flera scenarier är tänkbara.

1) En positiv bieffekt: När fler kvinnor kommer in i riksdagen för de upp kvinnofrågor på agendan, vilket män tar intryck av. Män blir då mer engagerade i kvinnofrågor, och den totala representationen av kvinnor ökar.

2) En specialiseringseffekt: I takt med att andelen kvinnor ökar ser män det som mindre viktigt att lyfta kvinnofrågor. Dessutom kan man tänka sig att kvinnor ses som mer lämpliga att ta i dessa frågor, att kvinnor ”vet vad det innebär att vara kvinna” och får därför tolkningsföreträde. Den totala representationen blir då oförändrad, eftersom kvinnors ökade engagemang kompenseras av männens minskade.

3) En hot-mot-grupp-effekt: Män reagerar negativt på att det blir fler kvinnor, och minskar sin representation av kvinnor. Här kan den totala representationen av kvinnor bli lägre, eftersom män så att säga överkompenserar. Det blir ett bakslag.

I en uppsats (som kan laddas ned här) har Christine undersökt hur mäns representation av kvinnors intressen förändrats när andelen kvinnor i riksdagen ökat. Att mäta representation är svårt, men i uppsatsen används kvinnoorienterade motioner, motioner som tar upp ämnen som mer direkt angår kvinnor än män, som en indikator. Det kan alltså handla om tidigt föräldraskap, förbättrad förlossningsvård eller jämställdhet på arbetsplatsen. Klassificeringen har gjorts automatiskt med hjälp av ett datorprogram, och på sidan 38-39 i uppsatsen redovisas en förteckning av vilka ord som använts för att klassificera motionerna. Av de 163 000 motioner som lämnades in mellan 1970-2020 var ungefär runt 2700 stycken kvinnoorienterade.

För en första överblick redovisas nu för den totala andelen kvinnoorienterade motioner, och hur detta samvarierar med en ökad andel kvinnliga ledamöter. Den blå linjen hör till den högra Y-axeln och är andel kvinnoorienterade motioner av totalt antal motioner. Den börjar på 1 procent. Den gröna grafen hör till den vänstra Y-axeln och visar andel kvinnor i riksdagen. Den börjar på 20 procent. X-axeln är en tidsaxel indelad i mandatperioder.

Andel motioner som handlar om kvinnofrågor (blå linje) och andel kvinnor i riksdagen (grön linje).

Andelen kvinnomotioner har gått upp från 1970-2020, från en procent till lite mer än tre procent. Båda kurvorna har alltså gått upp över tid. Under vissa perioder ser linjerna åt att följas åt, medan det under andra inte finns något samband. I riksdagen som valdes 1994 ökade till exempel andelen kvinnliga ledamöter från 33 till 40,4 procent, utan att det gjorde något synbart avtryck i motionsskrivandet. Men vi ser också att det skrivs mest motioner om kvinnofrågor under mandatperioden 2006-2010, då andelen kvinnor också var som högst. Två perioder, två pucklar i kurvan, sticker också ut. Den första är under 1970-talet då andelen kvinnor ligger på 20 procent. Den andra börjar sent 1990-tal då andelen kvinnor är 40 procent.

Vi kan dock inte dra några slutsatser om vad detta beror på utan att se om det är manliga eller kvinnliga ledamöter som står bakom motionerna. Därför ska vi nu dela upp andelen kvinnoorienterade motioner skrivna av män respektive kvinnor. Den blå linjen i grafen är mäns andel kvinnomotioner, den gröna linjen är kvinnors andel kvinnomotioner och på X-axeln har vi mandatperioder.

Andel av kvinnors motioner som handlar om kvinnofrågor (grön linje) och andel av mäns motioner som handlar om kvinnofrågor (blå linje)

Grafen visar flera olika saker. Mest iögonfallande är att kvinnor i nästan alla mandatperioder skriver mer om kvinnofrågor än vad män gör. Men vi ser också att trenden är väldigt olika för kvinnor och män. De två pucklarna som syntes i den första grafen visar sig framförallt bero på att kvinnor under 1970-talet och 2000-talet skriver mer än vanligt. Vad det beror på är inte undersökt i uppsatsen.

Vi ser också att mäns motionsskrivande om kvinnofrågor ökat över tid, men inte på något linjärt sätt. Kurvan är i princip platt fram till 2002, då den gör ett hopp uppåt, för att sedan plana ut. Mönstret ger framförallt stöd till hypotesen om en positiv bieffekt: När andelen kvinnor har ökat i riksdagen har män också ökat sin representation av kvinnor. Det går dock inte att säkerställa att det är en ökad andel kvinnor som leder till att män lämnar in fler kvinnoorienterade motioner, även om vi onekligen ser en skillnad i mäns motionsskrivande (när andelen kvinnor är hög?). Intressant nog inträffar förändringen ungefär samtidigt som andelen kvinnor överstigit 40 procent. En del forskare har spekulerat i att det kan behövas en ”kritisk massa” av kvinnor för att verkligen kunna förändra det politiska klimatet. Men det är inget som kan slås fast utifrån denna graf.

Manliga ledamöter skriver alltså en större andel kvinnoorienterade motioner idag än för femtio år sedan. Hundra år efter den första kvinnliga ledamotens intåg i riksdagen ser alltså män och kvinnor ut att hjälpas åt när det kommer till kvinnors representation i politiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s