Det här är ett gästinlägg av Hanna Bäck, Johan Hellström, Johannes Lindvall och Jan Teorell.
***
De senaste åren har varit en turbulent period i svensk politik. Den rekordlånga regeringsbildningen 2018–19 följdes i juni i år av en misstroendeförklaring och en ny regeringsbildning. Flera forskare och andra debattörer har mot denna bakgrund förslagit grundlagsändringar som syftar till att övergå från negativ till positiv parlamentarism, att införa konstruktivt misstroendevotum och att höja riksdagsspärren.
I boken 134 dagar, som handlade om den utdragna regeringsbildningen efter 2018 års val, diskuterar vi alla dessa författningspolitiska förslag, vilka senast fördes fram av Joakim Nergelius (DN Debatt 14/9) men som före sommaren också togs upp av exempelvis Olof Petersson (DN Debatt 18/6 och 21/6), Mikael Sandström (DI 28/6) och Per T Ohlsson (HD 11/7). Vi drar inte samma slutsatser som dessa andra bedömare. Vår forskning pekar nämligen på att de låsningar som bidrog till den komplicerade regeringsbildningen i första hand var partipolitiska. Inte konstitutionella.
Vår viktigaste invändning mot många av de inlägg som har gjorts i författningsfrågor på senare år är att de förbigår viktiga målkonflikter. Författningspolitik handlar om att välja mellan olika institutionella lösningar som alla har för- och nackdelar. En reform som är ändamålsenlig när det gäller att uppnå vissa mål kan motverka andra. Den viktigaste målkonflikten när det gäller regeringsbildningen är att det är svårt att utforma regler som både bidrar till att det går fort att bilda en regering och till starka regeringar som kan sitta kvar länge och driva igenom sin politik.
En vanlig uppfattning är att Sverige borde övergå till positiv parlamentarism. De nuvarande reglerna kräver som bekant bara att en statsminister inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Detta brukar kallas för ”negativ parlamentarism”. I många andra länder, till exempel vårt grannland Finland, råder i stället principen att en majoritet måste rösta för en statsminister. Med en sådan ordning skulle vi med stor sannolikhet få stabilare regeringar. Vi skulle också få andra slags regeringar – färre minoritetsregeringar och fler ”blocköverskridande” regeringar. Men att införa positiv parlamentarism skulle tveklöst försvåra regeringsbildningen. I januari 2019 skulle en sådan regel exempelvis ha inneburit att både C, L och V måste rösta för Stefan Löfven som statsminister; det skulle inte ha räckt att dessa partier lade ned sina röster, som nu skedde.
Ett annat återkommande förslag går ut på att införa konstruktivt misstroendevotum. Denna tyska uppfinning innebär att oppositionspartierna inte får fälla en sittande regering utan att samtidigt enas om en ny statsminister. När riksdagen röstade om misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven den 21 juni i år skulle denna regel ha inneburit att omröstningen inte bara handlade om huruvida Löfven skulle få sitta kvar utan också om huruvida han skulle ersättas av en annan, namngiven statsminister, såsom Ulf Kristersson.
En sådan regel hade onekligen stärkt både regeringens ställning gentemot riksdagen och statsministerns ställning gentemot sina statsråd, och någon regeringskris hade vi inte fått, eftersom V inte skulle ha röstat för ett förslag som innebar att regeringsmakten övergick till M. Men det är just därför som en regel om konstruktivt misstroendevotum, precis som positiv parlamentarism, gör det svårare att bilda en regering. Med en sådan regel hade V nämligen inte kunnat utfärda det ”misstroendelöfte” som gjorde att partiet till slut släppte fram Löfven i januari 2019. Återigen hade den redan komplicerade och rekordlånga regeringsbildningen alltså ha kunnat bli ännu mer komplicerad och utdragen.
När vår regeringsform tillkom för ungefär femtio år sedan ville riksdagen möjliggöra för partierna att släppa fram en regering utan att därför ställa upp på dess politiska program. Syftet var att underlätta för snabba regeringsbildningar. Detta lyckades man också med, åtminstone fram till 2018. Men för att uppnå detta mål offrade man annat. Till exempel lade man inte lika stor vikt vid att regeringarna skulle vara stabila när de väl bildats, vilket är poängen med positiv parlamentarism och konstruktivt misstroendevotum. Trots det sitter svenska regeringar kvar länge i ett internationellt perspektiv.
Ett förslag som mer direkt syftar till att snabba på regeringsbildningen är att höja riksdagsspärren, som nu är på fyra procent, till fem procent. Syftet är att minska antalet partier i riksdagen för att på så vis underlätta regeringsförhandlingarna. Som vi visar i vår bok är antalet partier som är representerade i parlamentet mycket riktigt en faktor som bidrar till att det tar längre tid att bilda regering. Att fler och mandatmässigt mindre partier kommer in i parlamentet är också en av orsakerna till att det i hela Europa finns en trend mot längre och mer komplicerade regeringsbildningar. Men någon garanti för snabbare regeringsbildningar innebär en femprocentsspärr inte. Tyskland har en femprocentsspärr, ändå tog det 141 dagar efter det senaste valet till Förbundsdagen innan en ny regering kunde bildas – alltså ungefär lika länge som det tog i Sverige.
Om långvariga och komplicerade regeringsbildningar skulle visa sig bli det nya normala kan det finnas skäl att fundera på om Sverige borde övergå till en modell med positiv parlamentarism, konstruktivt misstroendevotum och kanske höjd riksdagsspärr. Det nuvarande regelverket syftar ju till snabba regeringsbildningar, och om vi trots det misslyckas med detta mål stärks förstås argumenten för alternativa regler som prioriterar bildandet av breda, stabila regeringar.
Vi tror dock att det som hände efter valet 2018 var något ganska unikt. Den faktor som framför allt försenade processen var att Alliansen – alltså det gamla samarbetet mellan M, KD, C och L – levde kvar som ett regeringsalternativ efter valet trots att dessa partier var fundamentalt oeniga om hur de såg på Sverigedemokraterna. Denna klyfta inom Alliansen ledde till en svår beslutsprocess inom både C och L, vilka dessutom var mycket oeniga internt. Den processen tog tid, vilket var skälet till att det dröjde ända till december 2018 innan förhandlingar kunde inledas mellan C, L, MP och S.
Nu finns inte längre Alliansen. Därmed är en av de viktigaste orsakerna till att vi fick en så komplicerad regeringsbildning efter valet 2018 undanröjd. Det betyder inte nödvändigtvis att regeringsbildningen efter valet 2022 kommer att ta de 19 dagar som annars har varit det vanliga sedan vi fick vår nuvarande regeringsform för snart femtio år sedan. Även nästa val kan ju komma att resultera i svåra förhandlingar mellan partier som tidigare inte har förhandlat om regeringsmakten sinsemellan. Men vi skulle bli mycket förvånade om det tar 134 dagar att bilda regering också efter nästa val. Även om författningsreglerna förblir de samma. Principen om negativ parlamentarism bidrog när vårt politiska system fungerade som bäst till att väljarna kunde välja mellan regeringsalternativ med distinkt olika ideologiska inriktningar, något som är svårt att uppnå i ett system där reglerna för regeringsbildningen tvingar fram breda, blocköverskridande majoritetsregeringar. Samtidigt gick det snabbt att bilda regering. Det är möjligt att de politiska förutsättningarna i Sverige har ändrats så mycket att det inte längre går att uppnå dessa mål, vilket i så fall stärker argumenten för andra författningspolitiska lösningar. Vår bedömning är emellertid att det vore förhastat att dra den slutsatsen redan nu.
politologerna.wordpress.com 
En mer grundläggande fråga är väl om det är så viktigt att ha en snabb regeringsbildning. Jag har inte sett någon evidens för att det skulle vara det, och om det skulle vara det kan väl folket helt enkelt rösta på partier som lovar att bilda regering snabbt i stället för partier som prioriterar annat.