När jag spelade Nintendo Switch-spelet Mario Kart 8 Deluxe mot andra online märkte jag att spelet tillämpar en intressant demokratisk modell för att välja bana. 12 spelare är med i varje race, och varje spelare väljer först en av tre slumpmässigt utvalda banor.
Det intressanta är nästa steg. Istället för att bara välja den bana som flest personer föredrar så lottar spelet mellan alla valen. Om till exempel sju personer röstar på Mario Stadium, fyra på Rainbow Road och en på Donut Plains så är det störst chans att det faktiskt blir Mario Stadium – 58%. Men det finns ändå en liten chans (12,5%) – eller risk, hur man nu ser det – att den enda person som röstat på Donut Plains får som den vill.
Gör man det tillräckligt många gånger kommer valen att falla ut enligt procenten, så att det blir Mario Stadium sju av tolv gånger, och Donut Plains en gång av tolv. Med traditionellt pluralitetsbeslutsfattande hade det alltid blivit Mario Stadium.
Är detta en bra och rättvis modell för beslutsfattande? Det beror på. Om vi tänker oss att man blir +1 glad när det egna förslaget vinner, och -1 när man förlorar, är pluralitetsbeslut att föredra. Att göra något annat än det som flest personer föredrar innebär att nyttan inte maximeras.
Men man kan å andra sidan tänka sig att det händer något nytt när man alltid förlorar. Om man vet att man inte har en chans att få gehör för sitt förslag kanske man till slut inte vill vara med och spela överhuvudtaget.
Vilken bana det till slut blir i tv-spelet är såklart inte så viktigt. Men problemet finns också inom politiken. Grupper som sällan får gehör kan tappa tilltron till det demokratiska systemet. Därför brukar man säga att det är bra för demokratin om det finns korsande majoriteter, det vill säga att samma personer inte förlorar i alla frågor. Den som inte får som den vill i fördelningsfrågor kanske får det i kulturfrågor, och så vidare. Eller så skiftar majoriteterna med tiden, och den som förlorar ett år kanske vinner nästa.
Att politiken till exempel baseras på etnicitet, som inte går att förändra, är därför farligt. Om den dominerande etniska gruppen alltid håller ihop får minoriteten aldrig något att säga till om, vilket leder till förbittring och misstro.
Uttryckt med siffror kanske man skulle kunna tänka att det for är +1 för att vinna, men att man den negativa effekten av att förlora ökar med tiden, -2, -3, -4, -5 och så vidare. När kostnaden för att förlora blir tillräckligt stor kommer det till slut bli rationellt att låta även små minoriteter vinna någon gång då och då, som i Mario Kart. Även om de oftast inte vinner finns det en chans, vilket gör det intressant att fortsätta vara med.
Nu finns det förvisso en del praktiska problem med det här upplägget, som att det är svårt att med Mario Kart-modellen få de olika politiska besluten att gå ihop. Men som tankeexperiment, eller som modell för att fatta beslut i mindre avgörande frågor, är det ändå intressant.
politologerna.wordpress.com 