Striden om narrativet – en analys av hur media runtom i världen skriver om kriget i Ukraina

Det här inlägget är skrivet av Frida Edström och Anders Sundell, och bygger på Fridas kandidatuppsats, som kan läsas här.

***

”Vi invaderade inte Ukraina; vi genomförde en speciell militär operation” – orden är den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs, och är bara några dagar gamla. Trots att det är helt uppenbart att det just är ett krig och en invasion som pågår i Ukraina framhärdar Lavrov. Orsaken är striden om det som inom statsvetenskapen kallas narrativet – berättelsen om vad det är som egentligen pågår.

Det segrande narrativet påverkar hur omvärlden ser på konflikten, och påverkar därmed också hur den agerar. Om kriget uppfattats som en militär operation för att stoppa ett pågående folkmord hade Ukraina aldrig fått så stort stöd från Nato och Europa. Även om Lavrov och Putin förlorat det slaget i Sverige och större delen av Europa var det inte givet att det skulle bli så, eller att det ser likadant ut i resten av världen.

I en ny uppsats undersöks vilket narrativ om kriget i Ukraina som dominerar i 127 olika länders (engelskspråkiga) media, mellan 1 februari och 31 mars, och om det påverkas av landets relation till Ryssland.

Genom att studera hur ord som hänger ihop med det ryska och ukrainska narrativet förekommer kan man få en bild av vilket narrativ som fått störst fäste. De ”pro-ryska” orden är military operation (som Lavrov nyligen använde), genocide (det uttalade motivet för kriget var att stoppa ett pågående folkmord) och conflict (vilket antyder att det är två parter som står mot varandra, snarare än en som invaderar den andra). De ”pro-ukrainska” orden är istället invasion, war och war crimes. De är alla valda för att beskriva det som pågår som just ett krig.

Odemokratisk arkitektur?

Det här är ett gästinlägg av Henrik Hågemark, biträdande forskare på statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
***

I demokratier bör den politiska utvecklingen tillgodose medborgarnas preferenser. Det samtida byggandet präglas dock av en påtaglig diskrepans mellan medborgarnas arkitektoniska önskemål och vad som faktiskt byggs. Forskning visar nämligen att en klar majoritet föredrar klassiskt och traditionellt inspirerad arkitektur, medan den faktiska nyproduktionen i Sverige domineras av nymodernistiska uttryck. Den urbana utvecklingen präglas alltså av ett demokratiskt underskott i detta avseende – det byggs helt enkelt sällan i de arkitektoniska stilar som de flesta föredrar.

Skillnaden mellan medborgerliga preferenser och faktiskt byggande får även ett allt större utrymme i den offentliga debatten. I ledare, insändare och inte minst sociala medier uttrycks missnöje över den samtida arkitekturen i våra städer. Frågan blir också alltmer partipolitisk. I olika delar av landet har partier till både vänster och höger börjat intressera sig för arkitektonisk stil, ofta med målsättningen att ”bygga mer klassiskt”, i enlighet med väljarnas önskemål.

Detta är särskilt tydligt i Göteborg där Socialdemokraterna driver frågan om ett ökat byggande i traditionellt och lokalt inspirerade arkitekturstilar. Stödet för ett sådant initiativ kartlades även i en SOM-undersökning förra året. Resultatet visar att 64 procent av de tillfrågade göteborgarna var positiva och 10 procent negativa – således ett mycket starkt stöd.

Byggnader i kvarteret Abisko, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Uppförda 2015 i nymodernistisk stil. Bild: Wikimedia.

Givet den tydliga efterfrågan på mer klassisk arkitektur är det förvånande att det mesta som byggs ser helt annorlunda ut. Frågan om varför det är såhär är trots detta relativt outforskad. För att bidra till denna forskningslucka genomförde jag en kvalitativ intervjubaserad masteruppsats, med den urbana arkitektoniska gestaltningen i Lund som empiriskt fall. Utifrån samtal med lokala politiker, tjänstemän, arkitekter och byggherrar identifierar jag några centrala förklaringar till det demokratiska underskottet i detta avseende.

Vetospelaren Kakabaveh

Politiska system kan klassificeras på många olika sätt. Har det en president eller inte? Kan statsministern avsättas av parlamentet? Finns det en författningsdomstol eller inte? Och så vidare.

För att kunna ordna in alla system i en gemensam analysram lanserade statsvetaren George Tsebelis för 20 år sedan begreppet vetospelare. Det är personer (eller institutioner) som har makten att stoppa ett politiskt förslag. Att bara räkna hur många sådana det finns visade sig säga ganska mycket om systemet som helhet.

Eftersom makten handlar om att stoppa förslag är det lätt att förstå att systemet blir trögare ju fler vetospelare det finns. I USA till exempel krävs att både representanthus och senat godkänner ett lagförslag, presidenten kan sedan lägga in sitt veto, och när lagen väl är på plats kan den i efterhand ändå ogiltigförklaras av högsta domstolen. Svårt.

I Sverige är det bara riksdagen som bestämmer. Här är det istället partierna som är vetospelare. Om det till exempel krävs fyra parters stöd för att driva igenom ett förslag kan de alla också stoppa det genom att dra tillbaka sitt stöd. Vetospelarna blir därför väldigt mäktiga.

På grund av det extremt jämna läget i riksdagen har nu en enskild ledamot, den politiska vilden Amineh Kakabaveh, hamnat i den unika positionen att vara en egen vetospelare. Givet att oppositionen röstar emot justitieministern kan hon om hon vill lägga in sitt veto mot honom. Det ger henne ett oproportionerligt starkt förhandlingsläge gentemot regeringen, som hon också utnyttjar.

Men samma sak gäller givetvis egentligen alla andra ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Om någon av dem skulle hota med att byta sida skulle de också, teoretiskt sett, kunna utverka en massa fördelar. Varför gör de inte det?

Svaret är naturligtvis partidisciplinen. Den som utpressar sitt eget parti kan inte räkna med att få en plats på nästa riksdagslista. Att göra något sådant kort före ett val vore alltså särskilt otaktiskt. Som vilde är Kakabavehs riksdagstid redan utmätt, och hon har därför inte något att förlora.

Situationen ger ett smakprov på hur det kan se ut i system med svagare partidisciplin, och därmed många fler vetospelare, som det amerikanska. Joe Biden har där fått förhandla mycket med enskilda senatorer i sitt eget parti, som krävt stora eftergifter för att stötta hans agenda. Och i vissa fall har de också stoppat den, som när West Virginia-senatorn Joe Manchin sa nej till Bidens stora infrastrukturpaket.

Alla vetospelare måste vara med på tåget för att få något gjort. Partidisciplinen flyttar vetomakten från enskilda ledamöter till partierna som helhet. I vissa fall kan det verka märkligt att ledamöter röstar emot de egna åsikterna, och partidisciplinen har anklagats reducera riksdagsledamöter till ”röstboskap” eller ett ”knapptryckarkompani”. Motsatsen – som vi ser exempel på nu – är inte helt oproblematisk den heller.