Odemokratisk arkitektur?

Det här är ett gästinlägg av Henrik Hågemark, biträdande forskare på statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
***

I demokratier bör den politiska utvecklingen tillgodose medborgarnas preferenser. Det samtida byggandet präglas dock av en påtaglig diskrepans mellan medborgarnas arkitektoniska önskemål och vad som faktiskt byggs. Forskning visar nämligen att en klar majoritet föredrar klassiskt och traditionellt inspirerad arkitektur, medan den faktiska nyproduktionen i Sverige domineras av nymodernistiska uttryck. Den urbana utvecklingen präglas alltså av ett demokratiskt underskott i detta avseende – det byggs helt enkelt sällan i de arkitektoniska stilar som de flesta föredrar.

Skillnaden mellan medborgerliga preferenser och faktiskt byggande får även ett allt större utrymme i den offentliga debatten. I ledare, insändare och inte minst sociala medier uttrycks missnöje över den samtida arkitekturen i våra städer. Frågan blir också alltmer partipolitisk. I olika delar av landet har partier till både vänster och höger börjat intressera sig för arkitektonisk stil, ofta med målsättningen att ”bygga mer klassiskt”, i enlighet med väljarnas önskemål.

Detta är särskilt tydligt i Göteborg där Socialdemokraterna driver frågan om ett ökat byggande i traditionellt och lokalt inspirerade arkitekturstilar. Stödet för ett sådant initiativ kartlades även i en SOM-undersökning förra året. Resultatet visar att 64 procent av de tillfrågade göteborgarna var positiva och 10 procent negativa – således ett mycket starkt stöd.

Byggnader i kvarteret Abisko, Norra Djurgårdsstaden, Stockholm. Uppförda 2015 i nymodernistisk stil. Bild: Wikimedia.

Givet den tydliga efterfrågan på mer klassisk arkitektur är det förvånande att det mesta som byggs ser helt annorlunda ut. Frågan om varför det är såhär är trots detta relativt outforskad. För att bidra till denna forskningslucka genomförde jag en kvalitativ intervjubaserad masteruppsats, med den urbana arkitektoniska gestaltningen i Lund som empiriskt fall. Utifrån samtal med lokala politiker, tjänstemän, arkitekter och byggherrar identifierar jag några centrala förklaringar till det demokratiska underskottet i detta avseende.

En vanligt förekommande förklaring är att det är för dyrt att bygga i klassisk stil. Påståendet har viss bäring – det hade såklart varit mycket kostsamt att bygga som man gjorde under exempelvis slutet på 1800-talet. Samtidigt finns det omfattande stöd för, och exempel på, att det är möjligt att bygga fasader i klassisk och traditionell stil, men med moderna och kostnadseffektiva tekniker. Argumentet att klassiskt inspirerad arkitektur är för dyr håller alltså inte.

Byggnader på Carl-Gustaf Lindsteds gata, S:t Eriksområdet, Stockholm. Uppförda 1995-1998 i stil inspirerad av den svenska tjugotalsklassicismen. Bild: Wikimedia.

Intervjuer med arkitekter

En viktig förklaring handlar dock om synen på medborgarnas åsikter. När jag talade med arkitekter och tjänstemän visade det sig nämligen att de ofta inte tyckte att medborgarnas arkitektoniska preferenser tillförde särskilt mycket till debatten. En arkitekt på Stadsbyggnadskontoret säger såhär:

Jag tror att det kan vara lite knepigt att föra en dialog om det här med preferens med medborgarna. Är det här huset fint eller fult, om vi nu talar i sådana subjektiva termer […]. Det kan vara väldigt svårt för en lundabo att sätta det här projektet i sitt sammanhang […].

Att medborgare tycker att något är ”fint” eller ”fult” utan att närmare kunna förklara varför, är enligt detta resonemang inte värdefullt:

Man måste nog borra lite djupare i det, tycker jag, än att bara säga ”jag tycker om röda hus”. Det ger ju inte särskilt mycket.

Baserat på det insamlade materialet utgör detta synsätt en förklaring till arkitekturens demokratiska underskott. Hävdar man likt exemplen ovan att medborgerliga åsikter om arkitektur inte är värdefulla, blir det heller inte relevant att utforma städerna därefter.

Vad politikerna tycker

Politikerna som intervjuades var av en annan uppfattning då de ofta tyckte att medborgarnas synpunkter var viktiga. Såhär resonerar en av de förtroendevalda som starkast gav uttryck för denna åsikt:

Det är ju inte arkitekterna som bor i en stad, det är ju folk i allmänhet som bor i en stad. Det är viktigt att en stad utvecklas på ett demokratiskt sätt, det vill säga att ett hus är ju inte bara till för de som bor i huset eller äger huset. Det har ju en betydelse för alla som bor i staden.

Samtidigt berättade politikerna att de såg tjänstemännen och arkitekterna som experter i frågan om arkitektonisk stil, en expertis som politikerna ofta upplevde att de själva saknade. Därför undvek Lunds förtroendevalda också att styra den arkitektoniska stilen i staden. Detta är alltså en annan förklaring till sakernas tillstånd. Stadsutvecklare och arkitekter, som enligt forskning ofta har andra arkitektoniska uppfattningar än lekmän, får genom sin ställning som experter styra arkitekturen utan att politikerna lägger sig i de stilmässiga detaljerna.

Arkitektonisk gestaltning är dessutom en annorlunda form av expertis. Arkitekterna i studien såg nämligen sig själva som konstnärer – en syn som även flera politiker gav uttryck för. När jag och en av arkitekterna berörde önskemålet om mer klassisk arkitektur säger hon:

Det är ju som att komma till en författare och säga ”varför skriver du inte på det här gamla språket?”, ”varför skriver du inte som man gjorde på 30-talet?”. Men jag lever ju inte på 30-talet. Jag lever ju nu. […]. Vad ska ni ha oss till? Då kan vi bara kopiera, då är vårt jobb inte värdefullt.

Denna förståelse av arkitekter som konstnärer gör det svårt för politikerna att styra stilfrågan. De vill nämligen inte riskera att påverka ”den fria konsten”, och undviker därför att styra arkitektonisk stil. Detta är alltså ytterligare en förklaring till det samtida byggandets utformning. Bilden av arkitekter som konstnärer, likt författare eller musiker, har samtidigt kritiserats. Det går nämligen inte att välja bort urban arkitektur såsom man väljer bort en bok eller låt som man ogillar; det finns inget alternativ till att uppleva staden som den faktiskt ser ut.

I denna studie har jag alltså kunnat visa att de intervjuade experterna ofta inte tycker att medborgarnas åsikter om arkitektur är särskilt värdefulla. Lokalpolitikerna tycker istället det är svårt att styra arkitektonisk stil, dels för att de själva inte är experter på området, dels för att de inte vill riskera att ”påverka konsten”. Även om det behövs mer forskning för att generellt kartlägga fenomenet, är kombinationen av starka experter med konstnärsstatus och försiktiga politiker, en viktig förklaring till arkitekturens demokratiska underskott i Lund.